❤️B U S A M E D E M L A

Jag har börjat träna två gånger i veckan. På tisdagar utnyttjar jag min friskvårdstimma och simmar. För två veckor sen började jag med friskis och Svettis. Jag går på jympa soft och börjar bygga upp min kropp. I höst tänker jag avancera vidare till jympa bas. Jag vill så gärna gå på spinning också men får inte till det tidsmässigt. 

I flera år har min garderob varit full av för små kläder. Ett kort tag kunde jag ha dem men sedan har de legat där och väntat på att jag skall gå ner i vikt. Som en riktig påminnelse om att min kropp är fel som den är nu har kläderna legat där och stressat. Men i söndags åkte dem ner i kassar och ges bort lite hit och dit. För nu ska ångesten bort. I garderoben skall det finns kläder i rätt storlek som jag trivs i. Inga måsten. Ingen ångest. Inga löften om ett smalare jag. Nu är nu och det är dags att försöka vara i nuet med både kropp och själ. 

I torsdags var sambon på Karolinska för att träffa en professor. Jag trodde att han skulle göra ett nytt prov, sambon trodde att han skulle få besked. Sambon hade rätt. Karolinska har erbjudit en operation av kärlet i hjärnan och sambon tackar ja. Om inget görs kommer han troligen bli halvsidesförlamad en dag. Varje gång han får en stroke så dör en del av hjärnan och det går inte att veta i förväg i vilken omfattning eller när det kommer att ske. 

Min fina fina älskling fyller fyra år idag! Fyra år liksom! Vart tar tiden vägen egentligen? 

Jag vill bara få vara jag med allt vad det innebär. Tro på mig själv. Leva i harmoni och uppleva lite lugn i själen. Jag vill inte att min hjärna skall gå på högvarv dygnet runt och jag vill få möjlighet att andas fritt, bara en liten stund som är min. Vänliga ord, frihet. Jag är trött, fundersam, disträ och låg.

Även om mycket är ljust och underbart så svärtas det i kanterna av vårt omtumlande liv. Vi har gått igenom mycket och vi har mer framför oss. Stundtals känns det så himla hopplöst. En kyla och ilska har smugit sig in och växt hos oss, vi som alltid skulle älska och ta hand om varandra. Som i alla förhållanden så måste det krisa för att kunna utvecklas. Vi har två små barn att tänka på. Två små barn där den ena är så lyckligt ovetande och den andre så olyckligt medveten. Ska vi någonsin bli hela? Jag känner mig ensam. 

Det är fredag, belöningen som kommer efter en jobbvecka. Nu är det heltidsarbete som gäller och det är många långa timmar ifrån barnen men jag tänker inte älta i det. Jag känner mig stark och positiv. Mitt arbete gör mig till en bättre mamma, och människa. Hade jag fått välja utan att ta hänsyn till något mer än min vilja så hade jag arbetat några färre timmar. Men det är ett fantastiskt yrke att få spendera alla timmar på. 

Det bar av till Slite och Lännas pulkabacke idag. Tänk att få åka pulka med havsutsikt. Jag är så glad över att vi får uppleva en "riktig" vinter i år. Vi var där med M+T+D, E+M+Å och D+J+F. Sambon följde med och barnens farmor och farfar kom förbi. Vi grillade korv på toppen av backen och jag hade med mig fisljummen oboy som hälldes ut när vi kom hem. Torsten blev kall om händer och fötter trots mycket kläder och filtar så han var ledsen nästan hela upplevelsen. Ledsen och trött. Det tog en stund att få honom varm och glad igen. 

I morse fick jag köra till jobbet genom ett sånt där hissnande vackert vinterlandskap. Det är så vackert att jag får rysningar genom hela kroppen. Världen är så vacker om du tar dig tid att se den. Just i morse var jag tvungen att stanna bilen, gå ur och ta ett kort med telefonen. I morgon hoppas jag att världen är lika vacker som idag. Isåfall skall jag ta med banen och kameran på en liten promenad i dagsljus. Jag har fått en fix idé om att fota samma vy i olika årstider. Det hade varit fantastiskt att få lyckas med att pricka in snön till vinterbilden. 

2016 alltså. Vi startade nyårsfirandet med middag hos barnens farmor som fyllde femma nolla. Sambon hade legat i sängen nästan hela dagen och kunde inte följa med så jag och barnen åkte själva. Same procedure as last year alltså. Barnen sov sen middag i bilen på vägen ut och jag passade på att köra något varv extra i Slite och såg att det var tända marschaller i hela parken. Otroligt vackert. Jag blev lite nostalgisk och tänkte tillbaka på alla nyår jag firat. Ordet storslaget sammanfattar det nog ganska bra. Vi kom hem några timmar innan tolvslaget. Barnen hade varit tappra och stannat uppe länge men när Torsten ville sova så åkte vi hem. Sixten och jag försökte vänta in tolvslaget med en påse popcorn. Men en kvart innan det small av så kroknade vi hårt och somnade på två sekunder. Jag vaknade till av att det brakade lös utanför men kunde inte lyfta ögonlocket en millimeter ens så jag missade alla fina raketer precis som resten av min familj. Det är första gången sen jag var en liiiiten liiiiten flicka. Jag har alltid älskat raketer och minns med värme mina nyårsaftnar hos min pappa med raket-rampen som gick varm. Jag fastnade för det där fantastiska skådespelet direkt. Nu är jag medveten om hur det påverkar djur och natur men kan inte låta bli att tycka att det är vackert! Tumme upp för tysta raketer. 
På nyårsaftonens förmiddag tog jag och Torsten en promenad. Det var ett tag sen sist. Sixten hängde en stund med sin pappa och jag kände hopp om livet. Vädret var helt perfekt. Kölden bet mig i kinderna och solen som reflekterades i snön gav mig rysningar av välbehag. Jag älskar verkligen årstider. Speciellt när de får komma till sin rätt och bjuda på sitt bästa.