❤️B U S A M E D E M L A

På lördagen åkte vi till Visby och handlade kläder till lilleman och så fick vi äntligen träffa min lillasyster som har semester på ön. Vi tog med henne hem tillsammans med Henke och Fanny som också är här på semester. Sen grillade vi! Jag och Fanny pratade förlossningar och graviditet. Jag skrämde förmodligen vettet ur henne stackarn. Under middagen när vi malde på om hur hela livet helt plötsligt handlar om bajs när man får bebis så kände jag att vi har blivit "såna där". Riktiga småbarnsföräldrar alltså som skrattar gott åt sprutbajs på morgonrocken mitt i natten och kladdiga korvar på golvet. Ja hjälp. Snart är de invigda i klubben! Mys!

På söndagen vaknade vi och återvände till verkligheten. Vi packade inför Karolinska och ordnade med allt praktiskt. På kvällen fick vi grillat igen hos Sixtens farmor och farfar. 

Nu är jag och sambon på plats i Stockholm. Sambon är inskriven på Karolinska men behöver inte sova där. I morgon tidigt skall vi vara på plats. 

Det gick bra att lämna Sixten till hans favorit moster-Mammi. Han har bara undrat lite över vart vi är men inga tårar än så länge. Det är värre för mig. Jag är sjuk av saknad och gråter små skvättar då och då. Men det är nog hela situationen som börjar komma ikapp. 

Jag har gråtit och våndats. Funderat fram och tillbaka men det känns som att det här är det bästa alternativet. Jag måste vara med på Karolinska. Dels för sambons skull men också för min egen. Jag måste ställa de där frågorna som sambon inte ställer och vara stöd i undersökningarna. 

Om allt går som planerat så åker jag och Sixten upp till Stockholm igen på fredag morgon. I vintras så bokade vi biljetter till en chess-konsert i Dalhalla där min bonusbror är en av artisterna (tillsammans med Anders Ekborg och Sarah Dawn Finer bland andra). Vi har bokat en natt på hotell och Sixten skulle få sova ett dygn utan oss hos sin moster och kusin lördagnatt.

Nu får vi se hur allt blir. Biljetterna går att lämna tillbaka om sambon inte skulle bli utskriven i tid eller om jag inte klarar av att lämna Sixten ytterligare en gång den här veckan. Det beror sig på hur dagarna utan oss har fungerat för honom. Vi måste lyssna på vår lilla kille. Hans trygghet går alltid först. 

Ja det här kommer bli ytterligare en omtumlande och kämpig vecka förmodar jag. Och så lite gravidhormoner uppå det. Suveränt. Det kan inte bli bättre.

Men för att vända det hela till den positiva sidan:

- Sixten får umgås med sin favorit i hela världen, moster Maddi i två dagar. Och han avgudar sin mormor och hennes påhitt. Han kommer förmodligen inte sakna oss en sekund ens.

- Sambon får en ordentlig undersökning av specialister. Det är guld värt!

- Jag får åka båt ensam. (Alla som har barn fattar vad jag menar)

Gravid-mässigt mår jag lite för bra. Jag är lugnet själv. Jag känner mig stark och tillfreds. Jag är lite nyfiken på hur resten av graviditeten kommer att vara. Hur mycket vatten kommer jag att samla på mig? Hur mycket halsbränna kommer jag att få? Kommer jag att få andra krämpor? Hur kommer jag att må på slutet? 

Bebisen sprattlar och bufflar och rör sig mycket. Man känner den om man håller handen tryckt mot magen. Det är härligt att kunna kommunicera och att andra kan känna. Det är mest aktivitet på kvällen och jag har svårt att somna innan den somnar själv. Det har blivit en del sena kvällar och jag är inte speciellt utvilad på morgonen. 

Men sen ändrade dem sig (tack gode Gud) och han blev inte utskriven. Istället får han flyga till Karolinska på måndag för noggrannare kontroller som kommer att ske på tisdag. Jag hade inte nöjt mig med något annat än att få iväg honom till Karolinska. För mig (som varken är läkare eller utbildad inom sjukvård förstås) så låter det som rent vansinne att skicka hem honom med ett trångt kärl och vänta på att det smäller nästa gång. Så vidare utredning i hans fall är i mina ögon ett MÅSTE! 

Jag hade med mig Sixten på besök nu på eftermiddagen. Och har jag inte brustit än så var det nära då. Det var tufft att säga hej då och lämna sambon. Min fina fina lilla familj. Familjer skall vara tillsammans. 

Men på vägen hem blev vi uppringda med världens bästa nyhet. Ikväll får han PERMIS! Han får sova hemma och behöver inte vara tillbaka på sjukhuset förrän efter nio i morgon! 

Det verkar som att han får helgen hemma innan han åker till Karolinska också och Gud som vi skall njuta av att vara tillsammans då. 

Hur vi löser allt praktiskt nästa vecka får vi se. Nu kan vi andas ut en stund, kramas och vara lyckliga över att vi har varandra.

Han har gjort EEG för att mäta aktiviteten i hjärnan och vi väntar på besked från den och en magnetröntgen. Det kommer förhoppningsvis i morgon på första ronden. Som vi har förstått det så funderar dem kring om han skall till Karolinska eller inte. Jag hoppas att han får åka så att han kan få den specialistvård han behöver. Att propparna har stannat av är jättebra. Men hur länge då? När händer det nästa gång och varför händer det? Går det att göra något åt det? (Mer än kost och motion)

Det är jobbigt att inte kunna vara där med honom, få höra vad läkarna säger, vara jobbig och ställa frågor. Jag hann träffa honom två timmar under lunchtid innan jag hämtade Sixten men annars hörs vi bara av per telefon. I morgon hinner vi ses i ca en timme under min rast. 

Jag är helt slut. Jag antar att hjärnan arbetar på högvarv även om jag känner mig lugn och sansad.

Vilken familj vi har. Vilka vänner vi har. Vilket stöd. Sms, telefonsamtal och kommentarer här gör att man inte känner sig ensam. Ikväll knackade det på dörren och vi fick en gryta till dörren. Allt för att underlätta för oss. Vi är SÅ tacksamma och jag vill ju bara gråta rakt ut när alla är så snälla och omtänksamma. 

Men jag gråter inte. Jag håller ihop. Det kommer förmodligen sen när allt är över och jag kan andas ut. 

Sambon njuter av att se på fotbolls-vm och tycker att han har prickat in rätt tid att ligga på sjukhus. Det är en klen tröst i det hela och han längtar förstås hem till oss. Hade han varit här ikväll hade han känt av bebisen för första gången för hjälp vad den sprattlar på utåt nu. 

Nu skall jag sova. Hårt och tungt. I natt skall också sambon få sova utan att bli väckt för regelbundna kontroller. Framsteg. Små steg i taget. Vi fixar det här som vi alltid gör!

Orlando bjuder på jamaicansk mat och härliga vibes! 

Idag fick jag ett armband levererat från fina Ullis som är en gammal klasskarmrat till mig från lärarutbildningen. Hon finns på facebook under namnet små ord av kärlek & omtanke. Snabb leverans och billiga priser!

 

 

Sen går jag på semester. Jag har längtat i ett år efter sommar och semester. Sommaren är verkligen min årstid. Aldrig mår jag så bra som på sommaren. Aldrig är det så lite ångest i huvudet som under maj-oktober. Jag kanske är skapt för att bo i ett varmare land? 

Kissandet har tagit rejäl fart. Hjälp va kissnödig jag är! Jag höll dessutom på att kissa på mig när jag nös härom dagen. En liten skvätt kom det allt. Jag försöker att knipträna men är dålig på att få in rutinen. Egentligen har jag fantastiskt bra knipmuskler men det kanske inte spelar någon roll?

Magen växer verkligen snabbt nu. Livmodern börjar gå högt upp över magen och jag känner av bebisen starkare och oftare. Vilken kraft det är! Jag känner mig som världens starkaste urmoder. Den känslan får gärna infinna sig under förlossningen också. Som jag förresten ser fram emot just nu. Men det hinner nog gå över. 

Det börjar bli svårt att få plats med mat i magen och jag känner mig stånkig..

Jag tycker om regn. Det är något med hur alla växter och ting sköljs av. Det liksom doftar annorlunda ute och alla färger blir klarare. 

Idag har jag haft en galen huvudvärk. Det kombinerat med en surhet surare än surast har gjort dagen till ett riktigt bottennapp. Jag har varit en sur mamma och sambo. Tålamodet har varit sådär. Jag behöver tid och lugn. Stirra prick in i en kal vägg och grubbla.

Människor som har det i ordning och ombonat hemma ger mig ångest. Hem med uppsatta tavlor och genomtänkta färgskalor får mig att surna ihop av avundsjuka. Vi har bott här i strax över ett år nu och här är fan allt annat än ombonat. Vi är på god väg. Men vi är inte där än, eller på tio år typ.

För att pigga upp mig och mitt taskiga humör så överdoserar jag mig med svt's  serie trädgårdsmåndag. I LÖV trädgårdsmåndag! Herregud så inspirerad man blir!

Det är mitt bästa tv-tips just nu! De sista avsnitten sänds i tv just nu men på svt-play finns fortfarande alla avsnitt kvar ett tag till!

Jag mår fortfarande bra! Än så länge verkar kobajsdoppet inte ha gjort någon skada. Skönt! 

Idag har vi haft en fullspäckad dag med BVC-kontroll, hårklippning (Sixten) och avslutning på Sixtens förskola. 

BVC-kontrollen gick bra och han ligger exakt på tjocka sträcken vad gäller vikt och längd. Det är första gången faktiskt. Annars har han följt nån kurva över på båda. Talet fick ok-stämpel. Han har ju ca 300 stort ordförråd och behärskar ord som "också och många" mm. Det blir fina fyraordsmeninar och förutom några ljud som fattas (som t ex bokstaven F och S i några ord) så fungerar allt fint! Vår stora stora kille! Vi skall hålla koll på benen, han är en aning kobent från knäna och neråt. 

Hårklippningen gick bra till en början men slutade med stora tårar. Jag önskar att jag kunde klippa. Då hade vi kunnat klippa då och då istället för hela håret på en gång. Stackars Sixten! 

Sixtens förskola hade avslutning där de äldsta barnen showade med småstjärnorna. Jag blev tårögd och alldeles bölig. Hur skall det gå när min egen unge eventuellt har ett framträdande om några år? Fröknarna avslutade kvällen med ett bejublat framträdande som Kizz. Härliga pedagoger! Sixten tyckte att de såg läskiga ut och ville vara i famnen. Vi grillade korv och trängdes runt grillarens med massor av andra föräldrar och sen åkte hem. Sömniga och myssugna. 

Samtidigt har jag börjar trivas i längden. Jag gillar det lite långt och "bohemiskt" framför uppklippt och "poppigt" som jag kört på i många år innan. Håret kanske bara behöver klippas av 5 cm och klippas upp en liten liten aning så det blir lättarbetat. 

Jag får önska mig en klipptid i födelsedagspresent. Och nya glasögon. Och loppispengar. Och en liten vattenkanna i zink. Och en matta till sovrummet. 

Eller så har jag bara långt och slitet hår i ett år till.

Under fredagen städade vi hemmet ordentligt. På kvällen bjöds det på middag hos pappa/morfar med bonussyster Clara och hennes Gustav som var nere på ön under helgen. Stormys!

Lördagen hade vi ärenden i stan på schemat. Lite handel och annat smått och gott. Vi passade på att vara hemma och leka.

Och idag avslutade vi helgen med le Grand finale! Vi åkte till Kneippbyn för första gången med Sixten. Jag och sambon har inte varit där på många herrans år, det var mycket nostalgi och en del nytt att bekanta sig med. 

I köket red han på lilla gubben och själva vindsbesöket gick bra uppe i mammas och pappas famn.

Efter första användningen blev mitt hår tokfett. Jag använde förmodligen alldeles för mycket och på helt fel sätt. Det tar ett tag att lära sig ekologiska hårprodukter helt klart. Men med tiden blev mitt hår glansigt och friskt. Det har blivit tjockare och fördjupat sin guldiga nyans och det kliar näst intill aldrig nu för tiden. Det blev dock väldigt svårskött så jag bytte balsam. 

Den bästa fördelen med att ha bytt till ekologiskt förutom att jag är snäll mot kroppen och mot naturen i dess tillverkning och med tanke på vad jag spolar ut i avloppet är att håret inte blir fett. Jag har testat att inte tvätta håret på fyra dagar och det ser fortfarande lika fint ut. 

Men det trassliga måste jag få bukt med. Jag har köpt nytt schampo och balsam från hälsokosten. Jag har hunnit tvätta två gånger än så länge. Så det är för tidigt att utvärdera, men det verkar lovande! 

Lilla bebisen sparkar och grejar flera gånger om dagen. Det är tydliga buffar, inga fladder här inte. På kvällarna är hen mest aktiv. 

Vi börjar spåna kring bilbarnstol och andra praktiska saker. Vad har vi? Vad behöver vi?

Jag har mått väldigt bra den här veckan. Känt mig pigg och stark. Glad och tillfreds. Så får det gärna fortsätta. 

Jag kanske eventuellt börjar se en linje längs magen. Kanske en lillebror alltså om man skall tro skrock? 

Marken försvann under fötterna i vad som verkade vara ett bottenlöst hål. Jag lyckades fånga mig själv med hjälp av händerna mot kanten på betongplattan annars hade jag nog försvunnit ner helt och hållen. Helt plötsligt badade jag i kobajs och kiss upp till midjehöjd ungefär. Med skrubbade händer kravlade jag mig ur och kom upp på fötter.

Mina tidigare svarta leggings var bruna och indränkta i avföring, mina skor. Ja halva jag helt enkelt. Klänningen flög upp i fallet och landade snyggt över ytan så den fick sin dos mest på undersidan. 

Väl på fötter började jag tokskratta. Vad gör man när man är täckt med bajs. Första reaktionen var att skrattgråta åt allt det dråpliga! Herregud! 

Det var ett under att jag inte kräktes. Sambon fick spola av mig med trädgårdsslangen och sen väntade en noggrann dusch. Kläderna åkte i grovtvätten och sen kom paniken.

TÄNK om jag fått i mig en farlig bakterie!  Tänk om min lilla älskade bebis i magen dör! Jag ringde 11-77 och fick prata med både sköterska och läkare som båda lugnade en smått hysterisk gravidis. Det är ingen fara! I värsta fall åker jag på urinvägsinfektion och då kontaktar jag vårdcentralen. Ingen fara på taket alltså. 

Sen kom panik nummer två. TÄNK om det hade varit Sixten som åkte ner i hålet! Han hade aldrig kunnat ta emot sig och hade förmodligen doppat sig hel. Nu är han ju väldigt försiktig på gården och vi är alltid med honom (förutom de få gånger han smitit men då har han aldrig kommit långt) men det hade lika gärna kunnat vara min lilla älskling som trampat fel. Jag visste ju inte ens att det fanns ett hål där! Den riktiga svämmbrunnen är ju skyddad av 1,5 meter höga stenkanter. Men det här hålet är tydligen från den gamla ladugården och går ner till nån gammal motor eller vad det nu var. Vi skall be om att få täcka över hålet. När det slog mig att Sixten hade kunnat råka illa ut så grät jag helt hysteriskt en lång stund. Fy fan rent ut sagt.

Jag tackar ödmjukast min skyddsängel för att det fick så bra för mig och jag tackar karma för att det var jag som flög i och inte min son. Det var förmodligen i upplysningssyfte av universum innan en hemsk olycka hade kunnat vara framme. 

Jag vill inte bo här längre grät jag och blev tröstad av sambon. All rädsla för alla farliga saker (stora fordon, farliga baciller och gödning m.m) bubblade liksom ut. 

Även om vi ÄLSKAR vårt liv här på gården så är det farligt och det är vi väl medvetna om. Jag är ofta rädd för hur det kommer att bli när vi har en bebis också. Men nu har vi lokaliserat en dold fara så vi får vara glada för det.

Jag har fäst bilderna med häftmassa. De sitter på en stenvägg så jag hoppas att det inte blir fettfläckar. Bilderna är beställda från Crimson. De levererar bilder på ca två-tre dagar. Snabbt och superbra kvalité!

Det önskar jag mig inte den här gången! 

Jag funderar på att ta av mig ringen som spänner ap vansinnigt när fingrarna svullnar. Men åh, jag vill ju så gärna ha den på. 

Största dilemmat inför sommaren är det här med stödstrumpor. Jag kommer ju att svettas ihjäl om jag måste gå med dem.

Nä, ingen vätska i kroppen än tack! Det får hålla sig till sista månaden. Då kan jag gå med stödstrumpor och med tår som flyger som ballonger. 

Det var lätt att gräva ner pallkragen och jag grävde bort översta lagret med gräs som jag gjorde med den andra men jag hade slut på kartong så jag använde mig av dubbla lager pappkassar istället. Jag hoppas att det håller ogräset borta. 

Det skillnad på sallad och sallat. Visste ni det? Sallad är en sallad som man har gjort, t ex med gurka, tomat och ruccola. Sallat däremot är vad man odlar. Ruccola och mangold är alltså sallat-sorter. Så har jag förstått det men det är inga garantier på att det stämmer.

Morötter, rädisor, ruccola, mangold och spenat skall sås och det börjat bli lite sent om vi skall få något i sommar. Sallad har jag även läst att de inte vill ha det för varmt när de skall gro så vi får se hur de tar sig. Annars får det bli nästa års projekt.Årets första skörd! En otroligt god rädisa!

Under hösten gick jag nästan upp allt jag gått ner. Jag kände hur självförtroendet dalade och hur jag helt plötsligt skämdes för mig själv igen. Då fick det fan vara nog. 

Jag tvingade mig själv att utmana mina ramar, bryta dem, skjuta isär dem. Med små steg har jag ändrat min bild av mig själv och även om jag är långt ifrån mål så mår jag mycket bättre. 

Steg 1 var att sluta skämmas för min storlek. Det jobbar jag fortfarande på men det går mycket bättre. Där ligger verkligen mitt största problem och min skam för min kropp hindrar mig så vansinnigt mycket när det kommer till att ta plats och våga ge av mig själv i ALLA situationer. 

Steg 2 var att utmana min bild av det kvinnliga. Så jag gav fan i att raka benen bland annat och använder minimalt med smink. Ibland mascara, ibland inget alls. Jag sminkar mig mest när jag skall göra något där jag vill vara extra fin men då gör jag det för att det är roligt och för att vara lite extra. Inte för att jag vill fungera i vardagen. 

Men tillbaka till de håriga benen. Jag har badat på badhus med håriga ben hela vinterhalvåret! Och nu när sommaren kom så gav jag mig fan på att fortsätta vara hårig. Jag har dock trimmat ner håret med sambons hårtrimmer när håret blivit längsta möjliga (sådär varannan månad kanske) så jag är inte i mål här heller men JÄVLAR va jag känner mig stark. Idag hade jag shorts och klänning på jobbet till HÅRIGA BEN! Och även om jag övade på ursäkter i bilen på väg till jobbet om någon skulle ifrågasätta och kände världens ångest inför att visa upp dem (jag hade till och med strumpbyxor redo i väskan) så gick det bra! Ingen kommenterarade mina ben och jag kände självförtroendet växa under dagen. 

På kvällen hade vi femkamp med två andra förskolor och när vi satt och åt på gräsmattan så glänste mina håriga ben i solskenet. Jag var stolt.

Håriga armhålor på kvinnor är något av det vackraste jag vet. Men där är jag inte än även om jag inte behöver ha nyrakade armhålor när jag har på mig plagg där de blottas. 

Det kanske får bli nästa feministiska hemläxa? Eller nästa sommars projekt. Eller så behöver jag inte utmana den delen hos mig själv? Har jag modet?

Magen växer, halsbrännan också men än så längre går det att kontrollera den med tuggtabletter. 

Det känns väldigt obehagligt när något sitter åt om magen. Gravidkläderna används flitigt!

Jag känner av fogarna ibland och får grymma sammandragningar när jag tar i för mycket. 

Inga cravings. Begäret efter isvatten har stillat sig. Det är snarare musik och yttre intryck som är mina cravings. Ja och så Sixten. Jag vältrar mig i kärlek just nu.

Välkommen vecka 21! 

Idag var jag på bakluckeloppis för första gången. Vid gamla flyget brukar det vara bakluckeloppis med jämna mellanrum och jag har alltid tänkt att jag skall åka dit men det har aldrig blivit så. Nu kom jag äntligen dit! Sambon spelade kubbturnering så jag passade på. 

 

Jag letade egentligen efter tidskriftsamlare och bebiskläder men kom inte hem med något av det. Sixten spenderade en timma hos sin mormor så jag hade gott om tid att strosa och titta bland alla stånd och brottas med fyndsugna människor. 

 

Det första jag sprang på var två pappväskor till Sixten. En liten med pippi på och en stor med spöken. Vid nästa stopp hittade jag en stor skinnväska som jag genast föll för. Triss i väskor alltså. Strax därefter hittade jag en tygväska som passar bra til stranden också. Ja det blev en loppisrunda med fokus på förvaring helt enkelt. Förmodligen för att bristen av det hemma skapar ett sådant kaos just nu. 

 

Jag avrundade bakluckeloppisen med att köpa tre rostfria bunkar också (hej då plast) för en billig peng!

 

Sen var jag tvungen att åka på loppisen runt hörnet också och DÄR gjorde jag årets finaste fynd. En stor pappväska, något bucklig och lite trasig i ena hörnet men så otroligt vacker! Den bara ropade på mig. 

I den skall jag förvara tyg. Den kommer att sluka massor med stuvbitar och tyger. 

En fin detalj. 

 

Nu har jag rivstartat loppissommaren och jag hoppas hitta massor med fina fynd under sommaren som kan fylla mitt hem med härlig personlighet!

 

Dagens loppisrunda gick på: 160:-

Nu har vi börjat fixa i kontoret som under ett års tid varit ett väl använt skräprum. 

Vi började ärtigt i morse och skröv ihop skrivbord och flyttade in ALLT i vårt sovrum. Sen ledsnade vi lite. Sambon åkte på jobb och jag nattade barn. Efter middagsvilan rymde vi till Vatlings och stängde dörren till allt kaos. Vi blev bjudna på mat och lek tills sena timmen.

Nu ligger jag här i kaoset som vi inte hunnit ordna. Sambon är borta hela dagen i morgon och på söndag kommer vi nog inte att komma så mycket längre. 

Jag får helt enkelt sikta in mig på ett par nya veckor med kaos. 

Kaos gör mig knäpp och en aning deprimerad så det blir en rolig tid framöver.. Suck.. 

Vi kan pigga upp stämningen med ett par fötter.

Vi måste sluta prata om det som händer just ju som främlingsfientlighet och kalla det vid dess rätta namn - rasism - nazism - fascism. 

När nazisterna drar åt landsgränserna, begränsar in- och utvandring och bygger upp försvaret så ser jag ett tredje världskrig skymta i en horisont som inte är så långt borta. 

Mina barn kommer att uppleva ett eller flera krig som kommer att drabba oss i Sverige på många sätt. 

Kanske behöver Europa ett krig? Kanske behöver vi nollas? Vi människor som röstar på ett nazistiskt parti för att vi inte orkar att se fattiga människor. Vi som bara vill leva i vår välfärd där vi kan strö pengar omkring oss och blunda för resten av världen. Det är så lätt för oss. För vi har glömt. Det äcklar mig! Vi upplevde inte krigen under 1900-talets första hälft. Vi tror att vi är odödliga. Vi kanske behöver få det bevisat att vi har fel. Vi kanske behöver offra vår äckliga livsstil och grundas? Våra barn kanske måste dödas och offras för att vi åter igen behöver lära oss vad medmänsklighet är. 

Jag har noll tolerans och förståelse kvar för Sverigedemokrater (som för övrigt inte borde få ha ordet demokrat i sitt partinamn). Jag orkar inte mer. Jag orkar inte ens ta kamp och försvara som jag orkat förut. Jag orkar inte lyssna på att Sverigedemokraterna blivit valda och att alla åsikter skall respekteras för jag respekterar inte dem. Det går emot varenda värdering i min själ om jag respekterar dem. Jag accepterar dem inte ens. Jag kan inte. Jag förmår inte. Jag kan bara gråta.

Få fejjan raderar jag dem en efter en, och märker att människor gör det samma med mig. Jag delar allt jag kommer över och tycker är värt att sprida. Det är jobbigt för andra som inte delar mina åsikter och det förstår jag.

Jag är rädd och arg. Att nazister (svenskarnas parti) skall stå lördagen innan Almedalsveckan på Olof Palmes scen för att tjuvstarta alltihop får mig att gråta och skämmas över min ö. De borde inte ha rätt till det. 

Det är ett jävla skit det vi upplever just nu och DU är en stor del av det! Vare sig du vill eller inte. 

NEJ Sverigedemokraterna behövs inte för att belysa invandringspolitiken.

NEJ Sverigedemokraterna är inte ett missnöjesparti (jag tror att de som röstar är MYCKET VÄL MEDVETNA om vad de röstar på och vi måste sluta låtsas som att de bara inte "vet bättre" eller är tillräckligt pålästa)

NEJ Sverigedemokraterna är inte ett främlingsfientligt parti de är ett NAZISTISKT RASISTISKT OCH FASCISTISKT PARTI som dessutom är emot jämställdhet och alla människors lika värde. 

GLAD JÄVLA NATIONALDAG PÅ ER FÖR SATAN.

Punkt.

Jag var lite sen med upphängningen så en kväll när jag kom in hade två tippat och nästan brustigt helt. Men helt mirakulöst så verkar de ha klarat sig! 

Nästa år tror jag att vi satsar på busktomater åter igen. 

Så. Nu tar vi ett par djupa andetag och går vidare i inlägget...

Nu skall jag då krypa ner i MIN säng och sova. Det har Min höft längtat efter.

Bäst med att komma hem: alla blommor/växer har överlevt, det är skönt att vara runt sina egna saker och i trygghet

Sämre med att komma hem: jobb och vardag som väntar i morgon. Ge mig semester NU!

Nån slags semester-resumé kanske kommer framöver. Jag har verkligen pyttefå bilder tagna under resan och allt vi gjort. Desto fler minnen! Jag har mest bara varit i nuet och njutit av mitt stora kompetenta och tokcharmiga barn som ger mig så fantastiskt mycket kärlek (och en hel del rynkor och gråa hår). Det har varit en tuff resa för honom med knasiga mattider med annorlunda mat samt korta och otillräckliga vilor på dagarna. Men han har varit tapper och vid gott mod ändå även om vi märkt av hur jobbigt det har varit. Han har inte varit sitt stabila, glada och nöjda jag. Det har varit jo-jo kring känslorna. 

Jag ångrar lite att jag inte tog måndagen ledig. Men det är bara 4 arbetsdagar nästa vecka! Woop woop!