Ett två tre, på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det. På det sjätte smäller det.
Nu är det snart ett år sedan sambon hamnade på sjukhus för att stanna där i 40 dagar och bli opererad flertalet gånger. Det är snart ett år sedan jag var höggravid och ensam med en 2,5-åring graviditetens sista månad, livrädd för att jag skulle vara tvungen att uppfostra två barn genom livet utan min andra hälft vid min sida. Jag har nog aldrig varit så rädd som jag var då och nu börjar det dra ihop sig till nästa operation. Kan det få vara den sista på mycket länge? Jag hoppas verkligen det.
Den där paniken, när han ligger på operation i flera timmar, innan jag blir uppringd och de säger att allt har gått bra. Eller den där paniken när han var tvungen att vara nedsövd i över ett dygn och jag var livrädd för att han inte skulle vakna igen. Eller den där paniken när första operationen gick fel och han ganska snabbt blev sämre och sämre tills glöden i ögonen började slockna och en ny operation bokades in akut. Eller den där paniken när alla komplikationer kom en efter en. Eller den där paniken över att han skulle missa Torstens förlossning...
Eller paniken efteråt, som äntligen har börjat släppa på riktigt, då jag flertalet gånger fick stanna bilen och andas bort en begynnande panikattack eftersom jag glömde att dubbelkolla att han verkligen andandes innan jag åkte hemifrån. Jag får fortfarande känslan av att någon av oss skall dö ibland.
Första tiden med honom hemma när vi hade sköterskor som kom tidigt på morgonen för att lägga om hans sår. Sjukhusdoften i vårt hem.
Sixtens panik när pappa glömde pussa och krama hej då innan ytterligare en ambulansfärd. Hur han fick tvångsbeteenden där han var tvungen att pussa och krama alla som han sa hej då till flera flera gånger innan han kunde lämna utan tårar. Den där fullkomligt vidriga smärtan i själen när min älskade 2,5-åring skuttar fram genom sjukhusets korridorer med heliumballonger till sin pappa. Det var så fint och så smärtsamt på samma gång.
Det här året har vi levt med resterna från vår mardrömslika höst. Det är inte lätt för någon familj när en av familjemedlemmarna är sjuk. Alla terapitimmar de senaste 19 veckorna har hjälpt mig mycket men just nu är det som att mycket är bortblåst emellanåt av oron och rädslan inför vad som komma skall.
Vi vet att stomin skall opereras bort (eftersom den fortfarande inte fungerar) och ett försök till att koppla ihop tunntarm med ändtarm skall göras. Vi har ingen aning om hur det kommer att gå. Sådär som livet är. Vi har blivit informerade om risker och komplikationer. Vi hoppas att ingen av dem inträffar. Hela bråcket efter förra hösten skall lagas och om vi har turen på vår sida så kanske sambon kan få slippa alla smärtor och komplikationer sen.
För några veckor sen var jag med och träffade kirurgen med flera och fick lyssna på planerna och då förstod jag först på riktigt att min sambo verkligen är kronisk sjuk med allt vad det innebär och har inneburit. Jag har i flera år tänkt och hoppas att min "gamla" sambo skall få komma tillbaka och det har varit en sorgeprocess att inse den riktiga faktan. Det kanske låter hårt, kallt, otacksamt eller egoistiskt att önska sig något sådant. Men ibland saknar jag bara vårt gamla liv helt enkelt. Det när vi orkade massor av saker. Nu är en sjuk och den andra näst intill utbränd och vi har nästan bara ork till att hålla ihop varandra i vår lilla familj. Vår närmaste cirkel av vänner är sluten och ganska liten även om vi fortfarande vet att många finns kvar den dagen vi orkar igen. Men det är hårt ibland. Även om jag tackar högre makter för att vi är vid liv allihop.
Vi vet inte när operationen kommer att ske. Preliminärt i månadsskiftet aug/sep. Kanske mycket senare eller lite tidigare. Vi har ingen aning. Vi vet bara att den finns där bakom nästa hörn.
Det river upp gamla sår och när jag tänker tillbaka på allt som varit så undrar jag ändå hur sjutton jag lyckats hålla ihop så pass mycket som jag ändå gjort.
Jag älskar min tappre sambo mest i hela världen tillsammans med våra fantastiska barn. Nu försöker vi njuta av den sista tiden fram till operationen. För är det något vi har lärt oss så är det att livet kan te sig lite hur som helst ibland. Det är lika bra att njuta och älska så mycket det går när det är möjligt.
