❤️B U S A M E D E M L A

Vet ni vad? Jag har fått kontrakt på en jättefin trea i Visby. Jättecentralt boende med låg hyra. Lägenheten ligger i visbys (utanför murarna) äldsta hyreshus byggt 1937 som barnrikehus. Den är fantastisk. Bra planlösning, högt i tak, gamla spegeldörrar och charmiga detaljer. Det blev kärlek vid första ögonkastet och den 3 mars flyttar jag och barnen dit. Även om de bara ska bo hos mig på halvtid. Men det är VÅRT boende och vi är trygga där. Shit va bra det blir!

Det är verkligen en bergodalbana att gå igenom en separation. För inte alls så länge sen så var jag inställd på allt positivt som skulle komma ur det här. Jag såg ett liv i frihet. Hur alla våra destruktiva beteenden skulle sluta påverka mitt liv. Jag skulle bygga upp det liv jag längtat efter. Bygga upp mig själv. Få bryta mig loss ifrån all sorg och smärta. Sen rasade jag.

Jag skulle behöva fylla trettio år för att lära mig stå upp för mig själv, börja sätta gränser och fundera på vem jag är och vad jag vill. Det skulle behövas många kriser innan jag skulle inse vad som gör mig till mig och vilka behov jag har. Man växer av kriser. Ibland växer man ihop och ibland växer man isär.

Jag genomgår just i detta nu en separation och så fort jag har fått ett boende så är inte sambon min sambo längre. Det är sorgligt, ibland gör det ont, men mest är det en befrielse. Hur skamligt det än må vara. Det är mitt beslut och det har tagit år att komma fram till.

Ja vi har varit på familjerådgivning. Ja vi har försökt. Ja jag har haft is i magen och försökt vänta ut en eventuell förhållandekris. Nej det kommer aldrig att bli vi två igen. Nej jag kommer aldrig att ångra mig.

Men jag kommer att sörja det faktum att jag inte får spendera varje dag tillsammans med mina barn. Det gör omänskligt ont. Men jag kommer att överleva det också. För jag är en överlevare.

Nu kör vi.

Men allt har gått bra! Det gick så bra det bara kunde gå. Det tog lång tid innan jag vågade tro på att alla hemska komplikationer uteblev. Bara den där utlovade huvudvärken kom och det är ju helt otroligt!

Det är dags att sätta punkt på de senaste åren vilka nu när de är bakom oss nästan känns påhittade. Konstigt att jag mår som jag mår ibland? Nej! Om jag blivit en starkare och bättre människa av det här? Både ja och nej. Det kanske är där jag hamnar tillslut men vägen dit tar nog ett par månader till. Om inte år. Under tiden njuter jag av livet så ofta jag kan. Ibland grumlas blicken och jag blir sådär trött men nu vet jag ju hur jag ska göra när det inträffar.

Jag tänkte sammanfatta sambons sjukdomsresa och mina känslor kring den men det får bli ett uppdelat projekt under lång tid. Det kanske kan hjälp mig att bearbeta allt som faktiskt hänt.

Så hej från andra sidan! Vi klarade det faktiskt!

Den där sommaren där vi skulle ladda. Vilken sommar vi haft! Med världens vackraste väder och massor av tid till varandra. Men nu är den slut och det blev så definitivt när vi öppnade brevlådan och hittade ett brev från Karolinska. För nu är det höst och sambons (förhoppningsvis) sista operation väntar. Idag fick vi ett datum och det datumet är snart. Alldeles för snart.

Det är blandade känslor som far genom kroppen. Vi måste få operationen gjord för att kunna gå vidare men samtidigt så är det för läskigt att ta in. Hjärnkirurgi. Bypass. Stockholm. Lämna barnen. Sövning. Jag försöker trycka undan alla panik-känslor men den här gången kommer det att bli svårt att säga hej då, jag älskar dig och vi ses snart. Det svåraste hej då jag någonsin gjort. Jag förstår inte hur jag ska kunna fungera de timmarna han ligger på operation. De får söva mig också.

Nu gäller det att ta vara på den tiden vi har kvar tillsammans innan det är dags. För vi vet inte hur livet ser ut på andra sidan. Även om allt går som planerat så kan det vara en lång återhämtningstid. Det är bara att åka med nu.

Ja alltså det där med att gjuta i betong visade sig vara svårare än jag trott då vi råkade använda en gammal säck. Kvalitén var dålig och det mesta smulade sönder. Jag har lätt mig något viktigt inför framtida projekt och det är att de där säckarna är en färskvara. Det är trist att gjuta och förverkliga massa idéer och så faller allt på att betongen är för gammal. Men några av sakerna blev helt ok. De kanske inte håller lika länge men jag är fast besluten att gjuta fler gånger så jag får väl helt enkelt göra om och göra rätt.

Denna är en av mina favoriter. Jag använde mig av en ursköljd gräddförpackning och en pepparkaksform. Den blev lika bra som jag föreställt mig! (Psst... Pepparkaksformar är en perfekt sak att fynda på loppisar och spara till pyssel)

Denna blev inte riktigt som planerad då hjärtat sjönk ner för långt och var svår att tejpa upp.

Kottarna ser nog inte ut som kottar om man inte vet att det är kottar. Jag är lite sugen på att prova med större kottar.

En klädnypa i betongen så har du en fin hållare till ett konstkort eller ett fotografi. Jag ska försöka göra om denna i en form som är mer kvadratisk och rak.

Ett smörpaket, en gammal bakform och ett blad. Den här fina får bli en present till mamma som fyller år på lördag.

Allt som allt är jag nöjd med första gjutningen även om jag fick slänga det mesta. Nästa gång ska jag vara bättre förbered med ny betong och bättre former.

Nu har jag för första gången provat att gjuta med betong! Det blev många småprojekt som nu ligger på bränning. Det kliar i fingrarna! Jag är väldigt förväntansfull och nervös över resultaten.

Rätt konsistens är A och O.

Jag provade att göra former av trolldeg. I bästa fall blir det finfina små kotthalvor.

Här är några av de tilltänkta projekten. Om ett par dagar kan jag förhoppningsvis visa upp resultaten!

Under semestern kommer vi att hålla till mycket i husvagnen. Barnen älskar att vara där och jag som hade en något kylig inställning till husvagnen förra året har blivit lite förälskad i detta hus på hjul. Det finns en charm och jag älskar enkelheten även om det är full rulle med två små barn. Särskilt en ettårig. Det är fartfyllt med en ettåring.

Ettåringen vaknar brutalt tidigt på morgonen. Det där med sovmorgon och semester har inte gått in hos alla i den här familjen om jag säger så.. Men med tidig uppgång hinner man få ut mycket av dag. En morgonpromenad till exempel.

Torsten och jag tog en sväng på Hide strandpromenad. Det var magiskt att se solen gå upp och sträcka sig längre och längre in i den daggfyllda skogen.

Vi kom fram till Hides småbåtshamn och där fanns små gulliga fiskebodar. Sådär gamla och charmiga. Det var en väldigt vacker morgon.

När vi kom hem rullade dagen igång med frukost och sen vaknade resten av familjen en efter en. Fina fina Hide. En ny plats i mitt hjärta.

Vi kickade igång semestern med att gå på cirkus. Lillebror fick stanna hemma med farmor och farfar eftersom den började efter hans läggningstid. En övertrött ettåring kändes inte optimalt att ha med i ett tält med hög musik och noll ställen att spring runt och leva rövare på.

För Sixten var det första besöket på cirkus. Åldern var helt perfekt för ett första besök. Han blev totalt uppslukad av alla nummer och skrattade högt åt clownerna och hundarna. Jag blev alldeles rörd över att få uppleva något så starkt tillsammans och grinade lite emellanåt. Jobbstressen rann sakta av mig och jag fylldes med massor av kärlek och förväntan till våra fem veckor tillsammans.

Vi köpte popcorn och sockervadd som sig bör. Barnes faster hade gett oss fribiljetter till cirkusen och farmorn gav peng till lysande lampor (som kostade ÅTTIO KRONOR styck, shittans alltså). Cirkus är dyrt. Det slår mig mer och mer hur mycket det kostar att vara en barnfamilj om man vill göra små utflykter som denna emellanåt.

Men stranden och skogen kostar ingenting, och det är en himla tur.

Vi åkte hem trötta men glada, även om Sixten förkunnade att han skulle vara vaken hela natten och leka för han var INTE ALLS TRÖTT!!! INTE ETT DUGG!! Fast än att han bröt ihop fullständigt med fem minuters mellanrum. Nä nä. Verkligen piggelin.

Att gå på cirkus gav mig en aha-upplevelse. Tänk va viktigt det är att ta vara på stunder som dessa. Visa hur riktiga människor kämpar för att kunna underhålla just dig. Det blev plötsligt så viktigt för mig att lära Sixten att visa respekt och hänsyn mot de som uppträdde. Lära honom att applådera och visa sin uppskattning, dela hans spänning och glädje. Idag när youtube finns så är nog publiken lite mer svårflörtad och jag blev förvånad över hur många som pratade samtidigt som artisterna skulle visa upp sitt allra svåraste och mest krävande trick. Jag kan tycka att respekt överlag är ett både föräldraproblem och barnproblem ibland.

Jag gladde mig åt att det bara var hundar och en häst med. Det var mest människor som stod för nummer och då kändes det bättre i hjärtat eftersom jag har varit lite tveksam till cirkus just för djurens skull.

Och artisterna! Alltså hjälp vilka nummer! Jag blev verkligen imponerad! Så häftigt! Det var inte sista gången vi gick på cirkus.

Det är inte klokt vad tiden gick långsamt där på slutet. Jag trodde nästan att tiden gick bakåt ett tag men nu är det ÄNTLIGEN SEMESTER! Jag jobbade sista dagen igår och idag firar jag min första dag som semestrare!

Nu kör vi!