❤️B U S A M E D E M L A

Idag firade vi sambon som fyller hela TRETTIO år. När vi träffades var vi sexton och sjutton år gamla. Vi skulle fylla sjutton och arton. Vi var tonåringar och föll för varandra sådär som tonåringar gör. Sen blev vi unga vuxna med allt vad det innebär. Under den perioden började alla sjukdomar för sambon. Sen lugnade det ner sig och vi blev föräldrar. Det var nästa steg. Nu är vi verkligen vuxna på riktigt och de där "unga" åren är förbi. Nu börjar ett nytt kapitel och jag hoppas att sambons stormiga år från 20-30 kan få ett avslut nu. Tänk om det kan få vända på riktigt snart. Tänk om han kunde få lugn och ro, styrka och energi. 

Ikväll hade han permis. Han stod en stund och stekte hamburgare. Sixten var helt extas över att hans pappa kunde göra något och det gjorde så ont i hjärtat hos mig. I tre veckor har han varit inlagd nu och vi vet fortfarande inte om han blir utskriven snart. 

Op-såret vätskar sig och behöver drenage. Men snart får han nog komma hem. Vi skall tjata oss till en permis i helgen. Så att Sixten får ha honom hemma. Från och med i morgon är vi jullediga och det ska bli fantastiskt att få ta dagen lite som den kommer. 

INGET fungerar just nu. Det är känslomässigt kaos och vi bråkar konstant. Jag och Sixten alltså. Eller inte konstant. Men ett par rejäla duster om dagen får vi till. Riktiga energi-urladdningar. 

Jag är helt slut. Väldigt rörd över fina kompisar. Bölig för hela situationen och tacksam för att vi är vid liv i vår familj. Det är det enda som betyder något egentligen.