Kusinerna i matchande mössor.
Nu är systrarna och kusinen här! Det har varit fullt ös idag och i morgon är det redan dags för gänget att åka hem. Det borde finnas en bro till fastlandet. Jag måste ta med mig killarna och åka upp lite senare. Det får inte bli för långt emellan varje gång vi ses.
Det där med att längta och sakna kan vara bra ibland men när det kommer till mina systrar finns det inget positivt med den saknaden. När jag visste att de var på väg av båten så kände jag ett fantastiskt lugn. Tårarna var inte långt borta och jag kände hur mycket jag hade saknat dem. Speciellt under den här hösten som varit. Den hemska hemska hösten som gjort att världen fortfarande är upp och ner. Speciellt för Sixten som ända sen han glömde att ge sin pappa puss och kram när han åkte ambulansen, har som "maniska tvångstankar" om att alla måste pussas och kramas om någon skall gå. Det är alltid panik i botten och glöms det bort så får man ropa/ringa tillbaka den som gått för annars går världen under. Det gör ont att se såna där "rester" i honom. Han har växt upp med en sjuk pappa och allt vad det innebär och det har verkligen format honom. Och format mig. Jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv det senaste halvåret och jag har utvecklats på många områden. Ibland känns det som att jag åldrats 10 år på bara några månader.