Helg och sjukdom.
Det är lördag idag. Vi har vabbat i omgångar hela veckan och Sixten är fortfarande sjuk. Först hade han dålig mage och sen kom febern i onsdags. I torsdags när jag kom hem från jobbet mötte jag en väldigt sjuk kille med hög feber som vägrade att ge med sig. 11-77 tyckte att vi skulle åka in så vi spenderade kvällen på akuten med diverse övergrepp på Sixten långt in på kvällen. Långt över läggdags. Det visade sig att det räckte med en Ipren för att få ner febern men de envisades med att titta honom i öronen, trycka honom på magen, titta i halsen med en träpinne som nästan fick honom att kräkas, sticka honom i tårna tre gånger för blodprov och tejpa fast en plastpåse för att samla urin. Allt under tvång. Vi höll fast och de gjorde alla sina tester. Sixten skrek, livrädd och hysteriskt ledsen. Vi höll fast. De gick in och ur rummet, Sixten som ville sova blev väckt tusen gånger för nya obehagliga tester. Till sist skrek han rakt ut och tryckte sig mot mig krampaktigt så fort han såg någon med blåa kläder. Den enda som han tyckte var ok var den snälla sköterskan i vit rock. Han skrek och var ledsen, rädd, förtvivlad den större delen av de timmarna vi var på akuten. Vi somnade utmattade i sängen alla tre så fort vi kom hem.
Vi fick åka efter att blodprovet visat att han inte led av annat än feber. Jag undrar om vi skadat hans tillit för alltid.
Jag kommer att tänka mig noga för innan jag utsätter honom för ett akut besök igen.
Läkarna gjorde sitt jobb, såklart! Och sköterskan i den vita rocken var otroligt duktig och hade ett stort hjärta och äkta omtanke. Jag förstår att det nog var bra att kolla upp så att han mådde bra. Men fy va obehagligt detta var!! Jag blir ledsen bara jag tänker tillbaka på det. Sist jag kände att han var med om ett sånt övergrepp var när de gjorde kontroller på bb. Och när de stack honom för blodprov. Jag grät hejdlöst, men i torsdags höll jag masken. Jag ville inte stressa upp Sixten mer i allt det hemska. Jag försökte sjunga och kramas. Egentligen borde jag ha tagit honom och sprungit iväg. Det var vad magkänslan sa.
Nu hoppas jag att han får bli frisk. Jag vill ha tillbaka min glada och mysiga kille. Idag såg jag att den första hörntanden tittat upp och jag undrar om det är hörntänderna som är orsak till allt spökande på sista tiden. Envisa hörntänder!
Jag har förstått att en del barn knappt reagerar på nya tänder. Sixten har alltid reagerat mycket på nya tänder med dregel, massor av snor, feber och irritation. Jag hoppas att inte hela vår semester kommer att handla om de där förbaskade tänderna!
En liten plåstrig tå..