❤️B U S A M E D E M L A

Alla livets känslor strömmar genom mig och jag är bara så glad och tacksam för att få känna. 

Mitt liv är allt annat än harmoniskt och lugnt, men jag kan ta det. Jag står pall. Jag kan andas igen. Jag vill leva. Jag känner så mycket kärlek och igår kände jag mig så väldigt älskad. Jag kunde äntligen se och ta in all kärlek jag har omkring mig. Den som alltid funnits där men som jag inte klarat av att se på väldigt väldigt länge. Fy fan va fint det är, livet. Fint med allt det ljusa, fint med allt det mörka.

Nästa steg är att inleda en ny och mycket viktig kärleksrelation. Faktiskt den viktigaste relationen i världen. Relationen till mig själv. Men det vill jag berätta mer om en annan kväll. 

Hörreni. Jag gjorde det! Jag kom upp över ytan igen. Ett år tog det, med psykolog, terapeut och fantastiskt mycket stöd av nära och kära. Jag gjorde det!

Jag är orolig för sambon, orolig för hur barnen skall ta allt. Det är mycket som snurrar runt. Detaljer. Kommer vi att få samma trygga sköterskor i den änden vi känner oss hemma i? Kommer det att vara en veckas vistelse eller blir det 40 nya dagar ifrån varandra? Jag vet att det inte är någon idé att funderar på hur det kommer att bli. Det är bara att åka med. 

Det är bara att åka med. Om fyra veckor åker vi.

Nu kryper han i samma hastighet som en racerbil ungefär. Att få krypa i trappan är roligast! Han har verkligen fått kontroll på kroppen. Nu ställer han sig stadigt mot allt också. Först kunde han inte komma ner igen, men nu har han förstått hur han ska göra. Ingenting är säkert längre! 

Får Torsten bestämma så är vi ute. Om det finns stenar eller grus att tugga på så är han i himlen. Ser han sten så spritter hela kroppen av glädje och han bara MÅSTE dit och stoppa dem i munnen. 

Han älskar havet (jaa och vatten i allmänhet) och kryper omkring längs strandkanten. Jag hoppas att det håller i sig till nästa år. 

Kärlek till sin storebror är enorm! Det är så häftigt att se dem tillsammans. Hur de skiner av varandra. Hur mycket kärlek som förenar dem redan. Torsten är en riktigt busig lillebror som gärna bits och nyps. Vi försöker lära honom att vara försiktig men han hugger en mer än gärna med sina två tänder och ler överförtjust. Det blir något att jobba bort till förskolestart. Det kan bli spännande annars. 

Maten har verkligen kommit igång nu! Han äter helst själv. Köttbullar är en favorit. Vi får snart göra ett nytt lass för de går åt i ett rasande tempo. Sen vi började med välling på kvällen så slutade han äta på natten (HURRA!) och sover mer i sin egen säng. Men det är sällan han sover en hel natt i den och han vaknar fortfarande då och då. Emellanåt får han för sig att det är morgon mitt i natten och då kan det ta en stund innan han somnar igen. 

Älskade älskade unge! Finast i världen är han!

På tal om hus... 

Det är många i vår närhet som letar hus, har köpt hus, renoverat hus, renoverar hus, skall renovera hus, letar lägenhet och så vidare i all oändlighet. 

Vi bor sen två år tillbaka i en gammal smedja som vi hyr på en bondgård. Innan dess hyrde vi en radhuslägenhet med uteplats och innan det en lägenhet, en trappa upp. Och innan DET så ägde vi faktiskt ett hus. Ett litet gulligt hus som vi köpte skitunga och sålde ganska fort där efter. 

Just nu är jag helnöjd med att hyra. Vi bor billigt och har full frihet samtidigt som någon annan står för grovgörat om något skulle gå sönder. Vi kunde inte ha bott på ett bättre ställe och det har varit guld att inte äga hus nu när sambon är sjuk. 

Jag har alltid drömt om att få bo på en bondgård sen jag var väldigt liten, den drömmen har ju faktiskt slagit in även om det inte är mina djur. Kanske ännu bättre, för jag hade nog inte haft orken att driva en gård själv. Vi får alla bonusar med att bo såhär istället. Lite fuskens men praktiskt för oss.. (Vi hjälper till med ganska så mycket av det vi kan göra ändå så några latmaskar är vi inte.)

Ibland funderar jag på om vi verkligen vill äga hus någon mer gång i livet. Eller vad vill vi egentligen? Jag brukar sitta med hemnet-appen någon gång i veckan och oooaaa och waaaooa över gamla gårdar till salu men jag tror inte att renoverar-drömmen är en dröm som passar oss. Jag undrar vart vi tar vägen i framtiden. Någon gång antar jag att vi måste flytta. Jag tror inte att vi bor kvar till vi är pensionärer men man skall aldrig säga aldrig. 

Det känns som att den typiska normen för normalt svenskt leverne är att köpa hus nånstans runt 30, renovera det flott (gärna innan barn eller under småbarnsåren) lägga sparpengar på renovering/underhåll och bo där lyckliga i nästan alla sina dar. Men jag vet inte om jag gillar den normen. Jag kanske inte vill simma med i den strömmen. Men jag ändrar mig ofta så om några år kanske jag drömmer om något annat igen. Det kanske är för svårt att tänka sig att äga hus just nu när allt är som det är i vår lilla familj. Men tankarna snurrar. Det är väl kanske lite som för par som inte skaffat barn (än eller inte vill) och helt plötsligt är alla par i bekantskapskretsen med barn. 

Just nu bor vi bra där vi bor. Det räcker för mig. 

Hideviken är fantastisk! 

Vattenstänk på brillorna är också fantastiskt! Vid ett ögonblick flög de av när jag och treåringen kastade oss i vågorna och hamnade under vatten. Då utbrast han: MAMMA! Dina glasögon bottnar inte!! Det var en sån där underbar kommentar som Sixten bjuder på massor av just nu! Han simmade också sina första simtag utan puffar. Jag blev så förvånad, stolt och rörd att det trillade tårar. Han börjar bli så stor. Fortsätter man att gråta för varje sånt där stort steg? Jag kommer att vara den pinsammaste mamman när han tar studenten. Medeltiden har vi hunnit besöka också. Kött i bröd med rotfrukter=godaste käket på hela marknaden. Vi startade med en Robin Hood-teater vid st görans ruin. Våra fina Ölandsvänner drog med oss och än är det ganska många dagar kvar att hinna ses på innan de åker hem igen. Tumme upp på den!