❤️B U S A M E D E M L A

Ja nog är tårarna stora hos den yngsta i vår familj just nu. Något hände strax innan S fyllde två år. Vårt glada och mestadels bekymmersfria barn vaknade en morgon med många stora känslor inom sig som vi inte fått sett förut. Det var som att han hade öppnat en dörr in till känslornas värld och det blev starten på en ganska jobbig period för oss alla men allra mest för honom själv. Att vara två år är inte lätt. Våra viljor stöts och blöts mot varandra och jag ser så tydligt hur S upptäcker sitt jag med allt vad det innebär. Ord som "Inte, nej, min och vill inte, används ganska så frekvent här hemma och det kan bli lite pyssligt (minst sagt) emellanåt. Det är under dessa tider som föräldraskapet ställs på sin spets och herregud vad jag har grubblat mig blå över hur jag skall förhålla mig till allt det nya som händer i vår tvåårings liv. "Tusen exempel på uruselt föräldraskap" skulle kunna vara titeln på en väldigt tjock bok med mig som författare och jag får skämmas nästan dagligen över hur jag bemöter mitt barn i vissa situationer. Sambon och jag pratar och pratar och pratar om strategier och förhållningssätt och det är liksom räddningen i allt det här. Hur gör vi? Hur bemöter vi? Vad säger vi? Det känns som att det tunga lasset har legat på mig en längre tid eftersom jag har flest lämningar/hämtningar på förskolan och måste slåss med tiden. Sambon har även jobbat och varit borta mycket kvällstid de senaste två månaderna så jag vet att jag lever, milt uttryckt. Det gör också att jag inte riktigt har samma enorma tålamod som jag oftast har.

 

Ilskan gjorde entré som en stormvind strax innan jul. När något inte blir som han har tänkt sig eller om vi missförstår varandra så kan det utlösa en väldig ilska. Situationer då utbrotten kommer är till exempel när katten vill gå ut. S vill så gärna att alla skall vara på samma ställe. Det är viktigt för honom men inte alltid så lätt att genomföra. Det här med att växla från uteaktivitet till inneaktivitet och vice versa är också något som inte fungerar just nu. Det slutar alltid med att jag får bära en protesterande och viftande tokarg S in eller ut. Sen följer ett utbrott i anslutning till det. Han gråter och gråter och jag får varken trösta eller röra honom.

 

I början var vi helt paralyserade av den enorma känsla han helt plötsligt uttryckte och vår första reaktion var att vi var tvugna att avleda eller bryta hans beteende när det exploderade. Det blev sju resor värre och vi satt flera gånger i soffan med en mycket arg och frustrerad kille som inte alls förstod varför vi "tvingade" honom att lugna ner sig. Han började kasta och förstöra saker i ren protest. Nu gör vi tvärt om. När det brakar så får det braka. Vi håller oss i närheten och väntar tills han är mottaglig för tröst. Jag brukar sitta bredvid och stryka honom över ryggen (om jag får, annars rör jag honom inte) tills han lugnar ner sig. Efter en stund går den arga gråten över i en ledsen gråt och det går att trösta och prata om vad som hänt. Vi försöker sätta ord på känslorna för att visa att vi förstår. Jag hoppas att det hjälper honom att förstå sina känslor så småning om och att vi kan prata om det tillsammans när han utvecklat språket ytterligare. Det viktiga just nu är att han får känna det han känner. Att han får vältra sig i glädje, ilska, ledsamhet och så vidare. Så som människor gör. Vi försöker också vara noga med att säga förlåt om vi reagerat på ett dåligt sätt. Åh, det är så himla viktigt för oss. Att bli sams när man har bråkat. Att visa S den respekten. För det blir självklart en del bråk när vi är stressade/trötta och jag vill att S skall få med sig den förmågan, att säga förlåt. För oss är det grunden till respekt. Att säga förlåt och förklara varför man tappat fotfästet. Alla individer har rätt till den respekten. Jag vill att S skall veta att det mamma och pappa gör inte alltid är rätt. Jag hoppas att det stärker hans sjävkänsla och respekt gentemot sig själv. Att han vågar säga ifrån om han blir illa behandlad oavsett vem det är som behandlat honom illa.

 

Vår familj lever i en ständig kompromiss just nu, och, ja, det är ju så resten av våra liv kommer att se ut. Det ÄR ju livet. Vi har ju gått från två individer med åsikter och viljor till tre och alla är lika värda att ta plats och bli respekterade. Dåliga dagar med många konflikter kan jag med längtan minnas hur livet såg ut innan vi fick barn. Hur "enkelt" allt måste ha varit. Varför förstod man inte det då? Hur enkelt det var att bara vara två. Haha, eller enkelt och enkelt. Våra gnabb har ju liksom snällt fått gå åt sidan efter S gjorde entré i våra liv även om de också pyser ut ibland.

 

Det är verkligen lika "fasansfullt och skrämmande" som fantastiskt underbart att vara mamma till en tvååring. Det är en ålder som bjuder på många skratt och ett språk som bubblar fram. S visar så många fina sidor och vi ser hur mjuk och omtänksam han är. Han leker på helt nya sätt (till exempel så nattar och matar han sina dockor och "bränner sig" när han skall ta ut mat från sin ugn så att vi måste blåsa och har "kapphi"-bjudningar med sin blommiga servis) och härmar oss i allt vi gör. Det är så fantstiskt roligt att han använder sin fantasi i leken och hänger på med glimten i ögat både på andras och eget initiativ. Språket har fått en riktig skjuts och han kan återberätta böcker vi läst eller händelser han varit med om med enkla ord även om det mest är mamma och pappa som förstår vad han säger än så länge. Han är så sugen på livet och utvecklas i en rasande fart. Han älskar sik (musik) och måste röra kroppen så fort en bra låt dyker upp, vi dansar och mimar i köket med träslevar medans vi lagar mat och han har en sådan glad inställing till livet som är fantastisk att ta del av. Pippi och traktorer är det bästa som finns, tillsammans med hans älskade katt som han tar hand om så kärleksfullt och fint. Och även om jag morrar och suckar över att jag måste spendera alla nätter i med rumpan hängandes utanför madrassen och nacken i ständig onaturlig böj så finns det inget finare än när S vaknar och kollar att jag är kvar, skumpar in nära nära och vill att jag håller om honom. Han ber om att få dela täcke och jag ligger och snusar på hans nacke tills jag somnar och det är precis vad jag skall göra nu.

Det blåser så pass att snön från dikeskanterna liksom svävar över vägen som en mystisk snörök-dimma. Helt fantastiskt. När solen gått ner är det ganska läskigt eftersom det helt plötsligt kan komma en snövall man måste plöja sig igenom men på dagtid. Oj oj oj. Det är det vackraste jag sett på länge. 

Ett fjantigt försök att fånga en magisk upplevelse. Tänk om jag haft fina kameran, stativet och tid.

Kärleken till elefanter har jag haft så länge jag kan minnas. Dessa stora, kloka, långsamma och kärleksfulla djur är inte likt några andra i hela djurriket. Kvinnorna lever i stora flockar med starka familjeband och deras lojalitet gentemot varandra är så vacker att jag får gåshud. En av mina högsta drömmar är att få åka till Afrika och se dem i det fria. När jag tänker tanken får jag nästan hjärtklappning.

 

När jag får syn på vissa materiella ting så börjar det liksom bubbla inom mig. Sådär att man bara VET att man  måste ha just en SÅN. Lite som kärlek vid första ögonkastet. Det händer ofta mig när jag går in på INDSKA. Jag älskar Indiskas sortiment både vad det gäller mode och inredning. Indiska ställer krav på sina leverantörer och är måna och ansvarstagande när det gäller hela processen från tillverkning till färdig produkt. Så det känns extra bra i magen att handla där. Stilen Bohemian Modern tilltalar mig och jag fastnar ofta för deras färgglada och energifyllda kläder och roliga inredningsdetaljer. Är man (som jag) medlem i deras kundklubb Lovers & Likers så får man dessutom kanonerbjudanden och poäng på allt.

 

Jag har ganska länge gått och spanat på en jordglob (som jag bara älskade sådär från första ögonkastet). I fredags såg jag att den var på REA, och eftersom de just startat sin halva-reapriset-kampanj så lyckades jag fynda den för 99:-

 

Nu blir jag pirrig varje gång jag kommer hem.

 

1924 föddes Klara Elvira Maria, min farmor. Elvira är hennes tilltalsnamn men alla känner henne som Viran. Jag fick träffa henne för första gången i juli år 1986 när jag föddes. Mitt i sommaren träffades vi. Mitt i solen, värmen, jordgubbarna och humlornas tid. Hon hade alldeles säkert en kjol eller en klänning i färgen blå och hennes tjocka mörka hår var kammat på det enda sätt hennes virvel i hårfästet uppe på pannan tillät. Det nyfödda barnet hon var där för att besöka hade en exakt likadan virvel. Det är inget möte jag minns men jag vet att vi måste ha älskat varandra från första stund. För henne älskar man. Alla älskar Viran. Hon tog alldeles säkert upp mig i sin famn, höll mig tryggt och kärleksfullt likt hon gjort med hennes sju barn eller sjutton barnbarn som hade fötts innan mig. Jag kan se framför mig hur hon skrattade till lite sådär överväldigad av kärlek. Det kanske till och med kom en tår. Min farmor har alltid nära till tårar och blir ofta rörd. När hon satt där med sitt nyfödda barnbarn i famnen så kanske hon började nynna på någon melodi. Kanske en av hennes psalmer hon har så nära hjärtat. Kanske en barnvisa som hon sjungit så många gånger förr för alla hennes älskade barn och barnbarn. Efter en stund så kanske jag började bli lite orolig. Då gav hon tillbaka mig till min mamma, för farmor vet att alla nya små behöver få tröstas av sina föräldrar. Hon är en av de mest klokaste och kännande människor som finns i världen, och kloka och kännande människor vet sånt. Det var vårt första möte och just där och då föddes en vänskap som skulle bli lång och väldigt betydelsefull.

 

Farmor bodde snett över den stora vägen där bilarna alltid vinade förbi i hög fart. På gården hade hon höns som kacklade och en hund som varnade när man kom. Hennes hem var alltid öppet, det luktade nybakade bullar och i hallen möttes man av en katt som låg och kurrade nöjt. På övervåningen slogs man av doften från hennes gedigna pelargonsamling och inne i ett gästrum fanns den roligaste lekskrubben ett barn kunde tänka sig. Jag har många barndomsminnen kopplade till farmor och hennes hus. Lek med kusiner, kroppkakebak, potatisskalning, stora tråg med deg som skulle slås och gräddas till limpor. Jag minns lukten av dricku som bryggdes i källaren nedför den branta trappen där frysboxar trängdes och alltid innehöll glass från glassbilen. Bakom hennes hus fanns en skog som på våren blev alldeles blå av blåsippor. Farmor och jag brukade gå promenader där bakom och plocka stora buketter samtidigt som vi filosoferade om Gud eller sjöng våra sånger. Det var som att vada i ett stort blått hav och jag minns våra röster och våra skratt.

 

Det är inte konstigt att min favoritfärg är blå.

Jag har alltid varit en känslomänniska med förmågan att känna så mycket och innerligt att jag nästan går sönder ibland. Någon/några gånger per år så gör jag det. Går sönder alltså. För ibland blir liksom allt för stort och för mycket och då måste jag gå sönder för att få komma tillbaka. Ladda ur. Komma igen. Stänga av och starta om. 

Jag har alltid nära till gråten. Gråter gör jag till de flesta känslorna, och det utan att gå sönder. Det är som en sorts öppen kanal från känslorna till tårarna. Idag grät jag när Pippi skulle lämna Tommy och Annika för att åka till Söderhavet med sin pappa. Sen grät jag för att hon stannade kvar. 

Igår och idag är jag hemma och vabbar med en förkyld och hostig storskrot. Det går åt mängder av snorpapper och jag är så glad och tacksam över att hans pappa har lärt honom hur man fräser. I min iver att ta bort snor snabbt i hoppleken på hans säng så missade jag att be honom fräsa och tog istället pappret och "tryckte" ut snoret istället. Ni vet sådär "som man gör". Sixten protesterade, blev ledsen och bestört. Efteråt höll han sig för näsan och grät. Jag skämdes. Satte honom i knät, sa förlåt och förklarade att det inte var min mening att göra honom illa. Sa förlåt igen. Hans snyftande ebbade ut och snor rann återigen från näsan. Jag frågade om han kunde fräsa och så snöt han sig på sitt eget vis. Efteråt satt vi kvar i en lång kram. Jag strök honom över ryggen och vaggade lugnt fram och tillbaka så som min farmor alltid vaggat mig (och fortfarande gör när vi kramas). Länge länge satt vi där. Utan att säga något. Vi vaggade fram och tillbaka och jag kunde inte tänka på något annat i hela världen än hur mycket kärlek jag gungade i min famn just där. Just då. Han somnade och jag la ner honom på sängen. Då kom nästa omgång tårar. För det var så vackert att de stora känslor som vällde fram i mammahjärtat inte fick plats. 

I flertalet länder är homosexualitet förbjudet. I några länder är det dessutom belagt med dödstraff. Tänk er att inte få älska vem ni vill. Tänk er att inte ha rätt till er sexualitet. I 15 av världens länder är det tillåtet med samkönade äktenskap. Det räcker inte. Det räcker inte på långa vägar.

 

För mig är det självklart att alla människor är lika mycket värda. Vi måste tillsammans med enad kraft slå hål på fördomarna mot hbtq-personer. Med anledning av vinter-OS i Ryssland uppmanar jag er att visa fingret för Putin i protest mot hans förfärliga människosyn. #FUCKYOUPUTIN är ett initiativ skapat för att öka den globala medvetenheten kring htbq-personers lika värde.