❤️B U S A M E D E M L A

Vet ni vad? Jag har fått kontrakt på en jättefin trea i Visby. Jättecentralt boende med låg hyra. Lägenheten ligger i visbys (utanför murarna) äldsta hyreshus byggt 1937 som barnrikehus. Den är fantastisk. Bra planlösning, högt i tak, gamla spegeldörrar och charmiga detaljer. Det blev kärlek vid första ögonkastet och den 3 mars flyttar jag och barnen dit. Även om de bara ska bo hos mig på halvtid. Men det är VÅRT boende och vi är trygga där. Shit va bra det blir!

Det är verkligen en bergodalbana att gå igenom en separation. För inte alls så länge sen så var jag inställd på allt positivt som skulle komma ur det här. Jag såg ett liv i frihet. Hur alla våra destruktiva beteenden skulle sluta påverka mitt liv. Jag skulle bygga upp det liv jag längtat efter. Bygga upp mig själv. Få bryta mig loss ifrån all sorg och smärta. Sen rasade jag.

Jag skulle behöva fylla trettio år för att lära mig stå upp för mig själv, börja sätta gränser och fundera på vem jag är och vad jag vill. Det skulle behövas många kriser innan jag skulle inse vad som gör mig till mig och vilka behov jag har. Man växer av kriser. Ibland växer man ihop och ibland växer man isär.

Jag genomgår just i detta nu en separation och så fort jag har fått ett boende så är inte sambon min sambo längre. Det är sorgligt, ibland gör det ont, men mest är det en befrielse. Hur skamligt det än må vara. Det är mitt beslut och det har tagit år att komma fram till.

Ja vi har varit på familjerådgivning. Ja vi har försökt. Ja jag har haft is i magen och försökt vänta ut en eventuell förhållandekris. Nej det kommer aldrig att bli vi två igen. Nej jag kommer aldrig att ångra mig.

Men jag kommer att sörja det faktum att jag inte får spendera varje dag tillsammans med mina barn. Det gör omänskligt ont. Men jag kommer att överleva det också. För jag är en överlevare.

Nu kör vi.

Men allt har gått bra! Det gick så bra det bara kunde gå. Det tog lång tid innan jag vågade tro på att alla hemska komplikationer uteblev. Bara den där utlovade huvudvärken kom och det är ju helt otroligt!

Det är dags att sätta punkt på de senaste åren vilka nu när de är bakom oss nästan känns påhittade. Konstigt att jag mår som jag mår ibland? Nej! Om jag blivit en starkare och bättre människa av det här? Både ja och nej. Det kanske är där jag hamnar tillslut men vägen dit tar nog ett par månader till. Om inte år. Under tiden njuter jag av livet så ofta jag kan. Ibland grumlas blicken och jag blir sådär trött men nu vet jag ju hur jag ska göra när det inträffar.

Jag tänkte sammanfatta sambons sjukdomsresa och mina känslor kring den men det får bli ett uppdelat projekt under lång tid. Det kanske kan hjälp mig att bearbeta allt som faktiskt hänt.

Så hej från andra sidan! Vi klarade det faktiskt!

Inskrivningsdag. Möten med läkare, och op-team med professor M i spetsen. "Kärlanastomos". "Det är svårt att säga något om hur tiden efteråt blir eftersom operationen inte görs så ofta". "Det är en operation med stora risker men en klok investering om den lyckas." "Jag måste påtala riskerna". "Minst 1 vecka på Karolinska".

I korridorerna går patienter med klamrade huvuden. Alla betydligt äldre. Du är stark, jag fäller någon tår när vi pratar om tiden som varit även om vi bara skrapar på ytan av allt vi gått igenom. Jag biter ihop. Vi skrattar och skojar. Spelar kort. Vi får permis och på vägen ut skymtar vi en mycket ung kille i en av salarna.

Vi ringer till FaceTime till vår lilla äldsta son som är hemma från förskolan med sin mormor idag. Han vill inte se på oss. Han håller händerna för ögonen och är ledsen. Vi skojar och busar. När vi lägger på är han glad. När vi lagt på går mitt hjärta sönder. Han gråter efter sin mamma. Han är smart. Han vet att det är mamma som gäller nu precis som gångerna innan. Han förstår inte vad som händer hans pappa men han förstår att det år något stort på gång.

Jag kan inte förstå att det är dags i morgon redan. Jag ska få gå med och lämna dig vid dörren in till operationssalen. Det blir det jobbigaste hej då vi har gjort. Av våra 13 år tillsammans har du varit sjuk i 9. Vi fick de 4 första åren utan allvarliga sjukdomar och komplikationer. Aldrig trodde vi att det skulle stå här där vi är idag. Men nu står vi här. Och nu kör vi.

Ikväll åker vi med båten. Väskorna är packade och allt som går att planera är planerat in i minsta detalj. Vi har förberett oss på olika scenarier. Jag har fått fullmakt till försäkringskassan, apotek och försäkringsbolag eftersom vi inte vet om han kan göra sig förstådd på ett tag.

Vi är förberedda rent praktiskt men psykiskt går det aldrig att föbereda sig. Det är massor av känslor och jag har varit skör ända sen vi fick brevet från Karolinska. Men idag är jag lugn. Nu är det fokus som gäller. Mina värsta farhågor just nu är att operionen blir inställd eller att de skulle skjuta på den i sista sekund. Då rasar jag.

Imorgon väntar inskrivning på Karolinska och på torsdag är det dags för den stora operationen. Inatt sover vi på hotell och kramas allt vi kan. Jag längtar tills allt det här är över. Tänk om det faktiskt kan få gå vägen den här gången UTAN massor av efterföljande komplikationer.

Gamla sjukhusminnen far genom huvudet. Sambon med alla möjliga slangar. Sår som läggs om. Telefonsamtal från skyddat nr. Glädjen av att få kramas på riktigt efter veckor av sängliggande. Senaste stroken och lyckan av att se honom ta sina första staplande steg med gåbordet efter att känseln kom tillbaka i benen. När orden kom tillbaka och när han äntligen kunde säga en hel mening.

All förtvivlan. Allt hopp. Barnen. Barnen. Barnen. Vi. Oss. Permis på julafton. Att få uppleva lillebrors förlossning tillsammans.

Nu kör vi.

Den där sommaren där vi skulle ladda. Vilken sommar vi haft! Med världens vackraste väder och massor av tid till varandra. Men nu är den slut och det blev så definitivt när vi öppnade brevlådan och hittade ett brev från Karolinska. För nu är det höst och sambons (förhoppningsvis) sista operation väntar. Idag fick vi ett datum och det datumet är snart. Alldeles för snart.

Det är blandade känslor som far genom kroppen. Vi måste få operationen gjord för att kunna gå vidare men samtidigt så är det för läskigt att ta in. Hjärnkirurgi. Bypass. Stockholm. Lämna barnen. Sövning. Jag försöker trycka undan alla panik-känslor men den här gången kommer det att bli svårt att säga hej då, jag älskar dig och vi ses snart. Det svåraste hej då jag någonsin gjort. Jag förstår inte hur jag ska kunna fungera de timmarna han ligger på operation. De får söva mig också.

Nu gäller det att ta vara på den tiden vi har kvar tillsammans innan det är dags. För vi vet inte hur livet ser ut på andra sidan. Även om allt går som planerat så kan det vara en lång återhämtningstid. Det är bara att åka med nu.

Ja alltså det där med att gjuta i betong visade sig vara svårare än jag trott då vi råkade använda en gammal säck. Kvalitén var dålig och det mesta smulade sönder. Jag har lätt mig något viktigt inför framtida projekt och det är att de där säckarna är en färskvara. Det är trist att gjuta och förverkliga massa idéer och så faller allt på att betongen är för gammal. Men några av sakerna blev helt ok. De kanske inte håller lika länge men jag är fast besluten att gjuta fler gånger så jag får väl helt enkelt göra om och göra rätt.

Denna är en av mina favoriter. Jag använde mig av en ursköljd gräddförpackning och en pepparkaksform. Den blev lika bra som jag föreställt mig! (Psst... Pepparkaksformar är en perfekt sak att fynda på loppisar och spara till pyssel)

Denna blev inte riktigt som planerad då hjärtat sjönk ner för långt och var svår att tejpa upp.

Kottarna ser nog inte ut som kottar om man inte vet att det är kottar. Jag är lite sugen på att prova med större kottar.

En klädnypa i betongen så har du en fin hållare till ett konstkort eller ett fotografi. Jag ska försöka göra om denna i en form som är mer kvadratisk och rak.

Ett smörpaket, en gammal bakform och ett blad. Den här fina får bli en present till mamma som fyller år på lördag.

Allt som allt är jag nöjd med första gjutningen även om jag fick slänga det mesta. Nästa gång ska jag vara bättre förbered med ny betong och bättre former.

Idag hade ett tiotal hus i Barlingbo öppnat upp för loppis mellan 10-15. Vi kanske missade någon men hann ändå besöka många, och gjorde flertalet fynd! Jag köpte bland annat en skohylla till husvagnen, en kastrull och leksaker. Några av de bäst fynden kommer här:

Helt nya skärbräden för 5:- styck. Perfekt till husvagnen.

Äldre nötknäckare. Jag plockade hasselnötter förra hösten och insåg att min moderna fina nötknäckare från indiska inte gick att använda till hasselnötter från Martebo. Nötterna är inte tillräckligt stora. Förhoppningsvis så fungerar de här bättre. 10:- för båda fick jag ge.

De här bruna och bulliga svensktillverkade björnarna fick jag ge 20:- för. De var så otroligt charmiga att jag föll för dem direkt. De kommer att passa perfekt i Sixtens rum.

Här har ni dagens favoritfynd. Prinsessan på ärten från Maileg (värd många hundralappar!) för 50:- och en miniatyr på ett gammaldags golvur för 20:- perfekt till att berätta sagor med, både hemma och på jobbet!

Nu har jag för första gången provat att gjuta med betong! Det blev många småprojekt som nu ligger på bränning. Det kliar i fingrarna! Jag är väldigt förväntansfull och nervös över resultaten.

Rätt konsistens är A och O.

Jag provade att göra former av trolldeg. I bästa fall blir det finfina små kotthalvor.

Här är några av de tilltänkta projekten. Om ett par dagar kan jag förhoppningsvis visa upp resultaten!

Under semestern kommer vi att hålla till mycket i husvagnen. Barnen älskar att vara där och jag som hade en något kylig inställning till husvagnen förra året har blivit lite förälskad i detta hus på hjul. Det finns en charm och jag älskar enkelheten även om det är full rulle med två små barn. Särskilt en ettårig. Det är fartfyllt med en ettåring.

Ettåringen vaknar brutalt tidigt på morgonen. Det där med sovmorgon och semester har inte gått in hos alla i den här familjen om jag säger så.. Men med tidig uppgång hinner man få ut mycket av dag. En morgonpromenad till exempel.

Torsten och jag tog en sväng på Hide strandpromenad. Det var magiskt att se solen gå upp och sträcka sig längre och längre in i den daggfyllda skogen.

Vi kom fram till Hides småbåtshamn och där fanns små gulliga fiskebodar. Sådär gamla och charmiga. Det var en väldigt vacker morgon.

När vi kom hem rullade dagen igång med frukost och sen vaknade resten av familjen en efter en. Fina fina Hide. En ny plats i mitt hjärta.

På Malms i Hellvi gick jag på min första loppis denna sommar. Det är en årlig återkommande loppis som äger rum i ett garage. Loppisen var välfylld med vintage-kläder och skor, gammalt porslin, äldre väskor, linnetyg och en del krimskrams. Jag mötte en herre i dörren som köpt ett uppstoppat djur. Det fanns verkligen allt möjligt på liten yta.

Priserna var någonstans mitt emellan loppisfynd och antikbodspriser. Men prutbart! Jag fick feeling och betedde mig som att jag hade stora spenderarbrallan på. Men jag är mer än nöjd med det jag kom hem med så det får gå.

Ett vitt och lite charmigt nött durkslag.

Min blivande favoritvas i gammalt porslin.

En skål i äldre porslin. Lite nött och krackelerad. Perfa chipsskål!

Sist men inte minst! Handdukar i linne. Fantastiskt skick! De var dyra också kan jag tala om men inte lika dyra som nya. Jag tänker göra om dem till servetter. Det kan vara bra om kungen passerar för en enklare middag.

Det fanns en väska till salu som jag i efterhand ångrar att jag inte köpte. Jag blev snål och hittade inte riktigt ett användningsområde sådär på rak arm. Men den får helt enkelt glädja någon annan.

Allt som allt gav jag 220:- då prutade jag ner det 30:-. Jag kanske hade kunnat pruta ner det en tjuga till men jag var ivrig och kände mig nöjd.

Nu ser jag fram emot fler härliga loppisar och massor av fynd!

Vi kickade igång semestern med att gå på cirkus. Lillebror fick stanna hemma med farmor och farfar eftersom den började efter hans läggningstid. En övertrött ettåring kändes inte optimalt att ha med i ett tält med hög musik och noll ställen att spring runt och leva rövare på.

För Sixten var det första besöket på cirkus. Åldern var helt perfekt för ett första besök. Han blev totalt uppslukad av alla nummer och skrattade högt åt clownerna och hundarna. Jag blev alldeles rörd över att få uppleva något så starkt tillsammans och grinade lite emellanåt. Jobbstressen rann sakta av mig och jag fylldes med massor av kärlek och förväntan till våra fem veckor tillsammans.

Vi köpte popcorn och sockervadd som sig bör. Barnes faster hade gett oss fribiljetter till cirkusen och farmorn gav peng till lysande lampor (som kostade ÅTTIO KRONOR styck, shittans alltså). Cirkus är dyrt. Det slår mig mer och mer hur mycket det kostar att vara en barnfamilj om man vill göra små utflykter som denna emellanåt.

Men stranden och skogen kostar ingenting, och det är en himla tur.

Vi åkte hem trötta men glada, även om Sixten förkunnade att han skulle vara vaken hela natten och leka för han var INTE ALLS TRÖTT!!! INTE ETT DUGG!! Fast än att han bröt ihop fullständigt med fem minuters mellanrum. Nä nä. Verkligen piggelin.

Att gå på cirkus gav mig en aha-upplevelse. Tänk va viktigt det är att ta vara på stunder som dessa. Visa hur riktiga människor kämpar för att kunna underhålla just dig. Det blev plötsligt så viktigt för mig att lära Sixten att visa respekt och hänsyn mot de som uppträdde. Lära honom att applådera och visa sin uppskattning, dela hans spänning och glädje. Idag när youtube finns så är nog publiken lite mer svårflörtad och jag blev förvånad över hur många som pratade samtidigt som artisterna skulle visa upp sitt allra svåraste och mest krävande trick. Jag kan tycka att respekt överlag är ett både föräldraproblem och barnproblem ibland.

Jag gladde mig åt att det bara var hundar och en häst med. Det var mest människor som stod för nummer och då kändes det bättre i hjärtat eftersom jag har varit lite tveksam till cirkus just för djurens skull.

Och artisterna! Alltså hjälp vilka nummer! Jag blev verkligen imponerad! Så häftigt! Det var inte sista gången vi gick på cirkus.

Det är inte klokt vad tiden gick långsamt där på slutet. Jag trodde nästan att tiden gick bakåt ett tag men nu är det ÄNTLIGEN SEMESTER! Jag jobbade sista dagen igår och idag firar jag min första dag som semestrare!

Nu kör vi!