Det går aldrig över.
Något jag har kämpat extra mycket med sen jag blev mamma är det där med att gilla läget. För mig har det varit en träningssak och jag har kvävt många suckar och arga ord under årens lopp. Det är inte som att vara förskollärare den här mammarollen. Inte ett dugg faktiskt.
Det värsta är hur jag brottas med föreställningen om hur jag "borde" bete mig och hur Sixten "borde" vara. Som när jag tappade bort tiden på stan idag och fick tampas med en övertrött och arg unge. En duktig mamma har koll på tider och planerar sin dag efter sitt barn. En duktig unge sitter snällt i vagnen och ler. Eller hur va?? Så gilla läget känns som en bra egenskap att öva på.
Vill ni veta min största rädsla med hela mitt moderskap? Att jag skulle misslyckas med att föra vidare mina värderingar till mitt barn. Att Sixten skulle bli en arg pojk-pojke som slåss, mobbar och trycker ner andra, är elak mot djur, växer upp till en Sverigedemokrat och har främlingsfientliga värderingar. Att han hatar homosexuella, är trångsynt.. Listan kan göras lång. Tänk om han inte växer upp och blir lycklig. Tänk om vi tappar kontakten och vår närhet blir en tomhet. Tänk om han kommer att hata mig. Det skulle vara svårt att gilla läget om framtiden blev sådan.
Oj va vi skall prata politik när han kan prata. Vi har mycket att diskutera. Jag har mycket att förklara. Och vill han inte diskutera det med mig så hoppas jag att han gör det med någon i vår närhet som har liknande värderingar som oss. Någon han kan se upp till.
Nu är klockan jättesen och jag skall krypa ner hos mitt sovande barn. Sambon jobbar sitt första taxipass i natt och träffar förhoppningsvis bara snälla människor. Jag såg Gustav Fridolin på stan idag och såg hans tal på tv. Miljöpartiet är mitt parti. Hurra för en hållbar utveckling, världsmedborgare och en skola för alla.
En gilla-läget-morsa:
