Dan före dopparedan.
Inskrivningsdag. Möten med läkare, och op-team med professor M i spetsen. "Kärlanastomos". "Det är svårt att säga något om hur tiden efteråt blir eftersom operationen inte görs så ofta". "Det är en operation med stora risker men en klok investering om den lyckas." "Jag måste påtala riskerna". "Minst 1 vecka på Karolinska".
I korridorerna går patienter med klamrade huvuden. Alla betydligt äldre. Du är stark, jag fäller någon tår när vi pratar om tiden som varit även om vi bara skrapar på ytan av allt vi gått igenom. Jag biter ihop. Vi skrattar och skojar. Spelar kort. Vi får permis och på vägen ut skymtar vi en mycket ung kille i en av salarna.
Vi ringer till FaceTime till vår lilla äldsta son som är hemma från förskolan med sin mormor idag. Han vill inte se på oss. Han håller händerna för ögonen och är ledsen. Vi skojar och busar. När vi lägger på är han glad. När vi lagt på går mitt hjärta sönder. Han gråter efter sin mamma. Han är smart. Han vet att det är mamma som gäller nu precis som gångerna innan. Han förstår inte vad som händer hans pappa men han förstår att det år något stort på gång.
Jag kan inte förstå att det är dags i morgon redan. Jag ska få gå med och lämna dig vid dörren in till operationssalen. Det blir det jobbigaste hej då vi har gjort. Av våra 13 år tillsammans har du varit sjuk i 9. Vi fick de 4 första åren utan allvarliga sjukdomar och komplikationer. Aldrig trodde vi att det skulle stå här där vi är idag. Men nu står vi här. Och nu kör vi.
Vacker morgon och ett plötsligt lugn.
Ikväll åker vi med båten. Väskorna är packade och allt som går att planera är planerat in i minsta detalj. Vi har förberett oss på olika scenarier. Jag har fått fullmakt till försäkringskassan, apotek och försäkringsbolag eftersom vi inte vet om han kan göra sig förstådd på ett tag.
Vi är förberedda rent praktiskt men psykiskt går det aldrig att föbereda sig. Det är massor av känslor och jag har varit skör ända sen vi fick brevet från Karolinska. Men idag är jag lugn. Nu är det fokus som gäller. Mina värsta farhågor just nu är att operionen blir inställd eller att de skulle skjuta på den i sista sekund. Då rasar jag.
Imorgon väntar inskrivning på Karolinska och på torsdag är det dags för den stora operationen. Inatt sover vi på hotell och kramas allt vi kan. Jag längtar tills allt det här är över. Tänk om det faktiskt kan få gå vägen den här gången UTAN massor av efterföljande komplikationer.
Gamla sjukhusminnen far genom huvudet. Sambon med alla möjliga slangar. Sår som läggs om. Telefonsamtal från skyddat nr. Glädjen av att få kramas på riktigt efter veckor av sängliggande. Senaste stroken och lyckan av att se honom ta sina första staplande steg med gåbordet efter att känseln kom tillbaka i benen. När orden kom tillbaka och när han äntligen kunde säga en hel mening.
All förtvivlan. Allt hopp. Barnen. Barnen. Barnen. Vi. Oss. Permis på julafton. Att få uppleva lillebrors förlossning tillsammans.
Nu kör vi.
