Jag skulle behöva fylla trettio år för att lära mig stå upp för mig själv, börja sätta gränser och fundera på vem jag är och vad jag vill. Det skulle behövas många kriser innan jag skulle inse vad som gör mig till mig och vilka behov jag har. Man växer av kriser. Ibland växer man ihop och ibland växer man isär.
Jag genomgår just i detta nu en separation och så fort jag har fått ett boende så är inte sambon min sambo längre. Det är sorgligt, ibland gör det ont, men mest är det en befrielse. Hur skamligt det än må vara. Det är mitt beslut och det har tagit år att komma fram till.
Ja vi har varit på familjerådgivning. Ja vi har försökt. Ja jag har haft is i magen och försökt vänta ut en eventuell förhållandekris. Nej det kommer aldrig att bli vi två igen. Nej jag kommer aldrig att ångra mig.
Men jag kommer att sörja det faktum att jag inte får spendera varje dag tillsammans med mina barn. Det gör omänskligt ont. Men jag kommer att överleva det också. För jag är en överlevare.
Nu kör vi.