❤️B U S A M E D E M L A -

Husvagnssemester.

30 Juli 2015

Okej, ärligt. Jag är ingen husvagnsmänniska, egentligen. Nä. Egentligen är jag nog en sommarstuga-människa. Men sambons och hans familj älskar husvagn och nu har de köpt in en husvagn som vi får ha till låns.

På solgrinde camping i Hide har vi platserna bredvid varandra.

Här bor vi och några meter till vänster bor barnens farmor och farfar. Vi har en stor plats mellan husvagnarna med bord och leksaker.

Även om jag inte älskar husvagnar (än, man kan väl lära sig älska saker om man har ett öppet sinne?) så förstår jag det fina i att vara här.

Vi kan ta dagarna som de kommer, tvätt och städ tar inte upp vår tid och det finns ingen tv eller soffa att fastna vid.

Och ja, det finns en viss charm med regndroppar som slår mot ett husvagnstak, att slå huvudet sju hundra gånger i allt möjligt, frihet, lukten av gasol, att stanna upp och hinna skratta med sina barn, grillat på plasttallrikar, utedass, mygg, barn som springer sig trötta till läggdags, gemenskap och ljudet av dragkedjor som öppnar förtält, att stapla ur en husvagn klockan 6 på morgonen i pyjamas och morsa på nån man inte känner...

Charmigt i sin enkelhet. Det behövs inte mer för att skapa minnen att prata om för resten av livet.

19:50:58 Vardagsliv Kommentarer 1

Fardhem loppis.

29 Juli 2015

Förra sommaren hittade jag en blivande favoritloppis som jag aldrig hade hört talas om förut. Innanför grindarna till en väldigt vacker och charmig gård i fardhem väntade en otroligt välfylld loppis med chans till riktiga fyndpriser. Jag var såld! Sen dess har jag längtat tillbaka och i lördags var det äntligen dags!

I vanlig ordning kom jag senare än tänkt även fast jag gick upp jättetidigt. Några tusen var vi som stod och köade och väntade. När grindarna öppnades så var det rusning. Helt galet. Jag tyckte synd om all gravidmagar, hundar och barn/bebisar som befann sig i allt kaos. Förra året var jag gravid och köande, det var jätteläskigt att bli omkringknuffad på minns jag.

Det första jag sprang på var en väska. Såklart. Haha, det är jag och väskorna. Den här var vackert nött och gammal som gatan. Jag tycker ju om att ha väskor till förvaring men just denna får nog vara förvaring utomhus för den var ganska så sliten. Eller så planterar jag något skojigt i den.

Inuti fanns en Gotlands Allehanda från 1951. Kul att bläddra i!

Sen gick jag in i ladan med porslin m.m med väskan i släptåg och där var det hysteriskt med människor. Jag kastade mig mot det jag allra mest var ute efter, fick jackpot och försökte skynda vidare men då hamnade jag i nån slags kö och det tog tvärstopp.

Jag hittade ändå dessa fina glöggmuggar, 18 st i perfekt skick.

Sånt där som kan vara bra att ha till nått..

Och så mer julgrejer.. Nu slipper jag virka hjärtan till julgranen. Pepparkaksformer kan också vara fina att hänga upp. Tomten är en magnet till kylskåpet. Jag har redan två sen innan och blev jätteglad över att ha hittat en tredje!

Jag hittade lite annat också men det är såna där blivande bröllopshemlisar.

Direkt i anslutning till loppisen kom fruhippa gänget dit (E's Fruhippa) så jag fick gå många många varv. I världens regnskur som aldrig ville ge med sig for vi sen vidare in till stan och åt kvällsmat (och god fika) i växthuset hos LEVA. Jag somnade gott när jag kom hem.

21:53:59 Loppis Kommentarer 0

Nya tider.

27 Juli 2015

En selfie i mina fina gamla trasiga och sneda brillor som jag dessutom inte ser ett skit i. But IiiIIiiI will always love theeeeheeeieeeieeem.

Så blev det dags att köpa nya glasögon. Helt plötsligt såg jag som en mullvad i strålande solsken. Typ inte alls. Sen var det ju det där med att jag inte gillar förändringar. Jag gillar verkligen inte förändringar.

När jag klipper håret hos frisör så suckar jag alltid av missnöje inombords (jag är ju alldeles för artig för att vara ärlig. Dessutom vet jag att jag förmodligen gillar det senare på sikt).

Jag avskyr att flytta och sörjer alltid mitt gamla hem länge innan jag trivs i mitt nya.

Jag tycker verkligen inte om när någon jag känner flyttar från min ö.

Byta jobb är pest tills jag har blivit gammal på nya jobbet.

Jag tycker till och med att det där med att resa kan vara ganska jobbigt eftersom det innebär massor av förändringar.

Ja, alltså, listan kan ju göras flera mil lång. Jag har helt enkelt lite svårt med förändringar.

Att byta glasögon kan vi kalla för en mega-gigantisk förändring. Glasögonen är ju en så stor del av mig och min personlighet. Det tog en evighet att välja ut nya men optikern bekräftade att det verkligen var dags. Synen hade försämrats mycket och ena ögat hade blivit närsynt utöver brytningsfelet.

Så. Nya brillor alltså. Den här gången ville jag tänka praktiskt. Barnen stöter i glasögonen ganska ofta och eftersom jag är född klant så behövdes ett par rejäla och slitstarka.

Efter x antal timmar hittade jag mina nya kompisar. Jag tycker om färgen men är inte hundra procent nöjd med formen. Vi får se om jag vänjer mig. Jag kan se igen! Det är det viktigaste.

21:50:17 Vardagsliv Kommentarer 1

Kvällstankar.

22 Juli 2015

Ett två tre, på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det. På det sjätte smäller det.

Nu är det snart ett år sedan sambon hamnade på sjukhus för att stanna där i 40 dagar och bli opererad flertalet gånger. Det är snart ett år sedan jag var höggravid och ensam med en 2,5-åring graviditetens sista månad, livrädd för att jag skulle vara tvungen att uppfostra två barn genom livet utan min andra hälft vid min sida. Jag har nog aldrig varit så rädd som jag var då och nu börjar det dra ihop sig till nästa operation. Kan det få vara den sista på mycket länge? Jag hoppas verkligen det.

Den där paniken, när han ligger på operation i flera timmar, innan jag blir uppringd och de säger att allt har gått bra. Eller den där paniken när han var tvungen att vara nedsövd i över ett dygn och jag var livrädd för att han inte skulle vakna igen. Eller den där paniken när första operationen gick fel och han ganska snabbt blev sämre och sämre tills glöden i ögonen började slockna och en ny operation bokades in akut. Eller den där paniken när alla komplikationer kom en efter en. Eller den där paniken över att han skulle missa Torstens förlossning...

Eller paniken efteråt, som äntligen har börjat släppa på riktigt, då jag flertalet gånger fick stanna bilen och andas bort en begynnande panikattack eftersom jag glömde att dubbelkolla att han verkligen andandes innan jag åkte hemifrån. Jag får fortfarande känslan av att någon av oss skall dö ibland.

Första tiden med honom hemma när vi hade sköterskor som kom tidigt på morgonen för att lägga om hans sår. Sjukhusdoften i vårt hem.

Sixtens panik när pappa glömde pussa och krama hej då innan ytterligare en ambulansfärd. Hur han fick tvångsbeteenden där han var tvungen att pussa och krama alla som han sa hej då till flera flera gånger innan han kunde lämna utan tårar. Den där fullkomligt vidriga smärtan i själen när min älskade 2,5-åring skuttar fram genom sjukhusets korridorer med heliumballonger till sin pappa. Det var så fint och så smärtsamt på samma gång.

Det här året har vi levt med resterna från vår mardrömslika höst. Det är inte lätt för någon familj när en av familjemedlemmarna är sjuk. Alla terapitimmar de senaste 19 veckorna har hjälpt mig mycket men just nu är det som att mycket är bortblåst emellanåt av oron och rädslan inför vad som komma skall.

Vi vet att stomin skall opereras bort (eftersom den fortfarande inte fungerar) och ett försök till att koppla ihop tunntarm med ändtarm skall göras. Vi har ingen aning om hur det kommer att gå. Sådär som livet är. Vi har blivit informerade om risker och komplikationer. Vi hoppas att ingen av dem inträffar. Hela bråcket efter förra hösten skall lagas och om vi har turen på vår sida så kanske sambon kan få slippa alla smärtor och komplikationer sen.

För några veckor sen var jag med och träffade kirurgen med flera och fick lyssna på planerna och då förstod jag först på riktigt att min sambo verkligen är kronisk sjuk med allt vad det innebär och har inneburit. Jag har i flera år tänkt och hoppas att min "gamla" sambo skall få komma tillbaka och det har varit en sorgeprocess att inse den riktiga faktan. Det kanske låter hårt, kallt, otacksamt eller egoistiskt att önska sig något sådant. Men ibland saknar jag bara vårt gamla liv helt enkelt. Det när vi orkade massor av saker. Nu är en sjuk och den andra näst intill utbränd och vi har nästan bara ork till att hålla ihop varandra i vår lilla familj. Vår närmaste cirkel av vänner är sluten och ganska liten även om vi fortfarande vet att många finns kvar den dagen vi orkar igen. Men det är hårt ibland. Även om jag tackar högre makter för att vi är vid liv allihop.

Vi vet inte när operationen kommer att ske. Preliminärt i månadsskiftet aug/sep. Kanske mycket senare eller lite tidigare. Vi har ingen aning. Vi vet bara att den finns där bakom nästa hörn.

Det river upp gamla sår och när jag tänker tillbaka på allt som varit så undrar jag ändå hur sjutton jag lyckats hålla ihop så pass mycket som jag ändå gjort.

Jag älskar min tappre sambo mest i hela världen tillsammans med våra fantastiska barn. Nu försöker vi njuta av den sista tiden fram till operationen. För är det något vi har lärt oss så är det att livet kan te sig lite hur som helst ibland. Det är lika bra att njuta och älska så mycket det går när det är möjligt.

23:18:42 Sambons sjukdomar Kommentarer 3

Dalhems loppis.

22 Juli 2015

I lördags var det dalhems stora årliga loppis som var målet. Jag hade siktat in mig på att vara där i god tid innan öppning men det blir sällan som jag tänkt mig när jag utför planeringar nu för tiden. Jag kom strax efter tio och det var massor med bilar, människor och loppisprylar!

Jag hamnade i julhörnan och fick syn på den här fantastiska julgransfoten! Jag blev så glad att jag nästan klämde fram en tår. Nu kan rusta-foten vandra vidare till kupan och göra någon annan familj lycklig.

Där hittade jag även dessa söta jul-ljusstakar! De blir fina att ha lite överallt i jul.

En korg och en träljusstake fick också följa med hem. En tjuga för korgen och en femma för staken. Helt galet.. Nu behöver jag två träljusstakar till sen är jag nöjd.

Jag letar alltid rostfritt när jag är på loppisar. Vi är näst intill plastfria i köket nu. Bara nått mått, plasthandtag och pannkaksstekspaden kvar tror jag. Men jag har flera rostfria mått också. Dock inte T ex kryddmått än.

Jag hittade förstås mer grejer men det här är vad jag tänkt visa denna gång.

På lördag är det dags för den sista (fick jag läsa på Facebook!!) fardhemloppisen. Då SKA jag vara i tid och jag hoppas hitta så många grejer att jag blir helt snurrig av att tänka på det. Vilken hörna skall jag börja i? Hur skall jag kunna bestämma vad som är viktigast? Jag skulle behövt klona mig så att jag kan vara på alla ställen samtidigt!

19:24:35 Loppis Kommentarer 0

Storloppis i Hellvi!

17 Juli 2015

Nu är ju den där härliga storloppis-tiden igång. Igår var det dags för Hellvis årliga storloppis och jag var där och fick kryssa ostört mellan loppisborden. Barnen hade nämligen sysselsättning i form av pappa/farfar/farmor/moster så jag hann göra några fynd. Men i ärlighetens namn så är själva upplevelsen det som lockar mest. Att få titta länge och väl, rota bland lådor och småprata med försäljare och andra loppisbesökare. Jag tycker så mycket om stämningen. I alla fall i Hellvi. För där är det mysigt och trevligt.

Första köpet gjordes nästan direkt. Jag älskar såna här. Nu vet jag ju inte direkt vart jag skall sätta dem, och egentligen har jag någon slags deal med mig själv att jag BARA ska köpa det jag verkligen behöver. Men de här var så fina att jag får hitta på ett behov och en plats i efterhand. Några stånd bort hittade jag ännu fler fina i äldre stil, men de var betydligt dyrare. För dessa gav jag 50:- per styck. Långt ifrån ett kap men alla köp kan inte vara ett kap.

Sommarens stora samlargrej är dockskåpsmöbler. Sixten förälskade sig i ett dockskåp när vi var bortbjudna en kväll och min tanke är att han skall ärva mitt och syrrans för att se om det är ett intresse som håller i sig. Så nu fyller jag på med dockskåpsmöbler. Men först behövs det nya tapeter och golvmattor.

Det här är eventuellt sommarens favoritköp. En gammal fin 1-literskanna med lagom patina. Jag fick nån slags loppis-orgasm när jag såg den och betalde glatt 80:- för att få ta med den hem. En sån där antik herre som har lite koll på läget stannade mig lite senare och ville veta hur mycket jag köpt den för. Han tyckte att jag skulle vara nöjd med det priset. Så jag litar på honom. Hemma hos mig skall den få äran att vattna mina blommor! Jag har länge letat efter en typ liten zink-kanna eller något sånt men inte hittat det jag letat efter. Nu förstår jag varför. Det var ju meningen att jag skulle hitta den här.

Nästa stor-loppis för mig blir i morgon redan. Då är det dags för den årliga dalhemloppisen. Den öppnar 10.00 och kostar en 20:- i inträde. Jag är taggad till tusen och vet vilken del av loppisen jag skall springa till först. Jag återkommer förhoppningsvis med fler köp efter den.

14:06:00 Loppis Kommentarer 0

Torsten 8 månader!

10 Juli 2015

Nån slags magisk gräns har passerats och den senaste månaden har bjussat på många framsteg. Torsten har börjat krypa lagom till sin åttamånadersdag. Det går sakta och ibland backar han men det går mest framåt! Han tar sig från sittande till krypställning lätt som en plätt och sätter sig från kryp lika lätt. Han backar in under möbler och blir frustrerad och det går inte att lämna honom särskilt länge för då har han fått tag i något spännande att utforska. Papper och plast är favoritobjekt.

När han vill till någon så sträcker han händerna (det gulligaste jag vet) efter den och även om han förstår att en del är "främlingar" så är han ändå så himla glad och öppen.

Det gulligaste utvecklingsmässigt hände faktiskt på åttamånadersdagen då han började säga "mamamamamamam". Sååååååå gulligt! Han skriker/hojtar/jollrar inte bara längre. Hjälp, tiden går för fort.

Torsten vet alltid vad han vill och om man inte förstår direkt så blir han väldigt frustrerad. Vill han ha vatten så går det inte att sträcka fram en smörgåsbit och tro att han skall acceptera den, då tittar han argt på en och sedan på det han egentligen ville ha med ett argt/frustrerat läte. Han växlar fort i humöret även om han i grunden är världens gladaste bebis. Ett leende är aldrig långt borta.

Min fina fina unge! Som jag älskar den här lille guldklimpen. Lika mycket som storebror hans.

Han försöker ställa sig mot det mesta just nu men är inte tillräckligt stadig för att kunna hålla upp kroppen. Det gör ingenting..

22:35:31 Torsten Kommentarer 0

När allt faller och går sönder.

08 Juli 2015

Två tuffa veckor var mer än jag klarade av och nu känns det som att jag är tillbaka på noll igen. Självskadebeteendet är tillbaka, oron och ältandet är tillbaka, gråten sänker mig och jag är tillbaka hos terapeuten varje vecka istället för varannan. Jag har tjuvkikat på saker jag mår dåligt av och helt plötsligt bröt jag alla former av rekord. Allt jag var så stolt över är borta och nu måste jag börja om, bit för bit. Plocka mig samman igen. Envist limma fast skärvorna.

Äter du tabletterna?

Går du dina promenader?

Får du nån tid för dig själv?

Tror du inte att du upplever det så för att du är ledsen och låg just nu?

Kan du göra yogaövningen istället för att äta godis på kvällen?

Försök tänka på vad du behöver istället för vad du måste.

Kan det hänga ihop med allt du fått reda på om sambons framtid?

Jag minns knappt vilka läxor jag fick eller vad jag lyckades gråta fram under det senaste besöket. Det var första gången jag fortfarande grät när besöket var över och inte kände mig ett dugg lättare i själen.

Nu har sambon varit hemma ett par kvällar och det är nog det enda som kan få mig på fötter igen.

Idag har jag städat. Städat städat städat. Som alltid när jag går sönder.

Ändå känner jag att jag blir modigare och modigare. Jag vågar träffa människor, pratar i telefon och försöker umgås. Fast än att jag undrar vad alla egentligen tänker om en sån misslyckad människa som jag. Fast än att jag tror att de kanske bara umgås med mig för att vara snälla. Fast än att jag gömmer mig på stan för att slippa säga hej till den där jag egentligen tycker så mycket om för att hen inte skall se hur tjock jag har blivit, eller hur mina läppar ser ut efter allt nervöst pillande, eller att... Eller att.. Varje steg i offentligheten gör ont och jag är helt säker på att jag är alla människors samtalsämne i negativ ton. Alla som skrattar, skrattar egentligen åt mig. Alla som umgås gör det för att stänga mig ute.

Hur skall jag lyckas vända det här? Hur ska jag någonsin kunna må bra igen?

19:55:17 Vardagsliv Kommentarer 4