❤️B U S A M E D E M L A

I lördags åkte vi på utflykt till Asunden. Där var det vackert vill jag lova. Jag hade begränsat med utrymme på minneskortet och kunde inte knäppa loss som jag ville men jag fick ihop min triss på temat spår.

 

 

En del drömmar går inte att uppfylla. Hur mycket man än vill. Ända sen tidig tonår har jag sörjt det faktum att jag aldrig kommer att få se Freddie Mercury live. Jag sörjde hans död i efterhand, hans storslagenhet, hans fantastiska person och den äkta entertainern han var. Only the good die young sjunger Brian May och det har han rätt i, tyvärr. Jag älskar Queen och de har varit med mig så länge,de bor djupt in i hjärteroten. Jag har en tatuering jag klurar på för att hylla deras storslagenhet men också för att de är så betydelsefulla att jag vill bära dem med mig, alltid. Boken om Freddies liv har jag inte läst (skandal!) men den ligger på läslistan efter del 2 och 3 av hungerspelen. Det går liksom inte att få nog av denna legendariska människa. Denna musikaliska Gud.

 

 

Även om alla drömmar inte går att uppfylla så kan man ju få drömma, har jag tänkt, och youtubat små klipp och fått rysningar efter rysningar. Men så en dag i förra veckan så gick jag förbi en reklamplats och blickarna drogs till en liten poster med ett välkänt ansikte. Queen live in Budapest 1986 stod det med stora bokstäver och jag bara gapade. VAR? På BIO? PÅ FREDAG? Jag tackar ödet alldeles ödmjukt för den hinten.

 

En biograf i Visby visar alltså en livekonsert med Queen. HD-bild och surroundljud. Freddie Mercurys allra sista innan han slöt sina ögon för gott. JAG SKALL DIT! Jag och min bästis från högstadiet. Fickorna kommer att vara laddade med näsdukar och jag är så glad att jag knappt tror att det är sant.

 

Det här måste vara så nära en omöjlig dröm man kan komma? Jag lovar att berätta om upplevelsen såklart. Om jag kan. Jag kanske hamnar i musikalisk chock.

 

 

 

Dra åt helvete och hör sen. Hemma ser det ut som fan också. Jag har stor lust att skita i att komma hem faktiskt. För där dras liksom mitt humör ner på minus minus. 

Allt är dåligt. Allt är jobbigt. Det är SYND OM MIG. Kroppen gör ont. Själen är svart. Jag hatar hela världen just nu. Fast jag störs inte av instagram. Andra människors positiva liv får mig att överleva just nu. 

Jag undrar varför jag blir så otroligt provocerad av att han blir sjuk. Kanske för att jag själv näst intill aldrig ligger på soffan och vilar? För att jag biter ihop och biter ihop och biter ihop. För att jag är avundsjuk? Ni vet sådär som när man var liten och bara önskade att man också kunde få hjärnskakning och få tyckas synd om och få fina krya på dig-vykort och vackra pärlor och baddockor. I mitt fall är det nog en längtan efter att få ligga i soffan och se på filmer i sträck. Slippa städa, tvätta och fixa. Bara liksom släppa allt och vara sjuk. Skita ner, grotta ner mig i en filt och bara strunta i alla måsten. I måndags och tisdags förra veckan var ju det precis vad jag gjorde, men det var inte så härligt. Mest jobbigt att vara sjuk och tradigt att ligga på soffan. 

Jag tror väl kanske mest på att jag är så dålig på att vara ensamstående mamma. Att jag blir så stressad av att ta hand om allt. Man blir helt jävla slut av att ta hand om handling, städning, tvätt, sopor, BARNET, hämtning/lämning/ordning av annan som hämtar, nattning och alla uppvak på natten, alla konflikter, hela vardagen. Jag fungerar ju inte så bra i för mycket kaos under längre tid. Efter en vecka är jag redo att ge upp och ta ut skilsmässa. Inte på riktigt. Men lite sådär i tanken. Jag blir liksom både en dålig sambo och mamma tillslut.

Någon som har några bra tips på hur jag kan tänka annorlunda eller underlätta vardagen så att livet känns lättare? 

Så här kan man ju inte ha det.. 

Aldrig har jag blivit så bedömd som efter jag blev mamma. 

Tänk om alla var medvetna om att hur du dömer en annan människa helt beror sig på vem du är och vem du vill vara. Inte så mycket om personen ifråga. Och om en annan människa gör fel efter dina värderingar, så betyder det inte att människan gör fel. För den du dömer har ett annat sätt att se på livet och vad är det att döma?

Jag tänker så mycket på min gamla lärare och hans viktighetslistor. Alla människor har en lista de går och bär på där olika viktiga saker står i ordningsföljd. De här viktiga sakerna rangordnas. Säg att nr 1 på någons lista är kärlek och frihet kanske toppar någon annans. Andemeningen är att alla människor bär på olika värderingar. Olika viktighetslistor som gör att man reagerar och blir på ett visst sätt. Min viktighetetslista är inte den ultimata värdsliga sanningen. För mig är den det. Men det är inte en universell lista som hela världen bör anamma och göra till sin. KOM IHÅG DET i mötet med andra människor, sa han. Och det är nog något av det viktigaste jag lärt mig i hela mitt liv. Det tillsammans med att man inte ÄR någonting utan att man BLIR. Människor är inte konstanta. Vi är föränderliga och vi utvecklas utifrån våra erfarenheter. Vi blir i olika situationer. Jag är inte blyg, men jag blir det i olika situationer där jag inte känner mig bekväm. 

Jag trodde verkligen inte att jag skulle vinna något. Jag brukar inte ha tur i lotterier eller tävlingar och när jag tjuvkikande på tävlingstaggen så möttes jag av mycket proffsiga bilder (förmodligen tagna med systemisar också) med fina motiv. 

Jag trodde inte att jag hade någon chans så jag antar att det var därför jag glömde bort det. Vilken härlig överraskning det blev.

• I morgon ska vi passa på att ta sovmorgon (jag brukar få sova till halv 7 om jag har tur) och sen blir det frukost med kokta ägg, goda mackor och färskpressad apelsinjuice (köpt). Vi fortsätter dagen med lek och tvätt. På kvällen är vi utbjudna på middag. Vi skall till Munkkällaren och jag har redan tjuvkikat på menyn ett par gånger. Sixtens farmor och farfar kommer och nattar/hänger i soffan tills vi kommer hem igen.

• Sen är det redan söndag. Fan. Jag har som mål att testa mitt nya fasta objektiv i dagsljus och försöka förstå mig på raw-format. Kanske medverka i fototriss. Det var länge sen och jag ångrar så att jag tog bort de gamla inläggen i kategorin. Det är ju roligt att kunna se en eventuell utveckling. Haha, en eventuell alltså. Annars får vi förvalta de sista timmarna innan nya veckan drar igång på BÄSTA möjliga sätt. Jag är kanske badsugen. Vi har också pratat om att baka bröd med vår nya bakmaskin. Nu blire ekologiskt och osötat i stugan. 

Trevlig helg på er! 

För i morgon skall jag få jobba igen! Jag ska få träffa mina fina barn med deras fina föräldrar och mina fina arbetskamrater. Nog för att jag älskar att vara med min son (som fick ta ut vård-av-mamma idag) men jag saknar alla härliga ungar på jobbet. Det hade väl varit konstigt annars. Man får verkligen en nära relation med barnen. Jag försöker lära mig att inte bli sådär vansinnigt engagerad och förälskad i alla barn jag möter. Men det kan jag nog ge upp. Det är bara sån jag är helt enkelt och jag väljer att se det som en styrka istället för en svaghet. Det var min enorma kärlek som fick mig att söka mig till yrket från början, och även om jag bränner mig ibland så är det värt allt. 

Min lilla och största älskling fick alltså ta ut vam idag, jag var piggare och S hade ändå kort dag på förskolan. Vi åkte in till morfar på eftermiddagen och blev bjudna på kvällsmat så jag fick lite vila och avlastning ändå.

I morgon efter jobbet har jag en dejt med vattnet igen. 

Bababoom sa det i måndags morse. Nog för att jag varit trött i helgen men helt plötsligt eskalerade det och jag fick ge mig. Det är faktiskt första gången som jag är sjuk utan att vabba. S har varit på förskolan i två dar och jag har vilat. Först hade jag tänkt vila och virka eller vila och göra nån slags nytta men det har liksom inte gått. Då är man verkligen sjuk. Jag känner mig besegrad och surar över att jag inte lyckades bita ihop den här gången. För bita ihop är det jag är bäst på. Det börjar vända och på torsdag arbetar jag igen.

 

Jag har åtminstone orkat pyssla lite grann med gamla bilder till ett kommande projekt. Jag skall göra en fotovägg med svartvita bilder utan ramar, alltså bara bilderna direkt på väggen med kladdmassa. Bilder som fyller mig med käääärlek. Bilder på familjen, vänner och resemål eller minnen. Jag har inte bilder på allt jag vill ha men det får helt enkelt fyllas på med tiden..

 

Jag gick in i det här året med en vägran. 2014 är året då jag VÄGRAR börja om. I flera år har jag inför nyår tänkt att nästa år kommer att vara ÅRET. Året då jag förändras, året då jag lyckas med mina drömmar, året då jag ändrar eventuella vanor, året då jag blommar ut i bubblig lycklighet som kommer att vara livet ut. Lite (eller mycket) naivt kanske ni tänker nu. Ja jag håller ju med. Såklart. Inför 2014 har jag endast haft 1 enda tanke i mitt huvud. 2014 skall bli året då jag lär mig att älska mig själv. Det känns som att hela sträckan från att jag fyllde 25 till stundande 30 (om två år) handlar om att ta ett par steg tillbaka, stanna hetsjakten på lyckan och bara andas. Bara vara. Älska mig själv för den jag är. För hur klyschigt det än må låta så tror jag att det är själva nykeln till livet. Själva grunden. Jag vill inte vara med i någon slags resa mot perfektion. Jag vill lära mig vara nöjd med allt som livet ger (som björnen Baloo). Jag är nämligen helt perfekt precis där jag är just nu. Jag vill inte tävla mot nån och allra minst mot mig själv. Jag vill bara vara och flyta runt i det som gör mig glad. När jag tänker på hur många år jag kastat bort med att leva utifrån andras förväntningar på mig så vill jag resa bakåt i tiden och ruska om mig själv. Jag hamnade i ett fack där jag inte ville vara och det var inte förrän efter jag blev mamma som jag kunde ta mig ur.

 

Jag vet faktiskt inte hur man gör. Det tror jag inte att någon kan svara på. Det måste man hitta inuti sig själv. För mig har det handlat mycket om att förlåta saker som jag gjort. Släppa gammalt groll och släppa idén och tanken kring hur saker och ting bör vara. Släppa idealen och då pratar vi inte bara skönhetsideal. Jag har släppt på mina fördomar och jag dömer inte människor lika lätt. Det känns mycket bättre i själen när man fokuserar på förståelse och sänder ut kärlek än när man fördömer och måste värdera det andra gör och det man själv gör. Jag vill inte vara en dömande människa. På nått vs släppte det när jag slutade sätta hårda krav på mig själv. Då försvann liksom kraven på alla andra.

 

Inte straffa mig själv för saker. Inte stapla upp en massa måsten. Inte stressa. Inte tvinga mig själv till sånt som jag inte vill. Inte jämföra mig med andra. Jag är jag och jag duger som jag är. Jag är fantastisk. För att det skall fungera så måste jag vara sann mot mig själv. Ärlighet vara längst sägs det och jag är mycket bättre på att säga vad jag tycker utan att vara rädd för att jag skadar någon med min åsikt. Man måste vara ärlig mot sig själv och våga säga nej/ja.

 

Vad är grejen med att jag i nästan hela mitt liv strävat efter att vara duktig? Jag vet inte om det är storasysterkomplex big time, men den här duktigheten har haft en väldigt stor roll hela mitt liv. Det har varit viktigt att göra rätt saker på rätt sätt. Men det är ju liksom ingen som står där och belönar en när man har varit duktig. Värre är när man inte lyckats med duktigheten, den känslan. Den kunde ge rysningar och dålig smak i munnen.

 

Jag kan inte säga att jag älskar mig själv fullt ut än, men jag är på god väg. Jag lyssnar på min inre röst och låter den vägleda mig.

Här med byter vi till Coops ekologiska kasse och jag hoppas på fina ekologiska varor samt lika goda recept som passar hela familjen. I coops kasse får vi 4 maträtter i veckan, i ICAs kasse fick vi 5, men det blev stressigt att hinna laga alla rätter på en vecka så 4 passar oss nog som handen i handsken. Vi vill ju hinna äta upp matersterna som uppstår och på helgerna blir vi ofta bjudna på mat. 

Vi kör en veckas uppehåll för att komma ikapp och rensa en överfull frys men sen kör vi igång! Spännande!

När man har börjat granska sin omgivning efter onödiga gifter gömda i plaster så hittar man det lite överallt. Jag håller på att plastbanta vårt hem. Att öppna upp sitt miljömedvetande skapar en chans att bidra med något viktigt. Något av det viktigaste i modern tid - att ta hand om vår jord och dess förfall som människan bidragit till. 

 

Vi har ett gammalt, smutsigt och trasigt duschdraperi i farlig plast som vi behöver byta ut. Jag började fundera på vilket material jag skulle leta efter och om det finns ekologiska duschdraperier. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Och döm om min förvåning när det visade sig vara Jysk som kunde bidra med det närmaste ekologiska alternativet jag kunde hitta. 

 

Några ekologiskt märkta duschdraperier har jag alltså inte hittat men om du vill ha ett så miljömedvetet material som möjligt på ditt draperi så skall du välja polyester. Men även om det är 100% polyester så är det inte lika med fritt från gifter. Det kan innehålla flamsäkra ämnen eller till exempel perfluorerande ämnen som gör tyget vattenavvisande. 

 

 

På Jysk finns en rad sådana duschdraperier med just den märkningen! Inte kostar de skjortan heller.

 

Jag står och väljer mellan dessa tre. 

 

Jag har länge velat testa på att simma. Dels för att jag mått så bra i vatten sedan barnsben men också för att vi köpt ett familje-halvårskort på gotlands badhus så då kunde jag passa på att utnyttja det ytterligare. Det var en fantastisk upplevelse. Badhuset var alldeles lugnt, tyst och stilla. Det enda som hördes var vattnet som skvalpade över kanten och ner i sina rännor. Det var blandade åldrar som var där för att motionera och alla höll olika tempo och använde olika tekniker i vattnet. Att träna i vatten är som gjort för mig. Jag älskar hur vattnet känns mot huden och det är härligt att känna hur hela kroppen arbetar. Det var tungt emellanåt och jag lyckades inte hålla särskilt hög fart men det kommer att bli bättre med tiden. Jag ser fram emot att bli stark och smidig.

 

Det bästa med att simma var tystnaden, lugnet, att inte ha någon att prata med och att det inte ens fanns musik i bakgrunden att störas av. Det var bara jag, vattnet och tankarna. Jag hann tänka så många tankar till punkt under min halvtimma. Underbart för en som ständigt är kring människor både genom jobbet och hemma. Jag är en själ som behöver få vara ensam ibland.

 

I omklädningsrummet samlades trevliga och härliga damer i olika former, alldeles uppfyllda av dagens mortion. 30 minuter varje tisdagmorgon kommer jag att vara i vattnet från och med idag. Det är jag värd. Det här är starten på något nytt. Jag känner i hela kroppen att jag är på rätt väg.

 

Idag åkte vi till Hemsebadet och badade jag och Sixten. Vi hade nästan hela badet för oss själva till skillnad från i söndags då vi var packade som sillar. Det gick faktiskt ganska så smärtfritt med förhållandevis några konflikter idag. Jag var förberedd till tusen och hela besöket kändes bra i magen. Jag kunde vara den mamman jag strävar efter att vara och jag kände mig trygg. Sixten älskar ju att bada och att få se den DÄR MINEN och de där lyckliga och glittrande ögonen är balsam för själen dessa tider. Att simma och bada har verkligen varit hans bästa från att han föddes. Vi kom helt enkelt hem med en liten frisk från BB. För oss är det viktigt att få roliga avbrott i vardagen just nu. Det är synd att hemsebadet med det nya lilla och fantastiskt fina äventyrsdelen ligger så långt bort, men det är så värt att åka dit för vi skrattar som aldrig förr när vi är i vattnet. Det är verkligen kvalitetstid när den är som bäst. Jag har ju också alltid älskat vatten och jag hoppas att vi alltid kan glädjas i det gemensamma intresset.

 

Sixten har noll respekt för vatten och skulle gärna kliva över kanten lite var som om man inte är beredd. Han hoppar från kanten, plaskar och simmar och det är ytterligare en anledning till att jag vill bada med honom så ofta vi har möjlighet och mäktar med. Han behöver lära sig "vattenvett" och att simma, gärna så fort som möjligt. Vi har något att jobba på kan man säga.

 

Vi gick aldrig på babysim under föräldaledigheten. Jag hade en väldig ångest över det. Länge. Dels hade vi inte råd eftersom vi snålade med dagar och hade en snortajt ekonomi. Men ärligt talat så hade jag inte fixat det mentalt. Jag bröt ju ihop varje gång han bröt ihop från att han föddes, ja nästan fram tills nu. Jag fick panik när han blev ledsen och hade vi gått på babysim hade vi garanterat storbölat ikapp i omklädingrummet efteråt. Nu när han är två är det lättare att kommunicera och nu när vi äntligen förstår vad han säger och menar så funkar allt mycket bättre. Så vi får ta igen det nu helt enkelt. Ångesten över vad jag inte lyckades med som mamma när han var bebis har äntligen börjat släppa också. Som om man mäter lyckade föräldrar med om de gått på babysim eller inte?

 

 

 

I år känner jag att vi behöver en rejäl snyftar-schlager. Ni vet en sån där ballad med tonartshöjningar och långa darrande toner som får den hårdaste av hårda att brista ut i gråt. Då tar vi hem hela skiten igen. Jo, så är det. Kom ihåg det när Eurovision smäller till. Att jag redan nu visste att en riktig powerballad skulle vinna. Jo jo. 

Programledarna. Hallå vilka sköna typer säger jag bara. Manuset kunde man ju diskutera emellanåt men NOUR. Henne har jag alltid älskat från första stund och nu är jag ännu mer hooked. Det är fantastiskt befriande att en kvinna år 2014 kan stå på en scen med håriga armhålor. En del puckon kunde inte ta det såklart men SOM jag njöt. Vi är på rätt väg. För tio år sedan hade det inte varit en möjlig tanke ens. 

Nu ser jag fram emot nästa lördag!  

Peppat och chipssuget fejs:

Förra året drömde vi om att få uppleva Eurovision live men biljetterna var för dyra och vi hade redan en fantastisk musikal inbokad. Men.. Drömmen levde vidare.. Till i år.. Och vet ni. I ÅR SITTER VI I PUBLIKHAVET PÅ självaste MELLO-finalen! Det är sannerligen en dröm som går i uppfyllelse och det skall bli så häftigt att få uppleva det med mina två bästa kvinnor i hela världen. Vi bokade biljetter när systrarna lämnat ön efter Sixtens födelsedagskalas. Vi kände alla tre hur tiden inte räckte till och vi ville ha meeer systertid. Så om några veckor sticker jag alldeles själv över havet till älskade Stockholm för en stor dos Emla-tid. Låt festen börja!