❤️B U S A M E D E M L A

Något jag har kämpat extra mycket med sen jag blev mamma är det där med att gilla läget. För mig har det varit en träningssak och jag har kvävt många suckar och arga ord under årens lopp. Det är inte som att vara förskollärare den här mammarollen. Inte ett dugg faktiskt.

Det värsta är hur jag brottas med föreställningen om hur jag "borde" bete mig och hur Sixten "borde" vara. Som när jag tappade bort tiden på stan idag och fick tampas med en övertrött och arg unge. En duktig mamma har koll på tider och planerar sin dag efter sitt barn. En duktig unge sitter snällt i vagnen och ler. Eller hur va?? Så gilla läget känns som en bra egenskap att öva på.

Vill ni veta min största rädsla med hela mitt moderskap? Att jag skulle misslyckas med att föra vidare mina värderingar till mitt barn. Att Sixten skulle bli en arg pojk-pojke som slåss, mobbar och trycker ner andra, är elak mot djur, växer upp till en Sverigedemokrat och har främlingsfientliga värderingar. Att han hatar homosexuella, är trångsynt.. Listan kan göras lång. Tänk om han inte växer upp och blir lycklig. Tänk om vi tappar kontakten och vår närhet blir en tomhet. Tänk om han kommer att hata mig. Det skulle vara svårt att gilla läget om framtiden blev sådan.

Oj va vi skall prata politik när han kan prata. Vi har mycket att diskutera. Jag har mycket att förklara. Och vill han inte diskutera det med mig så hoppas jag att han gör det med någon i vår närhet som har liknande värderingar som oss. Någon han kan se upp till.

Nu är klockan jättesen och jag skall krypa ner hos mitt sovande barn. Sambon jobbar sitt första taxipass i natt och träffar förhoppningsvis bara snälla människor. Jag såg Gustav Fridolin på stan idag och såg hans tal på tv. Miljöpartiet är mitt parti. Hurra för en hållbar utveckling, världsmedborgare och en skola för alla.

En gilla-läget-morsa:

Att vara mamma är det finaste som finns. Tålamodsprövande men jävlar va fint det är.

Det som är extra ofint just nu är vab. Feber. Snurrande barn i sömnen. Matvägran. Mat som flyger everywhere. Sömnvägran. Barn som vägrar slappna av.

Jag trodde att sömnlösa nätter hörde bebistiden till men FORTFARANDE i perioder så rubbas sömnen. Fy fan va lite man visste och vad naiv man var f.m (före moderskapet). F.m trodde jag att om jag bara var en gullig, glad och bestämd mamma med rutiner och glimten i ögat så skulle allt lösa sig och min unge skulle vara ett litet ljus.

Nu har jag ju i stort sett omvärderat hela mitt moderskap och det där med rutiner och bestämdhet är verkligen inget för mig. När andras barn är små ljus så blir jag skeptisk istället och att ha "pli" på sina barn har blivit lite av ett skällsord här hemma. Här kör vi på så lite pli som möjligt.

Ös på med kärlek och respekt ba'. Då blir det fint. Nästan jämt.

Moderskapet kan vara många saker helt enkelt.

Jag förstår inte än idag, över ett år senare, hur sjutton hjärtat kunde fullkomligt explodera i mitt bröst av en kärlek större än själva livet. Meningen med livet. Jag kommer så väl ihåg honom i magen. Hur försiktig han var, hur jag sen kände igen honom utanför magen på hans rörelsemönster. Hur kärleken sköljde över mig och trollband hela mitt jag första gången jag hörde/såg honom med egna ögon.

Meningen med livet ligger och sover sen en timma tillbaka. Om någon timma till kryper jag ner bredvid honom och snusar mig till söms.

Han börjar bli bättre nu min lilla groda. Sprallet börjar göra entré och han charmar mig totalt och framkallar de där stora fina mammakänslorna som värker lite extra i hjärtat. Det är väl behövligt efter en tuff sjukdomsmånad. Fasar gör han också. Ibland gör det mig galen inuti men tålamodet är ändå stort. Det gäller att vara ödmjuk och ha stor förståelse för den utveckling som sker i hans liv. Något ingen av oss rår för. Vi flyter med och försöker ta det med ro mest, lägger annat åt sidan, gör saker när humöret tillåter. Men ibland är det tur att tanken är hemlig. Annars hade hans första ord blivit faaan.

Min lilla lilla skrutt. Va stor han börjar bli, och vilken härlig personlighet han har. Hans nya grej är att smacka pussar mot en med munnen. Han brukar klappa/klia på ryggen, kamma slingor av mitt hår i sina händer, pussas och kramas, krypa nära nära och säga piiiip med fingret på min näsa. Vi har så många fina "grejer" som är "våra". Kärleksbevis mellan oss. Och jag önskar och skall göra allt i min makt för att vi alltid skall vara såhär nära varandra.

Jag älskar ta mej fan ihjäl mig.

I natt klockan halv 2 kom jag på att min mammaledighet är slut. I morgon jobbar jag min första dag på över ett år.

Sixten hade just somnat om vid ett-snåret och vi låg och småpratade jag och sambon. Så kom separationsångesten och tog ett fast tag om hjärtat. Stortjutandes låg jag i sambons famn och blev tröstad till sömns. Så började mitt första år. Det började också med att jag kom till freds med att jag skall jobba. Åtminstone lite grann. För det svider. Aj vad det svider att inte få träffa sitt charmtroll dygnet runt. Jag förstår inte hur jag skall klara av att bara träffa mitt barn på eftermiddagar/kvällar/helger. Det känns inte rätt.

Förhoppningsvis så kommer jag att komma ihåg hur roligt jag faktiskt tycker att det är att jobba, med tiden, och sådär. Så kanske det inte känns lika jobbigt. Eller så kommer skuldkänslorna och längtan att förfölja mig resten av livet. Hemska tanke.

Det är sambons tur nu. Oj vilka mysiga månader de har framför sig tillsammans. Oj vad de är värda massor med tid utan mig. De kommer att fördjupa sin relation ytterligare och det är DET som gör det lite lättare att ta steget tillbaka in i arbetslivet. Att sambon faktiskt också skall få en bit av småbarnslivet och Sixtens barndom. Jag vet hur viktigt jag tycker att det är med jämställdhet just i föräldraledighetsfrågan. Att det inte automatiskt skall vara mammans "uppgift och privilegium" att få hela barnens första tid. Min sambo har rätt att vara lika mycket förälder som jag. Att riktigt få njuta av att vara pappa. Alla har inte den möjligheten att kunna dela upp föräldraledigheten. Men vi har. Det är jag verkligen tacksam över.

I den bästa av världar hade vi bara ströjobbat lite hit och dit och varit hemma största delen av tiden båda två och njutit av familjelivet.

Man gör det man kan med det man har.

Hej då mammaledighet. Hej nya tider.

Det skall bli spännande att för första gången kombinera mamma Emelie med förskolläraren Emelie. Att kombinera Emelie-Emelie med mamma Emelie har ju gått bra så jag skall nog lyckas fixa det här också!

Om jag lyckas få snurr på hjärnan igen vill säga. För jag har nog glömt hur man tänker på annat än sitt barn. Inne i dimman liksom. Undrar om hjärnan vaknar till liv igen och man kommer att kunna tänka klar igen.

Nu väntar säng och sömn. I morgon är det ombytta roller.

2013. Måtte du bli ett lika underbart år som 2012!

Det som gjorde mig lite nedstämd i starten av mitt och Sixtens liv var dels hormonerna som bubblade likt lava i en vulkan men också känslan av att vara så låst. Snittet gjorde mig orörligare än vad jag var i slutet av graviditeten, mer orörlig än vad jag någonsin varit i hela mitt liv, och jag hade inte fattat att jag knappt skulle få äta, gå på toaletten, ta en promenad, välja vad jag skulle ha på mig under dagen (här var det morgonrock och mjukisar som gällde), borsta håret, äta mat med två händer... Liksom självklara saker man alltid tagit för givet.

"Det går inte att lägga ner honom en sekund ens så skriker han" grät jag och kände mig värdelös som inte lyckades få i mig frukost eller få på mig kläder.

Och jag fattade inte hur jag skulle kunna njuta eller ha det mysigt om dagarna.

Men det var bara första månaden. För sen gick det sakta bättre och jag lyckades göra mer och mer saker. Jag fattade också ganska snabbt att jag var tvungen att tänka om. Annars hade jag stressat ihjäl mig. Så jag såg till att jubla över små saker i livet à la Mia Törnblom style. Jag assade skiten ur mig själv rent ut sagt. "jag har fått i mig en knäääääckemaaacka, wooohoooo!!!!" "jag har inga tovor i hååååret, yeeees" och tillslut kände jag mig så SJUKT bra. PÅ ALLT! Man känner sig lite fånig innan man fixar att assa fullt ut med känsla. Men när man får kläm på det så blir det så härligt! Alla förtjänar att frossa i lycka när något går bra!

Nu fixar vi påklädning, frukost, ev. dusch, disk, städning, tvätt, promenader, kattmys. Ja, allt skulle jag vilja påstå. Vi fixar allt. Och jag ser till att assa när det går bra för att känna mig NÖJD, STOLT och GLAD!

För att lyckas med allt så måste man planera, ha tålamod och släppa alla krav i hela världen, slänga tiden i väggen och följa sin nya chef. Bebisen. För när han är sådär härligt nöjd, då kan jag få på mig lite kläder och få i mig mat osv. Och vissa dagar går det inte att göra honom nöjd, så då får han mer än gärna hänga i famnen hela dagen, då får man släppa allt man hade tänkt sig och gilla läget. För Sixten är alltid alltid viktigast SÅKLART!

Nu är allt så otroligt mysigt! Inte visste jag att det skulle bli så underbart enkelt tillslut. Allt fungerar flyytande och det är så SKÖNT!

Efter några veckor så släppte jag på alla krav, alla rutiner, alla måsten och bara gillade läget. Det var viktigare för mig att vara en närvarande, glad och lycklig mamma. Och nu har rutiner börjat smyga sig in i livet igen. Familjerutiner.

Så jaa, det går verkligen över och dimman lättar. Woooohoooo! Assa assa assa!

Under graviditeten läggs mycket fokus på själva förlossningen. Man laddar, förbereder sig mentalt, pluggar på om smärtlindring och går profylaxkurser. Under föräldrautbildningen låg fokus på förlossning och skötsel av bebisen och vad man kunde förvänta sig av de första dygnen med späck, navelstump, avslag och allt DET DÄR. Det handlade också lite om amning. Vi fick se en kort film om perfekt fungerande amning och lovorden att det kommer igång efter några dar (det går vi in på en annan dag).

Men vad händer när man kommer hem från bb? När man inte har någon personal att ringa på. När ingen städar åt en. När man måste både bestämma och laga mat. När amningen inte går så enkelt som på film och förlossningen blev helt annorlunda än vad man var inställd på. Allt med ett litet litet knyte man älskar så innerligt och är så rädd om och all världens hormonpåslag som en extra krydda.

Jag blev ju ganska ledsen som bekant och drabbades av en sväng baby blues de första två veckorna som jag också bloggade om. Men det fanns några grejer som hjälpte mig mycket i början den första månaden, innan Sixten och jag lärt känna varandra ordentligt.

Här kommer mina bästa tips!

- SKIPPA STÄDHETSEN!
Ägna första tiden åt din lilla bebis. Städa kan du göra sen. Bebisen kommer inte att krypa under soffan och kvävas på en dammråtta. Jag lovar.

- TÄNK EGO!
Anpassa besöken efter hur ni mår och vad ni vill. Alla är förstås nyfikna på den nya familjemedlemmen men det är ni som bestämmer hur och när ni vill släppa in besökare. Drabbas du av Baby Blues, släpp bara in besökare som du är riktigt bekväm med. Man vet aldrig när känslorna svallar över.

- FYLL FRYSEN OCH KYLEN!
Se till att ha mat hemma som är enkelt att äta med en hand och som smakar bra även om det skulle ätas kallt. Sånt som går att skära med sked är bra, annars kan man förbereda kvällen innan. Djupa tallrikar är bra! Glöm inte att dricka mycket vatten och äta dina vitaminer.

- GE ANSVARET TILL DEN ANDRA PARTNERN!
Låt partnern sköta hemmet första tiden. utan dåligt samvete. Och utan att ställa krav och gnälla. Det vill säga; släpp ansvaret över hemmet, helt. Låt henom göra på sitt sätt. Detta bestämde jag mig för när det blev bestämt att jag skulle snittas och inte fick lyfta tungt eller städa. Nu förstår jag inte hur jag skulle haft tid till det heller. Och låt andra partnern vara med. Man är (oftast) två med ansvaret för ett barn.

- SÅLLA BLAND RÅDEN!
Många vill ge tips och komma med råd. Använd dem ni fastnar för och strunta i resten. Lyssna på din magkänsla! Du sitter ofta på svaret själv. Och BVC har inte alltid rätt heller. Glöm inte det.

- SLÄPP RUTINERNA!
Mat och toalettbesök har en tendens att bli lite när som helst under dan. Jag kissade bara kvällstid med sambon hemma den första månaden. Men det blir sakta bättre! Ta hjälp av bärsjalar/bärselar om du måste ha händerna fria.

-TILLÅT DIG ATT KÄNNA!
Att få barn är stort. Det största som finns. Det är många känslor i omlopp. Överväldigande känslor av kärlek och rädsla. Oavsett om du är strålande glad, jätteledsen eller en blandning så lyssna på känslorna! Går inte baby bluesen över? Sök hjälp. Prata om det. Stäng inte in dig med känslorna. Det finns hjälp att få! Be om hjälp om ni behöver avlastning. Använd kontaktnätet för att komma loss nån timma om ni behöver. Man älskar inte sitt barn mindre än någon annan bara för att man inte har barnet på bröstet dygnet runt.

Men allra viktigast är nog: TILLÅT ER VARA NYBÖRJARE! Med tiden lär ni känna er bebis och förstår varför den gråter och hur ni skall göra med allt praktiskt. Ditt barn växer rekordsnabbt och innan du vet ordet av har du fått ditt första leende. Det är så mycket kärlek och glädje!! Och det växer bara med tiden och blir större och större.. Även när man tror att kärleken nått maxgräns.. Det finns liksom ingen hejd på allt det fina.

Eller så har jag tappat bort den, jag har inte så stor koll på något alls nu för tiden. Sambon försöker få hjälp med att komma på mat och jag liksom bara stirrar på honom som svar. Som att han frågat mig vad svaret på x/10+%987(5-4) är. Jag försöker få ekorren att börja springa där inne i huvudet och tror att jag lyckas men blir sjukt förvånad då det enda som kommer ut är "ehhhh.." och än värre "ehhh.. Du får välja vad du vill. Det spelar ingen roll". Precis de svaren man vill ha. Jag är nog inte mycket till sambo nu för tiden. Hoppas det är en övergående fas.

På tal om faser (och för att återgå till rubrik och inläggets egentliga innehåll), hur får man dem glada och nöjda? Bebisarna alltså. Den här modellen vrålar åt allt nu för tiden nämligen. Hela dagarna är ett ända stort vrålparty och inget gör honom tyst och glad. Jo, åka bil. Men det är varken miljövänligt eller ekonomiskt. Då fungerar vagnen bättre. Men så fort bilen eller vagnen stannar öppnar han ögonen och tittar sig omkring lite sådär lurigt innan han tar ett djupt andetag och börjar vråla igen.

Sova på dagen är dötrist. Jag lyckas få honom att somna, lägger ner honom i sängen, andas ut och tassar försiktigt ut ur sovrummet, sen kommer jag inte mycket längre innan det säger vrål. Nätterna funkar i alla fall än så länge. Men på dagen är allt katastrof.

Jag byter blöja, vaggar, vjyssar, masserar magen, sjunger, erbjuder stund i gymmet, bär och bär och bär, sätter på mer kläder (om han skulle frysa?), byter blöja igen, ammar ihjäl mig, ger ersättning i flaska fast än han redan spyr, torkar spya, försöker få honom nöjd med nappen men INGET fungerar.

Så, ni som kan. Ni som fick med er en instruktionsbok hem eller har skrivit en egen. Hur gör man? Och säg inte sempers magdroppar för då blir jag knäpp.

Under min graviditet funderade jag mycket över hur första tiden hemma skulle bli. Jag visste att det skulle bli tufft men jag tyckte att jag var förberedd. Jag hade hört talas om babyblues och läst massor om tiden som nybliven förälder. Nu i efterhand kan jag säga att jag förstod och var beredd på mycket, men långt ifrån allt.

Babybluesen slog mig i huvudet med full kraft när vi kom hem från bb. Jag grät floder. Första veckan hemma var jag ett vrak. Min stackars sambo tröstade och tröstade men inget gjorde mig riktigt glad. Jag var så trött av hela omställningen och tårarna spröt på 5 sekunder när jag inte sovit tillräckligt. Jag grät inte hela dagarna förstås. Det fanns glädje också! Men såå många tårar. Riktigt tufft.

Det var så blandade känslor. Kärleken till min son var överväldigande samtidigt som jag kände mig så ledsen. Jag skämdes enormt över mina känslor och kände mig som världens sämsta mamma. Och jag tyckte så synd om Sixten som förtjänade en glad mamma. Inte ett gråtande nervvrak. Varje råd om att njuuuuta kändes som ett stort hån.

Jag läste massor om Babyblues i början. Googlade allt. Fick veta att Babyblues varar i ca 7-10 dagar. Jag valde att vara öppen med mina känslor och fick ett otroligt stöd av familj, vänner och bekanta. I takt med att vi lärde känna Sixten mer och mer och jag började acceptera mina känslor så försvann ledsamheten sakta men säkert. Alla som delade med sig av sina upplevelser som nyblivna mammor hjälpte mig enormt mycket och jag förstod att jag var långt ifrån ensam! Att vara öppen i bloggen var ett medvetet val. Jag ville inte bidra till hela den här mamma-myten där allt är glass och ballonger. En mamma skall ha tid att baka cupkakes, stråla av lycka, ha ett välstädat hem och ändå ha tid över till att sticka och allt annat jävla påhitt man läser överallt. I mitt fall blev det inte så. Jag luktar svett, har inte haft smink på tre veckor, dammråttorna har karneval och jag är lycklig om jag hinner rosta mina frukostmackor.

Men hey! Jag börjar få rutin på saker och ting! Och Sixten har en mamma som är strålande glad. Jag fixar ju det här. Sixten är mitt absoluta prio 1. Allt annat får snällt vänta. Precis som det skall vara. Nu njuter jag för fullt. Det är underbart att mysa i soffan med det allra käraste jag har. Och såhär liten som han är nu kommer han aldrig att vara igen. Jag vill ge honom min tid. Nu. Stressa runt och bete sig som man "skall göra" kan vi göra sen. Det hinner vi. Han är bara 3 veckor gammal. Det kommer en dag då jag hinner sminka mig och städa hemmet jag också. Jag har inte bråttom. Jag har ju lyxen att kunna ge honom all min tid. När nr 2 skall göra entré kommer jag inte alls ha samma tid. Men kanske är man förberedd på ett helt annat sätt då.

Alla drabbas inte av Babyblues. Men många. Jag respekterar att man inte skriver ut sina känslor för hela världen att läsa. Det är lätt att bli kritiserad och dömd av andra. Eftersom det inte riktigt är okej att sitta och grina som nybliven mamma. Fast det är ju det, okej alltså. Men har man inte gått igenom det själv (eller glömt hur det var) så kan det nog vara ganska svårt att förstå. Jag hoppas att jag kan hjälpa några nyblivna mammor att känna att det är OKEJ att vara ledsen. Och det går över! Det lättar! Fortare än man tror! Och det är inte fel på en för att man är ledsen mitt i allt det lyckliga och glada. Skit i alla måsten. Och vill man låsa in sig i lägenheten och grina alldeles själv i en vecka så är det också okej!

Cupcakes kommer jag nog aldrig baka (chokladbollar är nog så svårt) och sticka kan jag inte. Jag har inte tid helt enkelt. Just nu är jag upptagen med att vara det finaste som går att vara. Mamma. En glad och lycklig mamma.

Att ha blivit mamma är det största som hänt mig någonsin. Sixten känns så självklar. Som att han alltid varit en del av mig och en del av vår familj. Som att han suttit på min axel och väntat på att hans mamma skulle känna sig redo för att låta honom få komma ut i världen!

Det är nästan ofattbart underbart vilka känslor som väcks. Han är så fin. Jag har funderat över begreppen fin, och söt. Vilka jag har använt som en galning sen jag såg honom för första gången. Det första jag sa när såg honom var att han var så fin!!! Och jag visste på en tiondels sekund att han var min. Och att han var den finaste bebisen jag någonsin sett. Begreppet fin, för mig, sitter ihop med den otroliga våg av kärlek jag känner inombords när jag ser på honom. Jag vet att en del inte tycker att man skall använda sig av ord som fin eller söt. För att det är ett slags värderande. Samma som att säga att man är duktig. Man bedömmer och värderar. Men jag tror att det handlar om hur man använder sig av begreppen och vad de symboliserar för den som använder dem och för den som mottar dem.

Min Sixten är fin. Världens finaste. Och jag älskar honom så mycket så att jag nästan går sönder. Jag har alltid känt mycket kärlek till andra människor och varit välsignad med kärlek tillbaka. Men den kärleken man har till sitt barn, den knockar en totalt. Den tar över varje cell i ens kropp. Den kärleken går inte att känna för något annat.
Även om min sambo är en god tvåa. Jag älskade honom oändligt mycket innan vi bestämde oss för att bli föräldrar, men jag älskar honom om möjligt ännu mer nu. För vi delar det finaste i livet man någonsin kan dela. Han har gett mig ett barn, den vackraste gåvan av alla.

Jag älskar mina killar!

Under min graviditet gick jag upp 21kg. Den mesta vikten kom i slutet. Över jul och nyår svullnade jag rejält och på två veckor gick jag upp 4 kg!!! Nu tio dagar efter förlossningen har jag tappat 14 kg. Jag har alltså 7 kg kvar till ursprungsvikten. Sen skall jag kämpa för att gå ner lite extra. Men det får ta den tid det tar. Jag har inte bråttom. Jag har fortfarande vatten i fötter, ben och fingrar. Undrar om förlovningsringen någonsin kommer att passa igen.

Jag ser fram emot långa barnvagnspromenader lite längre fram i vår. Med gulliga Sixten och vår lilla hund!