❤️B U S A M E D E M L A

Jag gick in i det här året med en vägran. 2014 är året då jag VÄGRAR börja om. I flera år har jag inför nyår tänkt att nästa år kommer att vara ÅRET. Året då jag förändras, året då jag lyckas med mina drömmar, året då jag ändrar eventuella vanor, året då jag blommar ut i bubblig lycklighet som kommer att vara livet ut. Lite (eller mycket) naivt kanske ni tänker nu. Ja jag håller ju med. Såklart. Inför 2014 har jag endast haft 1 enda tanke i mitt huvud. 2014 skall bli året då jag lär mig att älska mig själv. Det känns som att hela sträckan från att jag fyllde 25 till stundande 30 (om två år) handlar om att ta ett par steg tillbaka, stanna hetsjakten på lyckan och bara andas. Bara vara. Älska mig själv för den jag är. För hur klyschigt det än må låta så tror jag att det är själva nykeln till livet. Själva grunden. Jag vill inte vara med i någon slags resa mot perfektion. Jag vill lära mig vara nöjd med allt som livet ger (som björnen Baloo). Jag är nämligen helt perfekt precis där jag är just nu. Jag vill inte tävla mot nån och allra minst mot mig själv. Jag vill bara vara och flyta runt i det som gör mig glad. När jag tänker på hur många år jag kastat bort med att leva utifrån andras förväntningar på mig så vill jag resa bakåt i tiden och ruska om mig själv. Jag hamnade i ett fack där jag inte ville vara och det var inte förrän efter jag blev mamma som jag kunde ta mig ur.

 

Jag vet faktiskt inte hur man gör. Det tror jag inte att någon kan svara på. Det måste man hitta inuti sig själv. För mig har det handlat mycket om att förlåta saker som jag gjort. Släppa gammalt groll och släppa idén och tanken kring hur saker och ting bör vara. Släppa idealen och då pratar vi inte bara skönhetsideal. Jag har släppt på mina fördomar och jag dömer inte människor lika lätt. Det känns mycket bättre i själen när man fokuserar på förståelse och sänder ut kärlek än när man fördömer och måste värdera det andra gör och det man själv gör. Jag vill inte vara en dömande människa. På nått vs släppte det när jag slutade sätta hårda krav på mig själv. Då försvann liksom kraven på alla andra.

 

Inte straffa mig själv för saker. Inte stapla upp en massa måsten. Inte stressa. Inte tvinga mig själv till sånt som jag inte vill. Inte jämföra mig med andra. Jag är jag och jag duger som jag är. Jag är fantastisk. För att det skall fungera så måste jag vara sann mot mig själv. Ärlighet vara längst sägs det och jag är mycket bättre på att säga vad jag tycker utan att vara rädd för att jag skadar någon med min åsikt. Man måste vara ärlig mot sig själv och våga säga nej/ja.

 

Vad är grejen med att jag i nästan hela mitt liv strävat efter att vara duktig? Jag vet inte om det är storasysterkomplex big time, men den här duktigheten har haft en väldigt stor roll hela mitt liv. Det har varit viktigt att göra rätt saker på rätt sätt. Men det är ju liksom ingen som står där och belönar en när man har varit duktig. Värre är när man inte lyckats med duktigheten, den känslan. Den kunde ge rysningar och dålig smak i munnen.

 

Jag kan inte säga att jag älskar mig själv fullt ut än, men jag är på god väg. Jag lyssnar på min inre röst och låter den vägleda mig.