❤️B U S A M E D E M L A

1924 föddes Klara Elvira Maria, min farmor. Elvira är hennes tilltalsnamn men alla känner henne som Viran. Jag fick träffa henne för första gången i juli år 1986 när jag föddes. Mitt i sommaren träffades vi. Mitt i solen, värmen, jordgubbarna och humlornas tid. Hon hade alldeles säkert en kjol eller en klänning i färgen blå och hennes tjocka mörka hår var kammat på det enda sätt hennes virvel i hårfästet uppe på pannan tillät. Det nyfödda barnet hon var där för att besöka hade en exakt likadan virvel. Det är inget möte jag minns men jag vet att vi måste ha älskat varandra från första stund. För henne älskar man. Alla älskar Viran. Hon tog alldeles säkert upp mig i sin famn, höll mig tryggt och kärleksfullt likt hon gjort med hennes sju barn eller sjutton barnbarn som hade fötts innan mig. Jag kan se framför mig hur hon skrattade till lite sådär överväldigad av kärlek. Det kanske till och med kom en tår. Min farmor har alltid nära till tårar och blir ofta rörd. När hon satt där med sitt nyfödda barnbarn i famnen så kanske hon började nynna på någon melodi. Kanske en av hennes psalmer hon har så nära hjärtat. Kanske en barnvisa som hon sjungit så många gånger förr för alla hennes älskade barn och barnbarn. Efter en stund så kanske jag började bli lite orolig. Då gav hon tillbaka mig till min mamma, för farmor vet att alla nya små behöver få tröstas av sina föräldrar. Hon är en av de mest klokaste och kännande människor som finns i världen, och kloka och kännande människor vet sånt. Det var vårt första möte och just där och då föddes en vänskap som skulle bli lång och väldigt betydelsefull.

 

Farmor bodde snett över den stora vägen där bilarna alltid vinade förbi i hög fart. På gården hade hon höns som kacklade och en hund som varnade när man kom. Hennes hem var alltid öppet, det luktade nybakade bullar och i hallen möttes man av en katt som låg och kurrade nöjt. På övervåningen slogs man av doften från hennes gedigna pelargonsamling och inne i ett gästrum fanns den roligaste lekskrubben ett barn kunde tänka sig. Jag har många barndomsminnen kopplade till farmor och hennes hus. Lek med kusiner, kroppkakebak, potatisskalning, stora tråg med deg som skulle slås och gräddas till limpor. Jag minns lukten av dricku som bryggdes i källaren nedför den branta trappen där frysboxar trängdes och alltid innehöll glass från glassbilen. Bakom hennes hus fanns en skog som på våren blev alldeles blå av blåsippor. Farmor och jag brukade gå promenader där bakom och plocka stora buketter samtidigt som vi filosoferade om Gud eller sjöng våra sånger. Det var som att vada i ett stort blått hav och jag minns våra röster och våra skratt.

 

Det är inte konstigt att min favoritfärg är blå.