❤️B U S A M E D E M L A

Idag lyckades jag med konststycket att åka till BVC på fel månad och fel datum. Jag hade dock rätt tid och rätt veckodag. Så hälften rätt. Sambon som fick skjutsa tyckte att jag kunde ha haft lite bättre koll - men hey! Livet med mig är sällan tråkigt och vi fick äta lunch hela familjen tillsammans.

Nästa vecka går sambon på semester, som han skall jobba på, men ÄNDÅ. Fem veckor tillsammans där det enda han skall göra är att köra ca 3 taxipass à la halvdygn i veckan. En vecka är han helt ledig.

Min fot är mycket bättre idag. Det vände efter den tredje dagen, precis som svärmor sa. Så idag har vi i alla fall varit i trädgården på kvällen och pysslat. Sixten har badat och rensat ogräs med mig. Jag vågar inte vara ute med honom här hemma om jag inte kan komma ikapp honom snabbt när han springer iväg. Det kör så snabba traktorer här omkring och vi har inga staket.

I morgon skall vi försöka vara ute mer. Ute mår vi som bäst. Just nu är Sixten tokglad om dagarna men alla läggningar är pest sen någon vecka tillbaka. Så vi skiter i att lägga honom just nu. Vi vägrar tvinga honom eller utöva vår makt på honom så att han blir ledsen. Vi försökte i några dagar, att natta en ledsen kille men sen sa vi stopp. Nu börjar vi om och låter Sixten berätta när han är trött. Vi har ändå inga tider att passa i över fem veckor framåt. Jag känner stor tillit till mitt barn och skäms en smula över att jag ens försökt att natta en ledsen kille. Nu tar de vuxna ett steg bakåt, skäms lite grann och låter barnet visa sin väg. När det blir tidig uppgång för förskola igen så rättar tiderna till sig. Huvudsaken är att vi får en smidig och trygg sängrutin där vi somnar glada.

Badbarn:

En vampyrtand är framme och två är väldigt nära. Sixten skriker mest just. Både dagtid och kvällstid. När febern försvann så blev han rödflammig och prickig. Vi gissar tredagarsfeber eller femte sjukan. Det spelar egentligen ingen roll, i morgon är det dags att gå tillbaka till förskolan. Man smittar i veckor innan prickarna kommer så vi kör hårt. Det blir en halv dag i morgon och en ledig på onsdag. Sen är torsdagen hans sista innan semestern. Vi hoppas att han klarar av morgondagen prickig och dan, annars får de ringa.

Surheten själv är Sixten just nu. Det är klart att jobbar man på så många tänder samtidigt och har varit sjuk så länge så är det väl inte så lätt att vara på topp. Men det känns som att det är något annat också. Så fort det inte går enligt plan så skriker han rakt ut. Om han t ex skall ta tag i något och han inte når så skriker han. Bara rakt ut. Han skriker från att han vaknar till att han somnar. Och så under nätterna också för att vara på den säkra sidan. Jag och sambon tittar på varandra och tänker att "det blir fan inga fler". Alla planer på syskon ligger på is BIG TIME kan jag säga. Måtte han bli glad snart igen. Eller kommer han att låta såhär resten av livet? Han är inte glad i famnen och han är inte glad på marken. Han är bara jävligt arg just nu helt enkelt.

Jag kan liksom se hur vi har konflikter resten av vårt liv. Det är SKITSVÅRT att förstå hans frustration och behov just nu. Jag vet inte hur jag skall tillmötesgå honom. Jag vet inte hur jag skall tackla hans utbrott när jag säger nej till vissa saker. Det funkar inte att säga nej på det sättet jag vill. Han blir ändå arg.

Han som alltid varit världens gladaste. Vad har vi gjort med stackarn? Jag tror att semester kommer att göra oss gott. Semester och en stressfri vardag.

Jag längtar efter ljus i tunneln. Och midsommar. Och min älskade lillasyster som jag får träffa i morgon!! :) :) :)

Det är lördag idag. Vi har vabbat i omgångar hela veckan och Sixten är fortfarande sjuk. Först hade han dålig mage och sen kom febern i onsdags. I torsdags när jag kom hem från jobbet mötte jag en väldigt sjuk kille med hög feber som vägrade att ge med sig. 11-77 tyckte att vi skulle åka in så vi spenderade kvällen på akuten med diverse övergrepp på Sixten långt in på kvällen. Långt över läggdags. Det visade sig att det räckte med en Ipren för att få ner febern men de envisades med att titta honom i öronen, trycka honom på magen, titta i halsen med en träpinne som nästan fick honom att kräkas, sticka honom i tårna tre gånger för blodprov och tejpa fast en plastpåse för att samla urin. Allt under tvång. Vi höll fast och de gjorde alla sina tester. Sixten skrek, livrädd och hysteriskt ledsen. Vi höll fast. De gick in och ur rummet, Sixten som ville sova blev väckt tusen gånger för nya obehagliga tester. Till sist skrek han rakt ut och tryckte sig mot mig krampaktigt så fort han såg någon med blåa kläder. Den enda som han tyckte var ok var den snälla sköterskan i vit rock. Han skrek och var ledsen, rädd, förtvivlad den större delen av de timmarna vi var på akuten. Vi somnade utmattade i sängen alla tre så fort vi kom hem.

Vi fick åka efter att blodprovet visat att han inte led av annat än feber. Jag undrar om vi skadat hans tillit för alltid.

Jag kommer att tänka mig noga för innan jag utsätter honom för ett akut besök igen.

Läkarna gjorde sitt jobb, såklart! Och sköterskan i den vita rocken var otroligt duktig och hade ett stort hjärta och äkta omtanke. Jag förstår att det nog var bra att kolla upp så att han mådde bra. Men fy va obehagligt detta var!! Jag blir ledsen bara jag tänker tillbaka på det. Sist jag kände att han var med om ett sånt övergrepp var när de gjorde kontroller på bb. Och när de stack honom för blodprov. Jag grät hejdlöst, men i torsdags höll jag masken. Jag ville inte stressa upp Sixten mer i allt det hemska. Jag försökte sjunga och kramas. Egentligen borde jag ha tagit honom och sprungit iväg. Det var vad magkänslan sa.

Nu hoppas jag att han får bli frisk. Jag vill ha tillbaka min glada och mysiga kille. Idag såg jag att den första hörntanden tittat upp och jag undrar om det är hörntänderna som är orsak till allt spökande på sista tiden. Envisa hörntänder!

Jag har förstått att en del barn knappt reagerar på nya tänder. Sixten har alltid reagerat mycket på nya tänder med dregel, massor av snor, feber och irritation. Jag hoppas att inte hela vår semester kommer att handla om de där förbaskade tänderna!

En liten plåstrig tå..

Jag saknar att skriva men tiden räcker inte till just nu. Sixten ligger och sover en meter bort, jag vabbar idag. Han har åkt på kass mage. Jag har fått ställa in ett utvecklingssamtal jag skulle ha haft i eftermiddag. Det går förhoppningsvis att lösa. Jag har ytterligare två samtal denna vecka + kvällsmöte i morgon + möte på torsdag. Det är så MYCKET som händer FORTFARANDE.

Men vet ni? Nu är jag inne på näst sista veckan före semestern. Midsommar firas i NÄSTA vecka! GALET!

I sex veckor skall vi bara leka, mysa, bada, äta glass och bara va. Sixten och jag. Jag saknar mammaledigheten. Jag saknar obegränsat med tid till allt. Jag saknar att vara nära och tillsammans. Helgerna är för korta.

Vårt hus står för harmonin i detta hem just nu. Eller snarare placeringen av det. För det är så lugn och härligt. Trots traktorerna som kör och korna som råmar. Det är ett lugn här som smittar av sig. Jag skall guida er runt en dag. Visa hur vi bor. Jag vill bara komma lite mer i ordning först. Såga ner ett par träd och lite sånt! Haha! Kartongerna minskar och minskar. Snart är det bara de roliga kartongerna kvar, de med inredning.

Jag skriver snart igen.

Idag har vi firat Sixtens bonusmorfar med helgrillat lamm (dregel) och potatissallad med sparris! När jag blir stor skall jag ha ett sparrisfält. Sparris kommer nog att bli sommarens ickegravid-cravings i det här hushållet.

En irriterande fluga surrar runt mig och vägrar att ge upp. Ute kör de stackars bönderna fortfarande för fullt. Jag skall lämna flugan och gå och lägga mig. Lång dag i morgon och avsked från lillasyster på kvällen. Jag tycker hon kan flytta hit. Jag vill ha henne här hos mig och Sixten. I alla fall hela sommaren så att vi kan göra massa skoj på lediga dagar.

Sommarvärme idag! Varm och klibbigt. Nu har vi i alla fall ÄNTLIGEN lämnat lägenheten! Nu är det bara kaoset här hemma som skall ordnas!