❤️B U S A M E D E M L A

- Torsten och Sixtens alla framsteg. Det är så fint att få följa dem. Tänk så mycket som hinner hända på ett år. 

- Turkietresan. Jag hade gärna åkt iväg en vecka med min familj igen. Jag var inte på ett så bra ställe rent mentalt när vi åkte iväg så jag kunde inte njuta fullt så mycket som jag hade velat men det var underbart att få en hel vecka med familjen utan måsten.

- Terapeuten L. Mitt halvår i terapi är det bästa, viktigaste och finaste jag har gjort för mig själv. Det här året har varit en enda stor resa i personlig utveckling. Jag har en bit kvar och färdig är man förstås aldrig men hjälp så långt jag har kommit, med mycket. Tveka inte om att be om professionell hjälp. Det är SÅ nyttigt! 

- Alla nöjen med vänner och familj. Jag har gjort så många roliga saker!

- Kryssning med systrarna. Energiboost som hette duga! Jag skrattar fortfarande åt roliga minnen!

- Resan till min Jenna. Jag och Torsten packade in oss i bilen och drog till Allingsås. Det var en väldigt viktig resa. Livsavgörande. Den var startskottet för min vändning åt det bättre. Jag hittade tillbaka till både vänskapen med Jenna och mig själv under den resan.

- Jobbstart! Jag har fått så mycket beröm och komplimanger under mina korta jobbperioder på grannförskolorna. På måndag ska jag tillbaka till "min" förskola och det ska bli härligt! 

Vår bulliga gulliga gran som min fina pappa ordnat!

På julafton fick kidsen öppna julklappar från morfar och A som låg under granen när de vaknade. Jag var lite gråtmild under förmiddagen och tänkte på min fina farmor som vi alltid firat julaftons morgon hos. Det var den första julen utan henne och jag tänkte på henne många gånger under dagen. Jag fokuserade på alla våra fina minnen och skrattade lite åt att jag knådar köttbullesmeten preciiiis som hon gjorde och så såg jag oss laga mat tillsammans. Sådär som vi brukade göra. 

Vi åkte förbi min mormor och lämnade julklapp och sen vidare till barnens mormor och morfar D för lunch och julklappsöppning. Där fanns bonusbröderna och ett berg av mammas goda revbensspjäll. Sambon smet från sjukhuset innan ronden och kunde vara med! Tomten kom till Sixtens stora glädje!

Idag blev sambon utskriven för andra gången och nu hoppas vi att han får vara hemma lite längre!

På den neurologiska fronten väntar vi på ett datum för möte med någon professor som skall göra en flödesmätning. Vi vet alltså inte än om han ska opereras. Jag antar att de ville testa vidare innan de tar ett beslut. Sambon står i kö så får vi se hur snabbt han skall iväg. 

Idag firade vi sambon som fyller hela TRETTIO år. När vi träffades var vi sexton och sjutton år gamla. Vi skulle fylla sjutton och arton. Vi var tonåringar och föll för varandra sådär som tonåringar gör. Sen blev vi unga vuxna med allt vad det innebär. Under den perioden började alla sjukdomar för sambon. Sen lugnade det ner sig och vi blev föräldrar. Det var nästa steg. Nu är vi verkligen vuxna på riktigt och de där "unga" åren är förbi. Nu börjar ett nytt kapitel och jag hoppas att sambons stormiga år från 20-30 kan få ett avslut nu. Tänk om det kan få vända på riktigt snart. Tänk om han kunde få lugn och ro, styrka och energi. 

Ikväll hade han permis. Han stod en stund och stekte hamburgare. Sixten var helt extas över att hans pappa kunde göra något och det gjorde så ont i hjärtat hos mig. I tre veckor har han varit inlagd nu och vi vet fortfarande inte om han blir utskriven snart. 

Op-såret vätskar sig och behöver drenage. Men snart får han nog komma hem. Vi skall tjata oss till en permis i helgen. Så att Sixten får ha honom hemma. Från och med i morgon är vi jullediga och det ska bli fantastiskt att få ta dagen lite som den kommer. 

INGET fungerar just nu. Det är känslomässigt kaos och vi bråkar konstant. Jag och Sixten alltså. Eller inte konstant. Men ett par rejäla duster om dagen får vi till. Riktiga energi-urladdningar. 

Jag är helt slut. Väldigt rörd över fina kompisar. Bölig för hela situationen och tacksam för att vi är vid liv i vår familj. Det är det enda som betyder något egentligen. 

Nu blir det en nervös vecka. Vi kanske inte ens får veta något förrän efter nästa helg. Men det blir förhoppningsvis lugn och ro ett tag.

Sambon skrivs in på c3 i visby men vi hoppas att han får komma hem snart! 

Jag får ett extra dygn i Stockholm. Så i morgon kväll tar jag båten hem till mina älskade barn. ÅH va jag saknar dem! 

Så det kan bli... Väntan och väntan..

Sen eftermiddag mötte jag upp sambon som kom med sjukflyg (inte helikopter) och ambulans. 

Här väntade skiktröntgen igårkväll och slätröntgen i morse. 

Nu är ny dag och jag återkommer om den ikväll!

Imorgon åker jag efter med flyg. Jag skulle aldrig förlåta mig själv för att jag stannade hemma om det hände något. Barnen behöver mig. Men sambon behöver mig mer just nu och jag behöver själv få vara med. Jag kommer att vara på plats i några dagar sen åker jag hem till barnen innan saknaden blir för stor. Jag har en känsla av att allt kommer att gå fort när vi är på plats. 

Paniken infann sig direkt. Jag åkte ner till sjukhuset för att barnen skulle få säga hej då och se pappa en sista gång innan han åker. Vi vet inte när de kan träffas igen. Sen åt vi snabbt på mc Donalds och sen hem för att packa i en rasande fart till både mig, sambon och barnen som får sova hos mormor och morfar D. Barnens faster hjälpte mig under kvällen, har fixat flyg och allt. Jag är lyckligt lottad som har människor runt mig som kan hjälpa. 

I morgon gäller det. Sambons hjärna skall undersökas och sedan väntar eventuellt en operation. 

Jag är livrädd och paniken har tagit grepp om varenda cell i mig. När vi går ut genom Karolinskas portar och allt är färdigt så vill jag aldrig mer behöva åka dit. Aldrig aldrig mer. Nu ska sambon få en lyckad operation UTAN komplikationer och sen skall vi hem, läka och sen är det bra. Inga fler operationer. Bara raka vägen till liv och harmoni.

Jag är så rädd, så ledsen och så trött. Det är svårt att se klart och känslorna strömmar i en rasande fart. Sambons neurolog skrämde upp oss inför den här operationen för 1,5 år sedan. Jag förstår inte hur jag skall kunna fungera under tiden han opereras.

De får söva mig också. Dödsångesten knackar på och mitt huvud hinner planera begravningar innan jag hinner andas lugnt och bromsa. Jag får för mig att flyget skall störta så att jag aldrig mer får se barnen. Hela mitt väsen skriker att jag borde flytta ner i en bunker med barnen och hålla dem trygga och nära. Min själ har förklarat krig och min kropp har ställt in sig på försvar. 

Nu ska jag försöka sova och njuta av stt  ligga nära de här små snusande kropparna som jag har bärt i min mage, ge liv till och älskat varje sekund sen de föddes. Nu förändras livet. Om det är till det bättre eller sämre vet vi om ett par dagar. 

Håll tummar för oss! Vi behöver alla vi kan få. 

- att höger hand saknar styrka, men rörligheten är ganska bra nu.

- ordblindhet, det byts fortfarande en del ord och han kan inte skriva för då blir det konstiga ord. Att läsa ett längre stycke är också svårt.

- trötthet i hjärnan efter att ha ansträngt den.

- minnesförlust. De första dagarna efter operationen är borta och nu har han svårt att minnas saker.

- benen, det gör fortfarande ont och de har stora långa ärr.

- magen, såret efter stomin har fått bakterier och spolas ur under sövning varje dag. 

Sambon får inte så mycket information (eller så minns han inte?) men vi tror att Karolinska är intresserade av att få upp honom så fort han är redo och kan förflytta sig. Det trånga kärlet i hjärnan behöver kollas och eventuellt opereras. Tidigare har de inte velat operera pga riskerna för att något går snett, men nu kanske det börjar bli värt risken. Det kanske är större risk att han får proppar som gör honom halvsidesförlamad och då måste de välja vad som är bäst. Vilken risk de vågar ta...

Det är tungt här hemma. Jag hade barnvakt i fredags och fick dansa en kväll. Men den lilla energi jag lyckas alstra tar slut så fort. Jag är trött på hela situationen. Och ensam. Trött och ensam. Jag längtar efter närhet. Vi tände det andra ljuset i adventsstaken idag och jag undrade om sambon får vara med och tända det tredje eller om det blir ytterligare en ensam helg med barnen. Han kan ju inte hjälpa till med något direkt men han kanske kan titta på barnen ibland åtminstone så att de blir lite sedda när jag springer omkring och gör allt som måste hinnas. 

Jag är trött. Barnen slår bakut åt hela situationen och jag är en väldigt dålig mamma emellanåt. Jag skäller och suckar, men pussar och kramar också förstås. Sen har jag väl väldigt höga och amibitiösa krav på mig själv också. Trevlig kombo.

Jag är bara så trött på att vi inte kan leva ett jämställt liv tillsammans. Jag drar alltid det där tunga lasset, nästan helt utan paus och draghjälp. Det känns lite hopplöst att vi kanske måste vänta på ytterligare en stor och riskfylld operation. Finns det ens något ljus i tunneln att hoppas på? I mitt huvud snurrar miljoners med tankar och ibland önskar jag att jag var 15 år igen, sådär ung och längtande efter det stora äventyret med att skaffa en älskande att bilda familj med. Jag var så säker på hur det skulle bli. Vilken fantastisk mamma jag skulle bli och hur härligt livet skulle vara då. Jag anade inte det här... Denna verklighet fanns inte alls med i planeringen.