❤️B U S A M E D E M L A

Jag har svårt för att ta beslut på egen hand. Det måste liksom ältas och stötas och blötas innan jag kan säga ja eller nej. Jag behöver så lång tid på mig att fundera färdigt ibland att jag missat chanser och möjligheter. Det är en jobbig egenskap som jag försöker arbeta bort. Det är en bra egenskap att kunna tänka till och inte bara leva på ren impuls men när det blir för extremt och snarare ett hinder än en eftertänksam egenskap så är det inte hälsosamt. Jag har varit på gåvan ett par gånger nu. Första gången jag var där och gick genom kassorna (tomhänt, galet jag vet) så fick jag syn på ett bord. Ett fantastiskt fint bord. Eftersom det var placerat vid utgången så trodde jag att det var sålt och väntade på hämtning. Jag gick fram till bordet och klappade på det. 250:- kostade det. Nästan ingenting för ett sådant fint bord med själ, tänkte jag.Ni kanske inte alls förstår vad grejen är med just det här bordet men det fastnade hos mig. Det kändes som en kär gammal vän och jag visste egentligen direkt att det borde tillhöra mig. Så sjukt. Det kanske har varit mitt en gång förut? I ett tidigare liv kanske. 

Men det var då det. Nu är det mulet som fan. Eller mörkt. Men det fanns en sol där under och den sken på mig en stund. Nu ska jag sova. 

Alltså de senaste två nätterna.. Jag älskar mina barn mer än något i världen (och vill ändå ha fler) men ibland är det inte roligt. Det är inte bara glass och ballonger hela tiden. 

När du hör den här signalen, då vet du att det är dags att vända blad...Att bo hos barnens mormor bjuder på en del nostalgiska "åååhhhh". Som idag när vi hittade kasettbanden + böckerna  med sagor. Vi hade jättemånga sagokasettet när vi var barn (jag och syrran). Både de med bok och ännu fler utan. Jag älskade de här. Speciellt my little ponny och räddningspatrullen, de sagorna var BÄST! 

Det finns människor som inte har något hem alls. Det finns människor som inte har något hem alls. Det finns människor som inte har något hem alls. Det finns människor som inte har något hem alls. Det finns människor som inte har något hem alls. Det finns människor som inte har något hem alls....

Han blev firad på förskolan igår och fick en pruttlera. Lyckligast i världen var han för den och vi pruttade massor när vi kom hem. Sen blev det tyst. Ni som har barn vet precis vilken sorts tystnad jag menar.. Den här sortens tystnad. Den som liksom bäddar för bus. Han förvandlade sin Foppa-toffla till en prutt-toffla helt enkelt. Tokiga unge. Jag skrattade massor. Kan man göra annat? 

Den hårda vinden biter i kinden. Läpparna fnasar och tankarna sprakar. Den lilla pojken drömmer. Han formar världen. Det gamla livet dansar vidare till nya destinationer. Du ser samma vy men på ett nytt sätt. Vintern är hård. Världen är hård. 

Nu fick det vara dags att trycka på några kryss. Det var sorgligt att radera gravidapparna. Väldigt sorgligt. Sambon vill bara ha två barn så graviditeten med Torsten kan ha varit min sista. Precis när Torsten var nyfödd så var jag mer än nöjd med två barn, men för varje dag som går så växer längtan efter en riktigt stor familj. Torsten kan omöjligt vara min sista bebis. Jag vill ju egentligen ha många miljoners små härliga och envisa ungar. Jag vill alltid ha en bebis att pussa på. Tänk att ha en hel drös med barn i olika åldrar så att man har varje ålders charm runt omkring sig. Tänk att ha så många att älska och tänk att ha så många som älskar en. Jag hade hoppats att jag skulle känna mig färdig efter två barn med tanke på hur mycket jag avskydde att vara gravid den senaste gången men fan alltså. Nää, jag kan inte känna mig helt färdig och det får väl bli en sorg att bearbeta den dagen jag förstår på riktigt att det inte blir några fler. Hoppet är ju det sista som överger en sägs det ju och jag hoppas på en framtid med en frisk sambo. Kanske en sådär två barn till runt 35? Missförstå mig inte, jag älskar och njuter av de två jag redan har, men jag har alltid sett mig själv som mamma i en riktig storfamilj. Jag vill liksom dela livet med många. Ha många barn runt omkring mig. Inte bara på jobbet.. 

Vi har flunsa på visit inom familjen. Sambon är offer och barnens mormor föll i morse. Nu är det en obehaglig väntan de närmsta dagarna. Jag hoppas att jag och barnen ska klara oss. 

Min mammas hem alltså. Där är vi nu, jag och killarna. Just nu hänger jag i soffan med en sovandes på varje sida, det händer inte ofta så det gäller att passa på med sånt man inte hinner annars. Som att sitta ner och lata sig till Ellen med en telefon i handen och knäppa en selfie som man inte hinner redigera fööör att.. 

Egentligen hade jag tänkt köpa en beco-sele att bära Torsten i. Jag såg framför mig att jag behövde något att bära bebis i direkt från födseln för att ha händerna fria. Jag har en tricotslen-sjal men det där med att knyta alltså... Jag har ett ofantligt stort tålamod när det kommer till vissa saker men knyta sjalar är inte en av dem sakerna helt enkelt. Knöligt att få det bra tycker jag men så har jag bara sjalat upp honom några gånger. Sixten fick första åket och det kändes knappt att jag bar något. Vi dansade runt och sprang, hur smidigt som helst.Egentligen rekommenderas ett spädbarnsinlägg tills bebisen är 4-5 månader men Torsten är så stadig och lång att den fungerar redan nu. Jag skall testa att vika en handduk och lägga under rumpan så att han kommer upp lite. Hans lår är fortfarande liiite i kortaste laget. Knävecken skall hamna utanför sittdelen. 

Klockan fem vaknade jag i morse och kunde inte somna om. Tankarna snurrade och minnen från Sixtens födelse och de tre åren sen dess sköljde över mig och höll mig vaken. Min fina fina Sixten. Tänk att han fyller tre år idag. Tänk att jag har en treåring. En treåring som är finast i hela världen. Han är så lik mig, både på gott och ont. Jag är så lyckligt lottad som har en sådan fantastisk unge att kalla min. Idag blev han firad två gånger. Hemma är byggkaos så det blev inte kalas som tänkt den här födelsedagen och bara med närmaste familjen men det blev väldigt bra ändå.Tänk att han är tre år. Min kloka, nyfikna, kärleksfulla, omtänksamma, envisa, storhjärtade treåring.

Jag har nyligen gått med i en grupp på Facebook som handlar om bilbarnstolar. Om det är någon som undrar vart präktpäronen härjar 24/7 så är det där. Någon stackare lägger upp en uppriktig fråga vilken framåtvänd stol som skulle passa hens fyraåring bäst och får hundra kommentarer med bildbevis infogat hur deras 20-åriga barn minsann fortfarande sitter bakåtvänd med benen i skräddarposition. Ja men tack. Det var JUST det hen efterfrågade. Alltså människor som måste döma och pracka på sin "världsbild" och fanatiska "det jag gör är rätt-attityd" på andra så fort de får chansen. AHHHH! 

Nackdelen med att bo på en ö är ju det här med tillgängligheten. Är vädergudinnorna emot oss så går det inte att komma hit. Min syster med son kommer alltså INTE hit i morgon. Inte alls den här helgen.Lite som när Sixten tänkte stampa mandarin-vin på den kemtvättade ullmattan. Jävligt trist. Nåja. Mattan blev ganska så ren igen och min syster får boka om sin båt helt enkelt.

Sånna verkar det bli mest av just nu. Inlägg där jag liksom trycker in allt möjligt.Idag hänger vi. Det lyxigaste med att Sixten har några timmar pedagogisk verksamhet tre dar i veckan är jag kan gulla helt ostört och hur fjantigt som helst med Torsten. Precis som med Sixten när han var bebis. Vi gullar ju mycket alla tre också förstås när vi är tillsammans och det är också jättemysigt men med en treåring så blir det ganska så intensivt. Det är hundra frågor och varför, ett par hundra "kolla, kolla" och så händer det lite grejer här och lite grejer där. När det bara är jag och Torsten så kan jag ge honom 100% fokus och det är verkligen härligt! Efter att vi lämnat Sixten på föris så kikade vi in och hämtade färgprover på Karlströms golv & färg. Det blev en salig blandning och nu har jag huvudbry i ett par dar..Jag passade även på att smyga in till Interiörhuset som just nu har januari-rea med en hel del fina saker. Det gäller att ha koll på utbudet med inredning här på ön. Något som en mammaledighet lämpar sig ganska så bra till, förutom den ekonomiska biten. Men det kostar inget att titta. Jag tittade allra särskilt noga på ett par urcoola stolar i skinn. Jag köpte billiga hampasnören och en plåtburk. Det gick inte att låta bli. Jag ångrar att jag inte köpte plåthjärtat som det stod god jul på. Jag har redan ett som Sixten bubblat till, ett nytt hade ju suttit fint. Och Torsten skall presenteras!

Nu ligger jag i nästa dubbelsäng med två små grabbar tätt intill. Vi har intagit pappas hem och jag har farit land och rike runt för att förflytta all packning. Jag och Torsten susade förbi vårt Bullerbyhus och hämtade lite fler bra och ha grejer när vi ändå var på g. Sixten var på föris. Andra dagen efter jullovet. Första dagen åt han inget och idag hade vi en mardrömslämning. Men han hade haft en rolig dag och han hade skojat med pedagogerna och busat som vanligt. I morgon blir det tredje dagen, jag hoppas att det skall gå bättre då. Han är förstås orolig och har hemlängtan. Jag känner likadant.
Har vi tur påbörjas reparationen redan på måndag. Vi passar på att få hallen ommålad också. (Någon dåre innan oss har målat den med takfärg, katastrof).Kattmys. En snabbis.

I morgon flyttar vi dock in hos barnens morfar som är på gran canaria i en vecka. Jag längtar hem. Sixten också. Det är märkligt att flytta till sitt barndomshem (om än tillfälligt) när man är vuxen. Många minnen som ploppar upp. Mammas "ren-disk" lappar hon sätter på diskmaskinen, toarullesregeln och så vidare i all oändlighet. JA jag är tacksam för att ha någonstans att släpa barnen till men jag längtar ändå hem.. Till mitt hem. 

Till Side i Turkiet närmare bestämt. En resa är bokad i april, barnens farmor fyller jämt och bjussar på större delen av resan.Det är ett all-inclusive hotell vi skall bo på. Tyvärr är det fortfarande lågsäsong på det hotellet när vi är där men jag är så glad över att få komma iväg bara så vi får ta det som det är helt enkelt. Det är säkert ganska mycket som har öppet ändå. Det hade ju varit smidigare om a la carten var igång (jag är lite skeptisk till bufféer utomlands, särskilt när Sixten skall äta av den och riskera att bli sjuk) och all inclusive-maten på stranden var öppen. Men det ordnar sig säkert. Vi kommer förmodligen hänga vid hotellet mest ändå. Vi har tänkt att åka iväg med barnen när båda är lite större så det här blir en riktigt välkommen bonus på vägen. 

Det stora ljuset under denna mörka hemska årstid är MELODIFESTIVALEN som jag ÄLSKAR! Alltså tack gode shlagergud för lite glitter och glamour i hemska februari. I år är jag väldigt nöjd med programledare och val av artister. Det kommer att bli en spännande omgång helt klart! Jag och systrarna var på plats i Friends Arena för att se Sanna ta hem hela tjottaballongen förra året. Så fort jag hörde hennes låt i deltävlingen så förstod jag att den hade stor vinstchans. Roligt att den stod ut i ESC också och kammade hem en bronsplats. Såhär ballt var det på mellofinal. För en mello-nörd som jag så var det himmelriket. 

Fan, nu har jag Ernstat till det helt åt helvete. Igår började det droppa lite sådär illavarslande men jag trodde att det var regnet och den hårda blåsten som gjorde sitt. I morse fortsatte det och resten av dagen med. Sambon var iväg hela dagen på lite ärenden och när han kom hem började han rota lite i vad det kunde vara. Minns ni den här fina ljusslingan vi satte upp för tre veckor sen. Ser ni kroken längst in i hörnet? Rummet direkt ovanför är en liten toalett och preciiiiis ovanför kroken i hörnet sitter avloppsröret. När sambon tog ner kroken så kom vattnet ut sin rätta väg så att säga och vi upptäckte ett fantatiskt pinsamt misstag. Vi har alltså lyckats med bedriften att skruva fast kroken rakt in i avloppsröret. Sambon började riva direkt för att se hur stor vattenskadan var. Den var stooor och ganska så direkt började det lukta mögel. Med tanke på hur det ser ut i taket fungerar vi på om det kan ha funnits ett läckage där sen innan. Vi kanske bara gjorde taket en tjänst? Det hade känts lite bättre för SOM jag skämdes när hyresvärden kom in och tittade. Att jag satt på toaletten med öppen dörr gjorde ju sitt också. Han var hur cool som helst med vattenskadan dock och ordnar med försäkringar och grejer. På måndag eller tisdag kommer det att besiktigas. Sen måste det ju ordnas till igen. Hej hem i kaos. Hej då Sixtens födelsedagskalas hemma. Här nånstans tog jag småkillarna och åkte hem till mamma. Sambon har fortsatt med att öppna upp för att skadan inte skall bli värre. Eftersom det luktade starkt av mögel (och hela vardagsrummet är ett dammigt byggkaos) så tyckte jag att det kändes bäst att överge skeppet. Så vi stannar helt enkelt hos mamma ett par dagar. Sambon sover kvar hemma i natt. Han är helt slutkörd i kroppen och jag undrar vad det kommet att vara för status på honom i morgon stackarn. 

Familjens yngsta charmör är hela två månader idag! Hans första månad i livet sov han för det mesta förutom på kvällarna då han hade magknip. Utvecklingsmässigt jobbade han på att fästa blicken och kämpade med att få igång magen och bajsandet. 

Sixten fyller 3 år den 18 januari. Ikväll frågade jag honom vad han ville ha på sin födelsedag. Han funderade en stund och svarade "bajsungar, tomten och Tommy & Annika". Det känns som att han har ganska så höga förhoppningar, haha. Han är inne i bajsåldern så det sjunger om det. Ordagrant faktiskt. Han byter gärna ut ord i sånger till prutt eller bajs. Det är alltså mycket bajs och prutt här för närvarande. Inte mig emot, jag har ju liksom fastnat där och har fortfarande min bajshumor kvar. Det är väl eventuellt den enda nackdelen jag ser med att jag inte har gått på förskola.
På tal om kalsonger. Vi gör nu försök 752-ish med att bli blöjfria. För bara någon vecka sen kändes det som att jag skulle bli den enda mamman med en 15-åring som fortfarande har blöjor men nu har intresset satt fart igen. Förhoppningsvis ploppar det inte ut några fler bebisar eller skickas iväg några pappor på sjukhus så kanske vi kan ha en blöjfri treåring i huset? Egentligen stör det inte mig att han fortfarande har blöjor, jag kan tycka att det är en jädra hets och prestige i att få sina barn blöjfria så tidigt som möjligt nu för tiden. Det kommer när det kommer tänker jag. Fast skall jag vara ärlig så har jag känt pressen sen han fyllde två ungefär. Men haaaaar han fortfarande blöja, jaaaaaa det har han. Hans misslyckade mamma som är förskollärare och allt kan inte ens göra sitt eget barn blöjfritt vet ni.. Hujedamig. 

Sambon blir sakta bättre. Han är fortfarande sjukskriven men har lyckats hålla sig från sjukhuset rekordlänge nu. Det är lite vätska kvar bakom snittet förutom de saker som skall åtgärdas nästa höst. Det verkar som att faran är över nu men det som är kvar är inte det lättaste att fajtas mot. Sambon kämpar för att bli av med morfintabletterna som han tagit för smärtorna. Nu trappar han ut sakta men säkert. När morfinet går ut kroppen blir han grå i hela ansiktet, svettas och ser så sjuk ut att jag nästan vill skicka iväg honom till sjukhuset. Jag har fortfarande inte vant mig vid att se honom ha ont och vara sådär sjuk. Det kanske låter enkelt att sluta med morfin. Men jag kan säga, att jag inte ens skulle önska min värsta fiende att behöva ta sig ur ett sådant beroende. Jag saknar oss. Herregud vad jag saknar oss. Glimtar av oss kommer tillbaka mer och mer. Jag bara längtar efter att allt morfin är ur hans kropp. Jag längtar också sådär galet långt fram. Fram tills efter den sista operationen är gjord nästa höst. När allt är färdigt och fixat. När vi kan leva livet som vi vill igen och bara segla fram till vårt bröllop.Och den dagen vi gifter oss, då är vi friska och glada och fullständigt på det klara med att inget kan bräcka oss. För vi har redan levt sida vid sida genom glädje och sorg, sjukdom och hälsa. Vi har redan bevisat att vi kan. Så vi kan bara njuta oss igenom livet sen som man och hustru, trygga med att det är vi tills döden skiljer oss åt. 

Min pappa klär upp sig i frack varannan vecka och går på herrklubb. I år var vi med på deras julfest för barn/barnbarn till medlemmarna. Här sitter han i sin stol, tillsammans med Sixten. Fast utan frack.Torsten sov sig igenom större delen av kalaset men lyckades charma de flesta som festens yngsta deltagare. Han delade ut leenden och var sådär lugn och trygg som han är mest. Sixten hade myror i rumpan. En hel myrstack skulle jag tro. Men det gick bra och han sa att det hade varit roligt trots att filmen var för lång och riddaren varit läskig. Han är ganska så blyg i nya situationer och behöver iakta innan han kan hoppa in om han ens gör det om han inte vet vad som väntar. Men jag tror han var nöjd över dagen. 

Jag vill leva. Länge länge länge. Då funkar inte den banan jag har färdats på den senaste tiden. Det finns så oändligt många orsaker att dö av som man inte kan påverka. Men det jag kan påverka, det vill jag på påverka. Jag har fått ett liv och det livet tänker jag leva fullt ut. Det här året bjuder inte på en nystart som innebär att jag skall hetsbanta, tokträna och sedan falla tillbaka i gamla vanor när orken och lusten tar slut. Det är dags att ta hand om mig själv nu. Äta bättre mat som gör kroppen pigg och glad, och skippa sånt som gör kroppen trött och ledsen. Och sen träääna. Lagom. Bara sånt jag tycker om och bara så mycket så att det fortsätter vara roligt. Igår var jag tillbaka på mitt älskade solbergabad. Sist jag simmade var jag i mitten av min graviditet med Torsten. Sen dess har jag längtat varje gång jag sett skylten och idag stod jag där med ryggan packad och bilen parkerad. När jag tog i handtaget för att öppna dörren så fick jag en lyckostöt genom hela kroppen. Det var ett jobbigt första pass men jag var lyckligast i världen under och efter. Simning är eufori för mig. Jag svävade på glada moln resten av kvällen och energistapeln var på topp. Nu längtar jag tills nästa pass. Jag hoppas komma iväg på två pass i veckan men blir lycklig om det hinns med ett. 

Torsten är vaken ikväll. Flinar och joddlar så fint så. Han kan göra så fantastiskt fina svaraleenden nu och han har hittat sina händer som han smaskar på. Tiden går fort. Fortare än någonsin. Lilla T är den sötaste ungen ever, lika söt som sin bror och jag bara smääälter av dem båda. Torsten har fått huvudet avskorvat för andra gången (skorvig typ det här).