Babyblues och babylycka
Under min graviditet funderade jag mycket över hur första tiden hemma skulle bli. Jag visste att det skulle bli tufft men jag tyckte att jag var förberedd. Jag hade hört talas om babyblues och läst massor om tiden som nybliven förälder. Nu i efterhand kan jag säga att jag förstod och var beredd på mycket, men långt ifrån allt.
Babybluesen slog mig i huvudet med full kraft när vi kom hem från bb. Jag grät floder. Första veckan hemma var jag ett vrak. Min stackars sambo tröstade och tröstade men inget gjorde mig riktigt glad. Jag var så trött av hela omställningen och tårarna spröt på 5 sekunder när jag inte sovit tillräckligt. Jag grät inte hela dagarna förstås. Det fanns glädje också! Men såå många tårar. Riktigt tufft.
Det var så blandade känslor. Kärleken till min son var överväldigande samtidigt som jag kände mig så ledsen. Jag skämdes enormt över mina känslor och kände mig som världens sämsta mamma. Och jag tyckte så synd om Sixten som förtjänade en glad mamma. Inte ett gråtande nervvrak. Varje råd om att njuuuuta kändes som ett stort hån.
Jag läste massor om Babyblues i början. Googlade allt. Fick veta att Babyblues varar i ca 7-10 dagar. Jag valde att vara öppen med mina känslor och fick ett otroligt stöd av familj, vänner och bekanta. I takt med att vi lärde känna Sixten mer och mer och jag började acceptera mina känslor så försvann ledsamheten sakta men säkert. Alla som delade med sig av sina upplevelser som nyblivna mammor hjälpte mig enormt mycket och jag förstod att jag var långt ifrån ensam! Att vara öppen i bloggen var ett medvetet val. Jag ville inte bidra till hela den här mamma-myten där allt är glass och ballonger. En mamma skall ha tid att baka cupkakes, stråla av lycka, ha ett välstädat hem och ändå ha tid över till att sticka och allt annat jävla påhitt man läser överallt. I mitt fall blev det inte så. Jag luktar svett, har inte haft smink på tre veckor, dammråttorna har karneval och jag är lycklig om jag hinner rosta mina frukostmackor.
Men hey! Jag börjar få rutin på saker och ting! Och Sixten har en mamma som är strålande glad. Jag fixar ju det här. Sixten är mitt absoluta prio 1. Allt annat får snällt vänta. Precis som det skall vara. Nu njuter jag för fullt. Det är underbart att mysa i soffan med det allra käraste jag har. Och såhär liten som han är nu kommer han aldrig att vara igen. Jag vill ge honom min tid. Nu. Stressa runt och bete sig som man "skall göra" kan vi göra sen. Det hinner vi. Han är bara 3 veckor gammal. Det kommer en dag då jag hinner sminka mig och städa hemmet jag också. Jag har inte bråttom. Jag har ju lyxen att kunna ge honom all min tid. När nr 2 skall göra entré kommer jag inte alls ha samma tid. Men kanske är man förberedd på ett helt annat sätt då.
Alla drabbas inte av Babyblues. Men många. Jag respekterar att man inte skriver ut sina känslor för hela världen att läsa. Det är lätt att bli kritiserad och dömd av andra. Eftersom det inte riktigt är okej att sitta och grina som nybliven mamma. Fast det är ju det, okej alltså. Men har man inte gått igenom det själv (eller glömt hur det var) så kan det nog vara ganska svårt att förstå. Jag hoppas att jag kan hjälpa några nyblivna mammor att känna att det är OKEJ att vara ledsen. Och det går över! Det lättar! Fortare än man tror! Och det är inte fel på en för att man är ledsen mitt i allt det lyckliga och glada. Skit i alla måsten. Och vill man låsa in sig i lägenheten och grina alldeles själv i en vecka så är det också okej!
Cupcakes kommer jag nog aldrig baka (chokladbollar är nog så svårt) och sticka kan jag inte. Jag har inte tid helt enkelt. Just nu är jag upptagen med att vara det finaste som går att vara. Mamma. En glad och lycklig mamma.
