❤️B U S A M E D E M L A

Jag förstår inte än idag, över ett år senare, hur sjutton hjärtat kunde fullkomligt explodera i mitt bröst av en kärlek större än själva livet. Meningen med livet. Jag kommer så väl ihåg honom i magen. Hur försiktig han var, hur jag sen kände igen honom utanför magen på hans rörelsemönster. Hur kärleken sköljde över mig och trollband hela mitt jag första gången jag hörde/såg honom med egna ögon.

Meningen med livet ligger och sover sen en timma tillbaka. Om någon timma till kryper jag ner bredvid honom och snusar mig till söms.

Han börjar bli bättre nu min lilla groda. Sprallet börjar göra entré och han charmar mig totalt och framkallar de där stora fina mammakänslorna som värker lite extra i hjärtat. Det är väl behövligt efter en tuff sjukdomsmånad. Fasar gör han också. Ibland gör det mig galen inuti men tålamodet är ändå stort. Det gäller att vara ödmjuk och ha stor förståelse för den utveckling som sker i hans liv. Något ingen av oss rår för. Vi flyter med och försöker ta det med ro mest, lägger annat åt sidan, gör saker när humöret tillåter. Men ibland är det tur att tanken är hemlig. Annars hade hans första ord blivit faaan.

Min lilla lilla skrutt. Va stor han börjar bli, och vilken härlig personlighet han har. Hans nya grej är att smacka pussar mot en med munnen. Han brukar klappa/klia på ryggen, kamma slingor av mitt hår i sina händer, pussas och kramas, krypa nära nära och säga piiiip med fingret på min näsa. Vi har så många fina "grejer" som är "våra". Kärleksbevis mellan oss. Och jag önskar och skall göra allt i min makt för att vi alltid skall vara såhär nära varandra.

Jag älskar ta mej fan ihjäl mig.

Det är eventuellt aktuellt att jag bör sluta läsa tidningen högt med Sixten i närheten. Ehm. Kanske.

så håller det ett stadigt grepp om lillfisen och just nu verkar hela veckan bli vab. Feber, snor och hosta är melodin i vårt hem precis som i många andras har jag förstått.

Jag skall dock jobba torsdag och fredag. Sambon fick lugnare på jobbet och jag behövs till pyjamasparty och fredagsstängning. I morgon skall pyjamas på och tofsar upp! Vi skall dansa och äta popcorn, se på teater och busa hela förmiddagen lång. När jobbet är som bäst helt enkelt.

Just nu sover lillfisen, han växlar mellan att sova förmiddag och eftermiddag. Idag blev det visst förmiddag. Hoppas att han är frisk till helgen så att vi kan ge oss ut på picknick på lördag. Annars får vi ha en egen picknick i trädgården. Eller under köksbordet. En koj-picknick.

Så länge leker vi tittut som fortfarande är Sixtens favorit. Den leken går hem om och om igen. Jag leker den gärna. Bra sätt att träna trygghet och tillit. Nu för tiden gömmer han sig gärna själv, så får man leta efter honom. Bakom gardinen är ett hett tips, där kan det gurgla av Sixten-skratt så att gardinen guppar.

Annars kan man plocka tvätt från torkställningen och gömma sig bakom mammas tröja.

Så länge fick Sixten vara frisk. En vecka. I morse vaknade vi bredvid en 39 graders varm liten minikamin som varken fick i sig frukost eller ville vakna till riktigt. Jag gick till jobbet och jobbade en timma tills det kom mer personal sen bytte jag av sambon som behövde åka till jobbet. Det är mycket att göra den här årstiden, vi räknar med att turas om med vabbandet lite längre fram.

Just nu sover min lilla kamin tätt och nära här i soffan. Jag undrar om det är förkylningen som blossat upp igen. Den sista kindtanden är också ett alternativ, den är väntad nämligen. Många timmar i solen vet jag inte om man får feber av, han fick en rodnad på varje kind efter gårdagens utflykt. I går mådde han finemang. Vattkoppor har vi på jobbet förstås. Men det har jag nog inte lyckats tagit hem.

Vad det än är så är han sjuk. Vi tar det med ro. Vila, kärlek och mys är bästa medicinen.

I natt sov Sixten fram till klockan tolv ungefär, sen vaknade han och var jätteledsen med jämna mellanrum. Vi fick vara två som klappade, kramade, shhhshhshh:ade och ge kärlek. I morse somnade han i en djup sömn lagom till han skulle upp och åka till förskolan.

Sambon ringde efter lämningen och berättade att Sixten varit ledsen vid lämning. Att han sträckt ut armarna till mottagande personal men sedan ångrat sig och velat gå tillbaka till hans famn. Min sambo hade bett dem ringa hem honom om det var så att det inte gick över, men det verkar som att han klarat hela dagen.

Igår skrev jag hur han äntligen sov hela nätter och när en arbetskamrat frågade hur förskoledebuten gick så berättade jag hur bra det gick. Man får alltid äta upp sånt där.

Så idag har jag en klump i magen som säger att jag borde ha haft kvar honom hemma med tanke på vilken natt han haft. Får man vabba för sånt? Det måste ju räknas som allmäntillstånd?

Jag tror att vår jobbiga natt var en reaktion på allt nytt. Även om dagarna går hur bra som helst så är det ju klart att han har massor av nya intryck att bearbeta. Även om han är en trygg kille som finner sig i det mesta bara han blir behandlad på "vårt" sätt så är det stort att vara utan mamma och pappa.

Det här är andra hela veckan han har på förskola. Först en veckas inskolning, sedan måndag och tisdag, vab fram till denna veckan. Det här är alltså hans första riktiga vecka på helt egna ben.

Ångestladdat för mamman i familjen. Mycket ångestladdat. Kommer man någonsin vänja sig? Kommer jag någonsin kunna lämna ett ledset barn till exempel? Nu hoppas jag ju på att morgonen var en reaktion på den störda sömnen och att han inte hunnit vakna till riktigt innan han blev lämnad. Men fan alltså.. Nää..

Hu.

Ny. Månen är ny. Det gör en trött och orkeslös. Jag skulle behöva sova i ett par år. Jag förstår inte var den här läskiga tröttheten och skallebanken kommer ifrån.

Sixten ligger och sover. Våra sovrutiner sen månader tillbaka är att vi klockan 19 har borstat färdigt tänder och satt på pyjamas efter lugn stund vid bompa och/eller bad. Sen kryper vi ner i dubbelsängen med en flaska välling och klappar varandra till söms. Ibland somnar han på två röda, ibland tar det länge tid och det snurras och blurras en del. Förut lyfte vi alltid över honom till sin säng när han somnat och så kom han över i vår säng runt 22 när vi själva lägger oss. Han vaknade alltid då. När vi gick för att lägga oss alltså. Men sen inskolningen har han fått ligga kvar i vår säng och sussat där hela natten. Då sover han nämligen i ett streck fram till 5-6 då han vaknar och vill gå upp. Det är otroligt mysigt att samsova. Att krypa ner under täcket bredvid en sovvarm ettåring är meningen livet. Bara så ni vet.

Nattmål hade han fram till några månader sen men nu är den tiden äntligen förbi. Vi sover alla MYCKET bättre nu.

Vi har haft tankar och funderingar på att testa om han somnar i sin säng med flaska om man sitter bredvid och klappar istället för ligger ner och klappar. Men än så länge är allt så nytt med förskolan så jag tror att nya sovrutiner är det SISTA vi behöver mixtra med just nu. Och sen flyttar vi ju. Mycket att tänka på! Stora händelser i våra liv, för alla.

Jag vill inte sova ensam och är inte helt 100 på att Sixten vill det heller. Så vi får se om det är ett projekt vi verkligen bör ta tag i eller om det kan vänta tills Sixten har blivit storebror och de i så fall kan sova tillsammans. Men dit är det några år förstås. Jag tänker att våra barn kan samsova i framtiden. Delat rum kommer de i alla fall att ha! Åtminstone tills de ber om egna/skilda rum.

Ni hör hur jag har bestämt att det blir fler barn va? Det är ju inte ens säkert att vi kan få fler. Det där kan man aldrig ta för givet.

Jag samsov med mina päron fram till tonåren. När Sixten föddes hade jag nån föreställning om att han skulle sova i sin säng hela nätter. Vi fick till det med halva och det kändes som en okej kompromiss men nu har vi verkligen frångått våra föreställningar om hur det skulle vara. Vi bara kör. Det funkar för oss.

Hur gör ni?

I morgon är det dags att gå tillbaka till jobbet igen efter påskledighet och vab. Sixten är pigg som en lärka och på soligt humör. Det känns lite orättvist att släppa iväg honom till förskolan och återvända till jobbet just när dagarna äntligen är sådär härliga och mysiga igen. Snorar gör han fortfarande men en slurk slemlösande på morgonen gör susen. Pigg är han! Så allmäntillståndet är gott.

I fredags eftermiddag hann vi med en solig (men kall) timma i Vatlings och SOM jag saknar mammaledigheten. Helt plötsligt är man styrd av korta arbetsdagar och fan och hans moster. Men skam den som ger sig. Jag har förhoppningar om att vi en dag kommer att hinna prata om ett ämne till punkt. Det är tur att vi är av det sega träslaget båda två.

Till något annat: Sixten har blivit en riktig klättrare. Han klättrar på ALLT och upptäckte under helgen att man kan resa sig i barnstolen. Spännande. Det är för övrigt väldigt spännande att följa med Sixten på hans livsresa. Hans utveckling. Det är bland annat EXTREMT spännande att handla med honom på Ica Maxi. Så spännande att vi väldigt väldigt sällan handlar tillsammans nu för tiden. Man får välja sina tillfällen helt klart. Bäst fungerar vi ute, där kan man gå och upptäcka i all oändlighet. Jag längtar efter flytten till Martebo! Oroar mig, ältar och funderar. Men framför allt längtar och får pirr i magen. Snart så!

Eftersom Sixten "bästa-att-undersöka-just-nu" är vatten och hans tokarbetsskadade mamma vill uppmuntra det så hade vi ett mindre vattenprojekt idag. Jag tog fram några byttor och fyllde hinkar med vatten, ställde dit en nakenfis och väntade på att vattnet skulle flöda. Det gjorde det. Efter att han kissat på handduken jag strategiskt lagt ut som halkskydd så lekte han intresserat och koncentrerat med vattnet genom att hälla vattnet i olika strålar ur olika byttor. I fem minuter. Sen ville han upp på toalettstolen och leka med vattnet där istället..

Jo, för det är ju inte SJÄLVA VATTNET han vill undersöka, nej nej, det är ju vatten som RINNER som är det intressanta. Det borde ju jag ha förstått! Speciellt då vatten som rinner ur kranar/ spolar i toaletter.

Det blir bakläxa till mamman och nytt försök till harmoniskt undersökande en annan dag.

Idag blev det nämligen mindre harmoniskt. Jag var nämligen inte nakenfis. Jag fick nämligen sitta på toastol med herr havsgud poseidon ståendes i knät. En ny lek har fått namnet "hela havet stormar". Hela badrummet flöt efter en stund och vi frös. Sixten försökte släppa vattenbomber från handfatet ner till de stora byttorna. Jag surnade ihop och tappade tålamodet, försökte dölja det så gott jag kunde men det fungerar ju liksom aldrig. Så jag avbröt och tyckte att det fick räcka, Sixten var trött, slog sig mest och jag behövde byta om. Lämna honom ståendes på en blöt och hal toalettstol var inget alternativ, så jag avbröt. Det var inte populärt kan jag meddela utan att överdriva åt endera håll. Vi lugnade ner oss under mysfilt i soffan framför tvn. DET var ett projekt hans mamma tyckte om.

Jag skall fundera vidare på hur hans upptäckarglädje och lust kan tas till vara på. Rinnande vatten behöver undersökas på ett sätt som gör oss båda nöjda. Jag vill inte slösa på moder jord eller vara byggställning. Sixten vill undersöka. Det löser sig.

Han är dock MYCKET piggare idag! Den slemlösande medicinen och veckans vila har gjort sitt! Underbart!

Sixten älskar vatten. Just nu är det bästa som finns att få spola vatten ur kranar och i toaletter. Det där med kranar kan jag ta, men toaletten alltså. Det är ju inte så att han tar hänsyn till att någon SITTER på toaletten och således får en ordentlig DUSCH av the behind när han trycker på sin favoritknapp. Vi har mycket att träna i vett och etikett känner jag. Skämt åsido.

Va svårt det är. Det där med att vara förälder. Sixten älskar vatten och skulle kunna stå och hälla ur och i pytsar hela dagen om han fick. Rent ekonomiskt och praktiskt har jag lite svårt att möta hans nya hobby. Hade det varit varmare hade jag bara klätt av honom, gett honom en stor balja utomhus och massor av små pytsar så hade han varit i himmelriket. Jag får fundera på den helt enkelt.

4 rum och kök, stor hall uppe och nere, matplats i vardagsrummet, öppen spis, äppelträd i trädgården, kor runt knuten, åkrar och ängar, ljust med många fönster.

Första juni flyttar vi till ett rött hus med vita knutar på landet. Där skall vi älska, mysa, sova, borsta tänderna, rosta mackor, leka, döda flugor, kramas, sura, sova, äta, klappa kor, hänga tvätt. Tillsammans.

Huset får vi hyra så länge vi vill. Det ligger i Martebo (bakom Marteboljuset) och är en renoverad gammal smedja.

A dream come true! Längtar!!!

Hallå i stugan. Påsken är nästan över och det har varit en väl behövd ledighet men här blir det vab i morgon också. Sixten är fortfarande hängig och hans morfar och mormor Anna som han sov hos lördag till söndag ringde och dubbelkollade idag hur vi tänkte göra i morgon. För till förskolan är det inte dags att gå tillbaka än. Det har vi konstaterat. Jag hade hoppats att han skulle ha hunnit bli frisk de här lediga dagarna men vi åker nog på ett par dagars vab till och ett besök hos vårdcentralen.

Påsken har varit full med aktivitet. I lördags hade vi en kväll på stan med goda vänner. Vi åt på black sheep arms och slog på stort med munken och gick all in. Den där "dagen-efter-ångesten" man får nu för tiden är inte nådig! Det räcker att jag blir minsta lullig i huvudet så kommer ångesten som en käftsmäll. Det passar inte in i min mall på hur en bra mamma skall vara. Jag unnar alla andra mödrar i världen att släppa mammarollen ett par timmar och ha en rolig kväll. Men när det kommer till mig själv så är jag inte så förlåtande och förstående. På söndag morgonen ploppade det upp soliga bilder på familjer vid havet/i skogen/på lekplatser och jag hade skallebank och Sixtenlängtan. Och mensvärk från helvetet. Antar att Gud ville straffa lite extra. För att man kan liksom.

Vid lunch var vi pigga och glada och fick hem vår förkylda plutt. Som trots att ha blivit lämnad alldeles sjuk och eländig från sina egoistiska och partysugna föräldrar till sin morfar - hade haft det ganska bra. Faktiskt. Men PIGG det är han inte förkunnade morfarn och jag håller med. Han tyckte dock INTE att jag skulle ha dåligt samvete för det eftersom han hade varit glad och fri från bekymmer trots "hängigheten".

Nä, "hängigheten" är ju inget ord! April apil.. Eller nått.

Nu tänker jag sluta leka martyr. Jag måste hitta någon stackare på jobbet som kan ta min öppning så att jag kan vara hemma och ta hand om och krama. Sambon är och storhandlar och lilla S sover och sover och sover.

Glad påsk! Och glad första april!