❤️B U S A M E D E M L A

I morse vaknade vi strax innan solen gick upp. Jag sov sittandes med Sixten liggandes som en liten groda på bröstet. Han väckte mig genom att knorra sådär mysigt samtidigt som han började sträcka på sig. Vi dröjde kvar i sängen och myste samtidigt som vi såg hur solen började leta sig in genom fönstret. Dagar som denna känner jag livet i mig. Precis som Madicken.

Efter blöjbyte, amning och frukost gav vi oss iväg, ut i världen. Vi hälsade på min arbetsplats och fick present. Alla var så glada. Fröknarna var glada och barnen var glada! Sixten somnade gott i vagnen till barnens välkända sorl. Han har ju lyssnat på dem inifrån magen i flera månader.

Nu ler han vår lille son. Flinar sådär underbart. Det började igår med Mumin i gymmet som fick hans första leende. Sen fortsatte det med mobilen över skötbordet. Och i morse fick även jag ett stort smajl när jag sjöng och busade med honom samtidigt som jag klädde på mig. Så nu larvar jag mig mest hela tiden bara för att få se honom le! Gulliga underbara unge! Jag har inte lyckats fånga något på kort än, men det kommer.

&nufickjagettsåntdärgaletmammapirrihelakroppensåallthårpåarmarnaresersig!!!

Jag förstår inte var all kärlek kommer ifrån. Det är så överväldigande. Just när jag trodde att kärleken nått maxgränsen fyrar han av ett leende och den växer ännu mer! Kärleken alltså. Jag vill frysa tiden i den här lyckliga bubblan och stanna här för alltid...

Höhö, tycker vi gäspar ruggigt lika..

- öva på att flytta saker med tankekraft, fungerar än så länge inte med materiella ting så som vattenflaskan på byrån. Har dock haft stora framgångar med sambon och hunden som rör sig sju av tio gånger jag stirrar på dem.

- lyssna på råttorna som springer på taket. Japp. Vi har så fina husdjur så. Fram till att sambon uppmärksammade mig på detta trodde jag att ljudet kom från fåglar eller trollsländor. Jag fattar inte varför han inte lät mig tro det.

- Amma. Varför tror ni jag är vaken?

- Baka. Eller nej. Skulle inte tro det. Gick ni på den?

- Öva färdigheten att hålla ögonen öppna utan att bli vindögd av sömn.

- Somna om. Efter att ha fått en liten kille att somna om. När det nu tänker ske.

Dagens humör är aningens bättre. Sixten har legat i babygymmet och snackat med Mumin. Tydligen är det mycket roligare än att snacka med mig. Eftersom jag är lite smått egotrippad så svarar jag ändån, även om det är Mumin som får uppmärksamheten. Egentligen skulle man kunna säga att Mumin är oförskämd som inte svarar men det verkar inte Sixten bry sig om. Det märkliga är, att så fort jag pratar om Mumin och hans bebygym så förvandlas jag till Mark Levengood. Undrar om det finns något namn på den störningen. Nån som vet?

Idag är det riktigt tråkigt väder. Det regnar och är grått. Sådär gråttgrått som det bara kan vara i februari. Men ändå gör det mig glad, även om vi verkar missa dagens promenad. För regnet gör att snön försvinner och är det något jag längtar efter nu så är det våååren! Jag vill att det skall vara lummigt och grönt ute. Det är då jag mår som allra bäst, där i maj-juni-juli. Det är mina månader.

I natt har Sixten sovit i vår säng. Jag försökte inte ens lägga över honom efter gårdagens miljoners med misslyckade försök. Jag ville bara få sooova. Men med facit i hand så var det dumt. Jag vaknade nämligen var femte minut för att kolla hur han låg och hur jag låg. I morse vaknade jag med ont överallt som resultat av det. Dessutom vaknade jag varje gång sambon rörde sig en milimeter LIVRÄDD för att Sixten skulle bli mos. Min sambo rör sig extremt mycket när han sover. Det tar på krafterna att vara sådär beredd. Så i natt får det bli som vanligt. Vi får mysa i vår säng tills han somnar och sen får jag lyfta över honom när han sover som djupast. Jag får gosa extra mycket på dagen istället. För hur dålig sömn jag än får av att ha honom sådär nära på natten så är det ju så vansinnigt mysigt med en liten pyjamasbebis i sängen!

Så var det dags för min lilla korv. Fem veckor fyller han i morgon och då är det dags för utvecklingssprång nummer ett. Nu förstår jag varför han är så ledsen!

Kanske är det ett leende på väg? Jag tyckte att jag anade ett leende i lördags på självaste enmånadersdagen men har inte sett så många efter det alls. Här är det mest en ledsen korv nu för tiden.

Ett utvecklingssprång är en slags mental process bebisarna går igenom vid vissa veckor. Faserna kommer i samband med att bebisarna utvecklar nya förmågor som att t ex le, sitta, gå, tala osv. Under processen är de extra klängiga och ledsna. Googla om ni vill ha mer information. Det ökar förståelsen för vad era små går igenom. Jag skall läsa på ordentligt och packa fram bärsjalen och se om den kan hjälpa!

Eller så har jag tappat bort den, jag har inte så stor koll på något alls nu för tiden. Sambon försöker få hjälp med att komma på mat och jag liksom bara stirrar på honom som svar. Som att han frågat mig vad svaret på x/10+%987(5-4) är. Jag försöker få ekorren att börja springa där inne i huvudet och tror att jag lyckas men blir sjukt förvånad då det enda som kommer ut är "ehhhh.." och än värre "ehhh.. Du får välja vad du vill. Det spelar ingen roll". Precis de svaren man vill ha. Jag är nog inte mycket till sambo nu för tiden. Hoppas det är en övergående fas.

På tal om faser (och för att återgå till rubrik och inläggets egentliga innehåll), hur får man dem glada och nöjda? Bebisarna alltså. Den här modellen vrålar åt allt nu för tiden nämligen. Hela dagarna är ett ända stort vrålparty och inget gör honom tyst och glad. Jo, åka bil. Men det är varken miljövänligt eller ekonomiskt. Då fungerar vagnen bättre. Men så fort bilen eller vagnen stannar öppnar han ögonen och tittar sig omkring lite sådär lurigt innan han tar ett djupt andetag och börjar vråla igen.

Sova på dagen är dötrist. Jag lyckas få honom att somna, lägger ner honom i sängen, andas ut och tassar försiktigt ut ur sovrummet, sen kommer jag inte mycket längre innan det säger vrål. Nätterna funkar i alla fall än så länge. Men på dagen är allt katastrof.

Jag byter blöja, vaggar, vjyssar, masserar magen, sjunger, erbjuder stund i gymmet, bär och bär och bär, sätter på mer kläder (om han skulle frysa?), byter blöja igen, ammar ihjäl mig, ger ersättning i flaska fast än han redan spyr, torkar spya, försöker få honom nöjd med nappen men INGET fungerar.

Så, ni som kan. Ni som fick med er en instruktionsbok hem eller har skrivit en egen. Hur gör man? Och säg inte sempers magdroppar för då blir jag knäpp.

Jag har nu blåst om min födelsevikt och gått upp hela 600 gram på en vecka. Nu ligger jag mitt i kurvan som jag ska och mamma behöver inte väcka mig hela tiden för mat. Hon är lite hysterisk ibland den där mammisen. Nu skall hon bara våga lita på att jag faktiskt kan vakna själv och tala om när jag är hungrig!

Jag fick förresten MVG på att följa med blicken och BVC-Lena tycker att jag är stark i kroppen.

Nu skall jag nog skrika en stund så mamma får vanka runt lite. Jag kan ju inte vara snäll jämt!

Hej då!
/Sixten 6/10

Men dagen har varit rolig med promenad, besök med fika och besök med middag och så har jag kört bil för första gången sen Sixten föddes.

Intensiv dag och vackert väder! Men nu är jag helt slut. Jag hoppas att Sixten låter mig sova i natt. Just nu verkar det som att han vill äta extra mycket innan sjutiden för att sedan sova gott i ett par timmar. Så har det i alla fall varit de senaste dagarna. Kanske att hans "gå-och-lägga-sig"-tid blir runt den tiden i framtiden. Det skall bli spännande att se. Jag väcker honom fortfarande efter tre timmar för mat och längtar lite efter den dagen han får välja takt själv. Det vill säga sova tills han själv vaknar och vill ha mat. Jag skall prata lite med BVC om hans sömn i morgon hade jag tänkt. Jag är lite nervös inför besöket faktiskt. Jag tycker att han har blivit rundare i ansiktet och fått en liten dubbelhaka men jag kanske inbillar mig. Jag vill ju så gärna att han skall ha gått upp i vikt!

Så i morgon brummar vi iväg till BVC alldeles själva jag och Sixten. Jag får ju lyfta babyskyddet till bilen nu! En månad skulle jag vänta sa doktorn och det har jag snällt gjort. Nu kan jag flyga och fara som jag vill. Friiihet!

Jag bjuder på några bilder av en stolt mormor!

Min första månad som nybliven mamma har inneburit en hel del tv-tittande. Eller, mestadels tv-tittande. Jag har slaviskt följt Malou efter tio, Greys, top model, sjunde himlen och en hel del annat.

Jag har också lyckats sett en HEL DEL reklam. Så pass mycket att jag knåpat ihop två listor.

Här med bjuder jag på mina topp fem sämsta och bästa reklamer som går just nu!

Fem reklamer jag kan vara utan:
1. Pantamera med Caroline af Ugglas - Jag gillar ju Caroline men varför är hon utklädd till en fågel? Varför är hela publiken fylld av kostymnissar? Jag antar att det är något slags smart skämt jag är alldeles för dum för att förstå, eeeeller?

2.Åhléns väskreklam - Ni vet den där med hon propra bönan som tycker att vi tjejer skall köpa massor av väskor i olika färger istället för att slita ut en åt gången. Tjejsamla lite granna. Sänk priset så köper jag asmånga. Jag lovar.

3. ALL "tv-shopreklam" - Jag suckar lika högt varje gång dessa bhreklamer eller bli fit reklamer dyker upp. Ändå lyfter jag på ögonbrynen och kan tänka mig att köpa skiten mot slutet. Lättköpt? Nähä??

4. Kicks skrikreklam - Seriöst? Konstigt sminkade våp som skriker och tappar saker. Det var inte ens roligt första gången. Byt reklam nån jävla gång. Tills dess bojkottar jag kicks (vilket är superenkelt då det inte finns på Gotland, moahaha).

5. Max, moms filibabba - känner mig lite som tjejen i reklamen. Pinsamt MAX!

Bra reklam som jag blir glad av:
1. ICAs fruktreklam - Hur mysig som helst! Musik, flöjter, frukt. Gör mig glad!

2. Kenos körreklam (min tur) - Känslan när Sixten har somnat och jag skall få krypa ner i sängen. För det är miiin tuuuur!!! Då ler jag nöjt från öra till öra.

3. Ö&Bs appreklam - App app apport. Får mig att tänka på Claras härliga skratt.

4. Lotto med joker, Thailand gröna linjen - jaa alltså alla har ju rätt till en egen dröm även om den är lite otippad!

5. Adressändring med Lasse Holm - behöver jag förklara mig?

Idag på Sixtens självaste 1 månadersdag (hurra hurra) har vi testat bärsele för första gången. Tjugo minuter sen sov han som en stock. Nu ligger han i sin säng och snusar och jag skall passa på att damma här hemma. Nästa gång jag ploppar ut en sån här fin liten pys då tänker jag skaffa hemhjälp, bara så ni vet.

Är det inte härligt säg??

Idag sitter jag fast med en ledsen kille. Jag har inte fått i mig frukost än. Jag tror stackarn har magknip. Jag har masserat magen och hoppas att det skall bli bättre. Tutten är det enda som hjälper idag verkar det som. Tur att något hjälper, det gör så ont i hjärtat när han är så otröstligt ledsen.

Nu väntar en mysig helg med plusgrader! Säg heeej barnvagnsprommenad!! Sambon måste nämligen följa med. Jag måste testa att jag fixar hund, vagn och lugnt tempo med kejsarsnitt innan jag vågar mig iväg själv. Jag är en riktig fegis, jag vet, men sån är jag helt enkelt.

Jag bjuder på en fin bild på mig och Sixten. Jag fasar inför resultatet av fotograferingen och kollar min mail lite väl maniskt. Fotografen kommer nämligen välja bild till tidningen, inte vi, och jag börjar ångra att vi valde en familjebild. Sixten hade gott kunnat vara i tidningen själv. Fast, vad gör det då. Jag får helt enkelt bjuda på den.

Idag har vi varit inne på förlossningen och hälsat på. Jag behövde plåstras om efter att 2 cm av snittet gått upp. Som tur var så sprack det bara ytligt så det är inte värre än att ärret blir lite bredare just där. Jag är alldeles för fet för att tarmarna skall ramla ut! Bra va? Tur att man har någon användning av fettpåsen mer än att den är snygg. ;) jag tror att jag numer klassas som ett hängbukssvin.

Jag får nog dra ner en växel. Men det är svårt att ta det lugnt ibland. Nu gör det ju ont igen så då tar jag väl det automatiskt lugnare får man hoppas. Skulle vara jobbigt om det sprack djupare eller mer!

Nu är vi fotograferade och hamnar ev i gotlands tidningar nästa onsdag. Beroende på hur lång kö det är.

Vi träffade två par från vår föräldrautbildningsgrupp. Det ena paret låg vi grannar med på bb också. Roligt att få se varandras underverk!

Jag är jättenyfiken på bilderna!! Det skall bli spännande att se om hon lyckades få något snyggt kort på mig alls. Sixten var en riktig stjärna och var lugn och på bra humör hela fotograferingen. Min snälla söta lilla Sixten.

Jag & min lilla groda önskar alla en underbar alla hjärtans dag! Vi spenderar dagen med att sjunga små grodorna, pussas och längta efter pappa som är på jobbet!

Ikväll blir det ryggbiff och ostmys. Jag har inte ätit goda ostar på evigheter och är riktigt sugen på vitmögelost och kittost. Stavfa gård här på Gotland har ett mejeri som gör riktigt goda ostar. Mums!

Han går inte upp i vikt min lilla sötnos. Så nu blir det nappflaska med ersättning efter varje amning med högst tre timmar mellan varje mål. Till nästa måndag behöver han gå upp upp upp!

Minst var tredje timma? Här ammar vi en gång i timman, minst. Men det kanske ändras om han får i sig mer näring. Då kanske han är nöjd längre. BVC-tanten tyckte det var konstigt att han inte var mer ledsen eller slö med tanke på att han inte går upp. Vem vet, min snälla sötnos kanske blir en riktig vrålapa när han får klokt med näring. Lets hope not!

Sen sist har han vuxit ytterligare 2 cm. Han har alltså vuxit 5 cm på 3,5 veckor. Riktig spurt på den här modellen. BVC-tanten räknade ut att han skulle bli lite över medel som vuxen. Dvs lite över 180 cm lång. Spännande! Han får bli hur lång/kort han vill bara han mår bra! Mammas lilla älskling!

Så nu är det bara att ta nya tag och hoppas på viktuppgång till nästa måndag! Då får jag äntligen lyfta lite tyngre så då åker vi till bvc själva utan pappa!

Söndagar är Sixtens baddag! Då badar han balja och myser extra mycket av att ha sin pappa hemma. Nu är vi nyss hemkomna från Sixtens morfar dit vi var bjudna på middag! Skönt att komma hemifrån i några timmar. I morgon är det dags för BVC-besök och ny viktkoll. Jag hoppas såå att han har gått upp enligt sin kurva! Jag är lite nyfiken på längden också. Det känns som att han växer i en rasande fart!

Här ligger Sixten tryggt i morfars famn.

De fina broborna kom på besök idag! Såhär i förkylningstider (och med en hönsmamma som jag) så måste man vara frisk för att få hälsa på. Jag vågar inte riskera att Sixten blir förkyld tre veckor gammal. Bb varnade oss för rs-virus och rekommenderade att vi skulle hålla oss hemma åtminstone första månaden och undvika förkylda besökare. Vi skulle inte ta med honom i affärer eller på andra ställen med mycket människor. Dumt att prova känner jag! Vi följer deras riktlinjer.

Men nu var äntligen broborna friska och fick komma på besök! Bjöd på paj gjorde dem också, mums. Jag längtar till april då de flyttar hit till vårt kvarter. Mysigt nära!! Tänk va mycket bus vi kan hitta på!

Det bästa som finns är att hänga på pappas arm. Då blir Sixten lugn och harmonisk. Han är en grimaschernas mästare lilla Sixten. Man blir ofta alldeles full i skratt.

Under min graviditet funderade jag mycket över hur första tiden hemma skulle bli. Jag visste att det skulle bli tufft men jag tyckte att jag var förberedd. Jag hade hört talas om babyblues och läst massor om tiden som nybliven förälder. Nu i efterhand kan jag säga att jag förstod och var beredd på mycket, men långt ifrån allt.

Babybluesen slog mig i huvudet med full kraft när vi kom hem från bb. Jag grät floder. Första veckan hemma var jag ett vrak. Min stackars sambo tröstade och tröstade men inget gjorde mig riktigt glad. Jag var så trött av hela omställningen och tårarna spröt på 5 sekunder när jag inte sovit tillräckligt. Jag grät inte hela dagarna förstås. Det fanns glädje också! Men såå många tårar. Riktigt tufft.

Det var så blandade känslor. Kärleken till min son var överväldigande samtidigt som jag kände mig så ledsen. Jag skämdes enormt över mina känslor och kände mig som världens sämsta mamma. Och jag tyckte så synd om Sixten som förtjänade en glad mamma. Inte ett gråtande nervvrak. Varje råd om att njuuuuta kändes som ett stort hån.

Jag läste massor om Babyblues i början. Googlade allt. Fick veta att Babyblues varar i ca 7-10 dagar. Jag valde att vara öppen med mina känslor och fick ett otroligt stöd av familj, vänner och bekanta. I takt med att vi lärde känna Sixten mer och mer och jag började acceptera mina känslor så försvann ledsamheten sakta men säkert. Alla som delade med sig av sina upplevelser som nyblivna mammor hjälpte mig enormt mycket och jag förstod att jag var långt ifrån ensam! Att vara öppen i bloggen var ett medvetet val. Jag ville inte bidra till hela den här mamma-myten där allt är glass och ballonger. En mamma skall ha tid att baka cupkakes, stråla av lycka, ha ett välstädat hem och ändå ha tid över till att sticka och allt annat jävla påhitt man läser överallt. I mitt fall blev det inte så. Jag luktar svett, har inte haft smink på tre veckor, dammråttorna har karneval och jag är lycklig om jag hinner rosta mina frukostmackor.

Men hey! Jag börjar få rutin på saker och ting! Och Sixten har en mamma som är strålande glad. Jag fixar ju det här. Sixten är mitt absoluta prio 1. Allt annat får snällt vänta. Precis som det skall vara. Nu njuter jag för fullt. Det är underbart att mysa i soffan med det allra käraste jag har. Och såhär liten som han är nu kommer han aldrig att vara igen. Jag vill ge honom min tid. Nu. Stressa runt och bete sig som man "skall göra" kan vi göra sen. Det hinner vi. Han är bara 3 veckor gammal. Det kommer en dag då jag hinner sminka mig och städa hemmet jag också. Jag har inte bråttom. Jag har ju lyxen att kunna ge honom all min tid. När nr 2 skall göra entré kommer jag inte alls ha samma tid. Men kanske är man förberedd på ett helt annat sätt då.

Alla drabbas inte av Babyblues. Men många. Jag respekterar att man inte skriver ut sina känslor för hela världen att läsa. Det är lätt att bli kritiserad och dömd av andra. Eftersom det inte riktigt är okej att sitta och grina som nybliven mamma. Fast det är ju det, okej alltså. Men har man inte gått igenom det själv (eller glömt hur det var) så kan det nog vara ganska svårt att förstå. Jag hoppas att jag kan hjälpa några nyblivna mammor att känna att det är OKEJ att vara ledsen. Och det går över! Det lättar! Fortare än man tror! Och det är inte fel på en för att man är ledsen mitt i allt det lyckliga och glada. Skit i alla måsten. Och vill man låsa in sig i lägenheten och grina alldeles själv i en vecka så är det också okej!

Cupcakes kommer jag nog aldrig baka (chokladbollar är nog så svårt) och sticka kan jag inte. Jag har inte tid helt enkelt. Just nu är jag upptagen med att vara det finaste som går att vara. Mamma. En glad och lycklig mamma.

Idag har Sixten haft besök av sin morbror Philip och Sara. Han sov igenom hela besöket men de fick kika på honom i sängen. Nästa gång de är på ön är i Juni. Då är Sixten 4 månader. Helt galet.

Fler och fler vågar sig hit på besök. Det gillas! I helgen kommer fina Marre och John ner till ön. Mysigt!

Jag håller på och räknar antal gäster till ett framtida dop. Lite över 60 personer är vi uppe i nu när vi skrivit ner vilka vi veeerkligen vill skall komma. Sen är det kanske fler vi vill bjuda som vi inte tänkt på just nu. Det är fortfarande långt dit och massor av planering som skall göras. Men jag gillar att vara ute i god tid. Speciellt då vi har så många som inte bor här på ön som skall ta sig hit och behöver planera.

Nu skall jag väcka min lilla älskling för blöjbyte och mat!

I morgon är det onsdag! Då är Sixten 3 hela veckor! Vi funderar på att besöka fotografen i morgon så att vi kan få komma med i tidningen.

Jag blir så grymt dålig på kort. Jag måste vara en av världens minst fotogeniska människor. Men det är väl bara att bjuda på. Det är ju för lillgrabbens skull. Han bryr sig nog inte om hur snygg hans mamma är...

Såhär satt Sixten i sin babysitter i morse. Jag lyckades få i mig frukost! Det är så roligt att se hans minspel som han ännu inte är riktigt medveten om. Han börjar bli duktig på att fästa blicken och har mer och mer börjat vända huvudet mot oss när vi pratar. Min fina fina Sixten! Mammas lilla hjärta!

Sixten har gått upp! Inte så mycket men ändå något! Skönt med lite goda besked!

Efter BVC åkte vi hem till min farmor på fika och visade upp vår lilla kille!
Om jag har lyckats räkna rätt så är han hennes tjugosjätte barnbarnsbarn. Inte dåligt! Nummer tjugosju väntas i mars.

Igår ställde vi oss i kö till tre olika förskolor. Det gäller att vara ute i god tid! Det är extremt lång kö. Två av dem ligger i Visby och den tredje är min arbetsplats. Vi valde förskolor som har nära till skog och natur. Det är viktigt för oss! Jag hoppas att vi lyckas få in honom i stan. Men det vill jag inte behöva tänka på nu! Huuur fixar man att lämna iväg sina små utan att hjärtat brister?? Det är nästan så att han får följa med mig på jobbet istället. Eller så får jag bli dagmamma. Blä, tur att det är ett tag dit. Jag förstår inte hur jag skulle klara mig utan min lilla älskling!

Här är Sixten i pyjamas! Bilden är tagen i morse innan han fick sitt söndagsbad. Att klä av sig kläderna är ingen hit, men så fort han kommer ner i sitt varma vatten så blir han alldeles tyst och harmonisk! Vi har en badtempsdelfin så att vi vet att det är lagom varmt i vattnet.

Idag håller vi oss hemma. Solen skiner ute men tempen visar 12 minus. SMHI har dock lovat lite mildare temp mot nästa helg! Då kanske vi kan ge oss ut på en promenad!

Idag har vi varit utanför dörren hela familjen! Vi klarade av det galant! Bajsblöjor byttes, det ammades och fikades. Även om det var lite stressigt att komma iväg så funkade det fint! Jag var en aning nervös och skeptisk men sambon lyckades övertyga mig! Och tur är väl det, annars hade vi suttit här till i sommar.

Sixten satt så fint i morfars famn. Det kändes fint i mammahjärtat!

Några barnvagnspromenader har vi dock inte varit på. Det är alldeles för många minus och Sixten är fortfarande så liten. Vi har inte bråttom. Snart kommer våren och då hinner vi gå massor!

Sambon lagar pizza och snart är det melodifestivalsdags! Härligt med lördag! Nu skall jag pussa på min söta son! Kärlek kärlek kärlek!

Vi har testat koppmatning idag. Sixten fick inte alls i sig den mängd som BVC ville. Det är knepigt att koppmata. Det mesta med matningen känns knepigt just nu. Jag vill så gärna kunna amma så att han växer och mår bra. Jag försöker att tänka positivt och slappna av. Jag försöker att inte drabbas av "vikthets" men det är svårt att styra över känslorna. För de liksom bubblar fram lite sådär i smyg. Jag vet att man inte är en sämre mamma för att mjölken inte räcker till, men det glömmer man lätt bort när man sitter där med en ledsen och hungrig kille i sin famn.

Jag hoppas verkligen att han har gått upp till på måndag! Jag vill så gärna att det skall funka!

Ikväll har vi haft besök av ölandsborna. Snart åker de hem, vi har haft nöjet att träffa dem tre gånger denna omgång. Tänk vad våra pojkar kan leka när dem blir lite större! Det skiljer bara 7 månader mellan dem. Jag förstår inte riktigt att Sixten skall växa och bli så stor han också. Guuud vad jag längtar efter hans första leende. Han fäster blicken riktigt bra nu (vi har tränat!) och tittar efter ljud och röster. Mammas lilla finaste pojke! Men han får inte växa för fort! Han är så otroligt gullig och liten och fin. Jag vill kunna njuta länge!

Nu är det dags för kvällsamning, hoppas på lite sömn i natt!

Sixten valde att vända sig så sent som i vecka 38 + några dagar. Han hade legat fint med huvudet neråt men vände om under en helg. På måndagens mvc-besök låg han helt plötsligt med huvudet upp och rumpa ner. Eftersom jag var så långt gången i min graviditet fick vi tid till vändningsförsök morgonen efter. Vi blev ombedda att packa väskorna redo eftersom vändningsförsöken kan sätta igång graviditeten i värsta fall.

Jag stressade som en tok den kvällen. Packade och handlade som en dåre. Jag var jättenervös men tänkte att vändningsförsöket säkert skulle lyckas.

Det gjorde det inte, efter tre MYCKET smärtsamma försök gav dem upp. Jag kände mig som riktig mes som inte kunde hantera smärtan. Nu efter snittet fick jag berättat för mig att Sixten låg med benen rakt ut, då är det omöjligt att vända. Det hade inte gått hur mycket de än tog i. Så nån mes var jag inte - med facit i hand.

Vi fick tid för kejsarsnitt en vecka senare. Jag grät hela den dagen när vi träffade läkare och sköterskor för inskrivningssamtal. Jag ville verkligen föda normal. Jag har en stor förbi för nålar och diverse ingrepp. Jag är livrädd för knivar, sår osv. Tanken på att de skulle skära i mig fick mig att gråta på en sekund. Jag tycker att en lagning av en tand är illa, hur skulle jag fixa en så stor operation? Den långa veckan innan det var dags mådde jag pyton. Sambon tröstade och tröstade och sa att han skulle ta hand om mig och bebisen på bästa tänkbara sätt!! Det lugnade mig. Han är underbar! Och det skulle bli så bra! Jag visste att jag hade världens bästa stöd i sambon!

Kvällen innan operationen mådde jag pyton. Jag fick inte många timmars sömn. När väckarklockan ringde kändes det inte som att jag fått sova en sekund ens.

Vi kom in på förlossningen 05.45. Jag fick duscha med egna grejer och byta om till vit sjukhusrock och höga strumpor. Sedan kom en sköterska och satte kateter. Inte en favorit bland upplevelserna. Sedan sattes nål i armvecket. Katetern gjorde att jag kände mig konstant kissnödig. Det var vidrigt. Men jag var så nervös för allt annat att jag försökte tänka bort det.

Tjugo i åtta rullades vi upp till operation. Sambon fick byta om till operationskläder och jag fick mig ett gott skratt. Tårarna spröt och jag var livrädd samtidigt som jag var så förväntansfull och lycklig över att få träffa min bebis. När jag skulle byta från sjukhussängen till britsen jag skulle opereras på så skakade benen så mycket att jag knappt kunde ställa mig upp. Inne på operation fick jag hälsa på alla läkare. Fast jag hade ju träffat nästan allihop på inskrivningen. Just innan bedövningen skulle läggas sprack sambons byxor i grenen. Jag skrattade och sticket gick som en dans. Det var inte ett dugg farligt och gjorde inte alls ont. Sedan väntade vi på att bedövningen skulle ta. Det gick fort. Jag fick ett skynke framför mig så att jag inte skulle se vad de pysslade med. Sambon satt bredvid och höll mig i handen. Narkosläkaren fick vår kamera och tog en massa foton. Jag kunde vicka på tårna ganska länge och berättade högt för alla läkare att jag minsann kunde vicka på dem fortfarande! Jag ville inte att de skulle skära innan jag verkligen var bedövad. Efter ett tag frågade jag när de skulle börja, men då hade dem redan satt igång tydligen.

Under operationen kände jag hur de drog och slet i mig, men då hade jag slappnat av eftersom det inte gjorde ett dugg ont. Jag tyckte inte ens att det var obehagligt. Efter några minuter sa sambon att han kunde se vår bebis och sekunderna efter kände jag världens ryck och hörde hur en bebis skrek!! Är det min bebis som skriker, frågade jag samtidigt som tårarna spröt. Och det var det förstås! Va fin han är, utbrast jag när jag fick se honom. De höll fram honom till oss inlindad i en handduk. Vad blev det, vad blev det, frågade jag och barnmorskan svarade att vi kunde se efter själva. Så vi lyfte på handduken och fick se att vi fått en liten son. Sedan gick sambon med ut för att torka av honom och klippa navelsträngen. Narkosläkaren hakade på med kameran i högsta hugg. De var bara borta i några sekunder innan de kom tillbaka. Tårarna bara rann när sambon kom tillbaka till mig med vår älskade son i sin famn. De känslorna går inte att beskriva. Det var så fantastiskt. Jag var så lycklig! Jag fick upp Sixten på bröstet och han började suga på min haka. Sedan fick han ligga där när de sydde ihop mig.

När allt var färdigt fick vi ligga på uppvaket tillsammans hela familjen. Sambon ringde runt och meddelade att allt gått bra och att vi blivit föräldrar till en liten son! Jag fick tillbaka känseln i benen väldigt fort och vi fick åka ner till vårt rum. Där väntade en kontroll av Sixten som sambon fick vara med på. Jag låg i sängen och var alldeles salig.

Sambon gick iväg för att äta lunch efter några timmar och jag låg där i min säng tillsammans med min son och försökte få igång amningen.

Innan kejsarsnittet var jag väldigt rädd för smärtan efteråt. Kejsarsnitt gör ont. Att föda barn gör ont. Det kommer att göra ont hur man än får ut sitt lilla underverk. Samma kväll som operationen fick jag prova att ställa mig upp bredvid sängen och trampa några steg. Det gjorde så vansinnigt ont. Sjukt ont! Dagen efter tog de bort katetern. Jag fick Alvedon och Ibumetin mot smärtan i såret. Det kändes inte som att det hjälpte ett skit och jag fasade för varje toalettbesök. Första två besöken fick jag morfin för att komma upp. Det blev jag helgroggy av. Då var det nästan bättre att vara utan.

Sakta sakta blev smärtan bättre och jag kunde börja gå runt på bb. Snittet lades på onsdag morgon och på fredag kväll satt jag i det gemensamma rummet och åt kvällsfika tillsammans med Sixten. Söndag förmiddag fick vi åka hem. Jag var fortfarande ordentligt mör och kunde inte ta mig ur soffan eller sängen med Sixten i famnen men sakta sakta blev det bättre. Efter en vecka mådde jag hyfsat bra och nu efter två veckor känns det okej, även om det kan göra lite ont om jag inte tänker mig för.

Och jag kunde skratta! Det var mitt största bekymmer. Hur skrattar man med ett stort operationssår på magen? Men det gick!

Jag överlevde! Jag fick min älskade son. Och ja, ge mig ett par år så skulle jag göra det igen!

Sixten går inte upp i vikt och vi måste ge honom ersättning varje dag från och med nu. På måndag skall han vägas igen. Jag har fått tips på amningen och hoppas att det skall hjälpa. Jag skall också försöka få i mig mer näring om dagarna. Nu är det amma amma amma som gäller!

Han har växt från sina 51 cm till 54 cm på längden.

Nu skall vi bara få ordning på vikten också!

Att ha blivit mamma är det största som hänt mig någonsin. Sixten känns så självklar. Som att han alltid varit en del av mig och en del av vår familj. Som att han suttit på min axel och väntat på att hans mamma skulle känna sig redo för att låta honom få komma ut i världen!

Det är nästan ofattbart underbart vilka känslor som väcks. Han är så fin. Jag har funderat över begreppen fin, och söt. Vilka jag har använt som en galning sen jag såg honom för första gången. Det första jag sa när såg honom var att han var så fin!!! Och jag visste på en tiondels sekund att han var min. Och att han var den finaste bebisen jag någonsin sett. Begreppet fin, för mig, sitter ihop med den otroliga våg av kärlek jag känner inombords när jag ser på honom. Jag vet att en del inte tycker att man skall använda sig av ord som fin eller söt. För att det är ett slags värderande. Samma som att säga att man är duktig. Man bedömmer och värderar. Men jag tror att det handlar om hur man använder sig av begreppen och vad de symboliserar för den som använder dem och för den som mottar dem.

Min Sixten är fin. Världens finaste. Och jag älskar honom så mycket så att jag nästan går sönder. Jag har alltid känt mycket kärlek till andra människor och varit välsignad med kärlek tillbaka. Men den kärleken man har till sitt barn, den knockar en totalt. Den tar över varje cell i ens kropp. Den kärleken går inte att känna för något annat.
Även om min sambo är en god tvåa. Jag älskade honom oändligt mycket innan vi bestämde oss för att bli föräldrar, men jag älskar honom om möjligt ännu mer nu. För vi delar det finaste i livet man någonsin kan dela. Han har gett mig ett barn, den vackraste gåvan av alla.

Jag älskar mina killar!

Tänk att han varit med oss i 2 veckor redan. Söta unge! I morgon är det dags för första besöket på BVC. Jag hoppas att vikten fortfarande går upp! Vi skall förbi familjerätten och ge Sixten en pappa på papper också. Skönt att få det gjort.

Natten har varit sådär. Jag har inte fått sova mycket alls. Han ville inte komma till ro i sin säng och sov bara nån timma innan han vaknade igen. Klockan 7 i morse när sambon åkte till jobbet så fick han ligga hos mig i sängen så att jag kunde sno åt mig en och en halv timmas sömn. Under dagen har han varit ledsen och vaken i stort sett hela tiden. Jag har ammat och ammat och ammat och ammat.. Och bytt blöjor. Under nattens blöjbyte så sköt han skarpt kan jag säga. Det är tydligen inte bara kiss man måste passa sig för. Det går alldeles utmärkt att skjuta bajs på mamma också. Livet som småbarnsförälder... Nu har han sussat i 3 timmar. Vi fick lägga oss och amma i soffan till slut. Det gick inte att komma till ro!

Men nu är den här natten och dagen förbi! Jag hoppas den kommande natten funkar lite bättre och att morgondagen går bra!