I morgon är det dags.
I natt klockan halv 2 kom jag på att min mammaledighet är slut. I morgon jobbar jag min första dag på över ett år.
Sixten hade just somnat om vid ett-snåret och vi låg och småpratade jag och sambon. Så kom separationsångesten och tog ett fast tag om hjärtat. Stortjutandes låg jag i sambons famn och blev tröstad till sömns. Så började mitt första år. Det började också med att jag kom till freds med att jag skall jobba. Åtminstone lite grann. För det svider. Aj vad det svider att inte få träffa sitt charmtroll dygnet runt. Jag förstår inte hur jag skall klara av att bara träffa mitt barn på eftermiddagar/kvällar/helger. Det känns inte rätt.
Förhoppningsvis så kommer jag att komma ihåg hur roligt jag faktiskt tycker att det är att jobba, med tiden, och sådär. Så kanske det inte känns lika jobbigt. Eller så kommer skuldkänslorna och längtan att förfölja mig resten av livet. Hemska tanke.
Det är sambons tur nu. Oj vilka mysiga månader de har framför sig tillsammans. Oj vad de är värda massor med tid utan mig. De kommer att fördjupa sin relation ytterligare och det är DET som gör det lite lättare att ta steget tillbaka in i arbetslivet. Att sambon faktiskt också skall få en bit av småbarnslivet och Sixtens barndom. Jag vet hur viktigt jag tycker att det är med jämställdhet just i föräldraledighetsfrågan. Att det inte automatiskt skall vara mammans "uppgift och privilegium" att få hela barnens första tid. Min sambo har rätt att vara lika mycket förälder som jag. Att riktigt få njuta av att vara pappa. Alla har inte den möjligheten att kunna dela upp föräldraledigheten. Men vi har. Det är jag verkligen tacksam över.
I den bästa av världar hade vi bara ströjobbat lite hit och dit och varit hemma största delen av tiden båda två och njutit av familjelivet.
Man gör det man kan med det man har.
Hej då mammaledighet. Hej nya tider.
Det skall bli spännande att för första gången kombinera mamma Emelie med förskolläraren Emelie. Att kombinera Emelie-Emelie med mamma Emelie har ju gått bra så jag skall nog lyckas fixa det här också!
Om jag lyckas få snurr på hjärnan igen vill säga. För jag har nog glömt hur man tänker på annat än sitt barn. Inne i dimman liksom. Undrar om hjärnan vaknar till liv igen och man kommer att kunna tänka klar igen.
Nu väntar säng och sömn. I morgon är det ombytta roller.
2013. Måtte du bli ett lika underbart år som 2012!
Det jag kan känna är lite märkligt när man jobbar är att här tar jag hand om andras barn medan de jobbar, medan någon annan tar hand om mina barn för att jag tar hand om andras. Väldigt märklig känsla. Dock tycker Milo att förskolan är toppen och hade nog kunnat vara där hur mycket som helst. Neo tycker att det är ok så länge han får vara på sin avdelning, men så fort det är avdelningsmöte eller lämning på morgonen så blir det stora tårar.
Typiskt datorn ville tydligen inte att allt skulle med =)
Hälsa till Lunden från mig!! och lycka till på jobbet imorgon!!
Då började vi det nya året på samma sätt du och jag. Mina tårar var dock pga ångest för hur jag varit som person 2012 och 2013 ska jag ta tillvara på, på ett helt annat sätt!
Hoppas du tar dig ifrån de jobbiga känslorna och kan njuta av både arbete och din fina familj!
Åh vad jag känner som du. Snart dags för mig med, bara några få ynka dagar kvar nu innan jag också måste åka hemifrån och lämna min älskade plutt med pappa. Och ytterligare två veckor efter det väntar dagis. Det är jag nog mest nervös för. Men det kommer bli bra, det måste bli bra!!!
