❤️B U S A M E D E M L A -

Fredag, sent seeeent.

30 Oktober 2015

Jag borde sova för länge sen. Men Torsten och jag sov jättesen middag så det är lite svårt att somna ikväll. Torsten somnade kvart i 8. Nemas problemas där.. För mig är det värre. Jag är van vid sex-sju timmars osammanhängande knackig sömn. Så lite mer sömn än vanligt gör mig till en Duracell-kanin.

Såhär pigga var vi när vi vaknade.

I morgon skall jag på galej. Halloweenfest står på schemat och det ska bli väldigt roligt att komma ut och hänga med människor som varken slår eller klättrar på mig. Oklart om de är kapabla att ge lika mycket kärlek förstås men jag hittat säkert nån kompis att kramas med efter några glas vin. Jag hade inte tänkt bli pruttfull men barnen har barnvakt så jag kanske tar några glas.

På tal om halloween. Ungefär ALL Torstens sovtid denna vecka har jag ägnat åt en ny favoritserie. Middagsvila och kvällar har spenderats framför Netflix och jag har klämt en hel säsong på en vecka! När jag blir besatt, så blir jag besatt! American horror story är en serie som MÅSTE ses om du är lika skräck-intresserad som jag. Jag har varit skräckslagen i en vecka nu. Första avsnittet var HEMSKT! Men sen blir det lättare att titta. Varje säsong är fristående vilket gör det än mer fantastiskt! För då är varje säsong en helt ny story med nya karaktärer och ny miljö. Jag avskyr serier som fortsätter i all oändlighet. Jag tycker om avslut i serier. Nu har jag fler säsonger framför mig, men det får bli ett brejk på någon vecka först. Jag behöver få smälta allt innan jag fortsätter. Har dessutom fått förhandstips på att andra säsongen är värre än första. Shit pommes frites.

I morgon åker utklädnad på. Det blir inget avancerat eller spejsat. Bara enkelt och snyggt i sin enkelhet. Huvudsaken för mig är att faktiskt få komma iväg. Nu kör vi!

23:17:04 Vardagsliv Kommentarer 0

Hur kan ett år gå så fort?

29 Oktober 2015

Om alldeles strax fyller Torsten ett helt år. Sitt första. Han har varit med på jorden ett helt årsvarv och jag kan inte förstå hur tiden kunde gå så fort.

Han föddes ju nyss. Alldeles precis nyss. Åtminstone minns jag det som om det vore nyss. Hans fina bebiskurrande, de små gnyende lätena, känslan av en liten lätt bebis sovandes mot mitt bröst.

Den lilla skrutten. Helt ny i världen och så trygg. Så fin.

Just nu är han tokfrustrerad och skriker av ilska. Han gåtränar, bits, odlar tänder och är en sån där underbar och krävande ettåring. Precis som dem ska vara. Så mycket kärlek!

Jag går runt och smågrinar de här sista dagarna av min mammaledighet. Sorgen inför vår seperation är hård och hänsynslös. Det bästa jag kan göra är att försöka hitta det positiva med att börja jobba osv men helt ärligt. Just nu kan jag inte se något positivt med det alls. Jag hade gärna fortsatt i min bubbla med mina barn ett tag till. Nu kommer den där fruktade vardagen och mörka vintern. Det är dags att bli sådär brutalt medveten om att jag inte äger mina barn och att det är dags för dem att vara på egen hand i samhället ibland. Eller det kanske är dags för mamman att vara på egen hand i samhället ibland. Jag kommer att sakna ihjäl mig efter båda två. Mina små skruttfisar.

17:59:12 Vardagsliv Kommentarer 0

Normer, ideal och kvinnliga attribut.

28 Oktober 2015

När jag läser om gårdagens inlägg så blir jag rädd för att någon skall tolka min text som kritik mot de kvinnliga idealen, normerna och de som följer dem. Det är ju inte min mening. Jag utgår ju alltid ifrån mig själv. Den som vill ha snygga naglar eller går igång på att träna gör förstås det! Att ha smink som hobby är väl fantastiskt! Ofta blir de kvinnliga intressena nedvärderade. Det är inte syftet med mitt förra inlägg.

Det jag ville få fram är att just när jag hamnar i en provhytt så jämför jag mig automatiskt med ideal-kvinnan så som hon ser ut i en reklambild. Det blir så väldigt påtagligt hur perfektion ser ut och hur det inte ser ut enligt ett sånt ideal. Det är svårt att värja sig mot det upplever jag. Även om jag egentligen tycker väldigt mycket om mig själv för den jag är.

12:38:11 Vardagsliv Kommentarer 0

Provhyttens förbannelse.

27 Oktober 2015

Eftersom jag är en viktpendlare av rang så har jag "växt ur" (det låter positivt när man snackar om kids i alla fall) nästan alla mina bh's. Idag hände det som absolut inte fick hända! Helt plötsligt såg jag en lång bygel sticka upp genom urringningen. Där gick min favorit-bh åt skogen. Lite sur över att det var en sån där utgift vi absolut inte behöver just nu så masade jag mig ner på stan för att hitta en ny.

Alltså provrum.

Jag tycker verkligen inte om provrum.

Det blir en stor påminnelse om vilka normer jag inte passar in i när jag möter mig själv i spegeln. Där står jag ju! 30 kg för stor enligt nån fånig BMI-måttstock, omsvept i något jag klätt på mig i farten, hopplöst omodernt. Håriga ben och bristningar möter mig och jag är utan smink, guldiga akryltippar och ögonfransförlängningar. Jag har inte ens en liten tatuering att skryta med. Förvisso är håret långt, men det är slitet och utan inpackningar. Det hänger liksom bara där, sprött, tovigt och trasigt. Jag ser ingenting som är vackert. Jag ser bara någon som inte är gjord för att synas i en provhytt.

Sen börjar den stora showen. Ingen bh i världen kan göra något åt valkarna på ryggen och även om brösten formas fint så kompenserar det knappast bristen av perfektion i övrigt. Där nånstans lovar jag mig själv att bara vi får bättre ekonomi så ska jag svälta mig själv med produkter, gå smink-kurs, köpa dyra hårgrejer, börja vaxa, köpa röda kläder (alla vet ju att män åtrår kvinnor i rött) tatuera mig, boka tid för naglar och ögonfransar, anpassa mig in i det kvinnliga.

Sen blir jag förbannad. Jag som har så mycket insikt och kunskap av exakt den här förvrängda bilden på en perfekt kvinna. Perfekt för vem? Knappast för kvinnan. Jag vägrar spela med i det där utplånande spelet. Nästa gång jag går in i en provhytt så skall jag gå med säkra steg. Jag skall bära min kropp med stolthet och hylla den för sin friskhet och sin funktion. För jag är faktiskt fabulös.

Provhytten vann kanske idag. Men jag kommer att vinna i längden.

21:42:18 Vardagsliv Kommentarer 0

En sup om dagen.

21 Oktober 2015

Detta är min nya bästa kompis. Jag hoppas att en liten shot av denna varje morgon boostar upp mitt immunförsvar och räddar mig från höstens stafettlopp i förkylning.

Det är en ingefärsdryck som är superlätt att göra. Den är brännande frisk. Kroppen vaknar garanterat till av den.

Jag har bara hunnit dricka den i några dagar och var redan småförkyld när jag började så det är för tidigt att se om den har någon effekt. Jag får återkomma om det lite längre fram.

Drycken görs av 200-300 gram ingefära som skall rivas grovt med skal och kokas under lock i 20 minuter. Sila bort ingefäran. Låt svalna något. Därefter skall det hällas i 1,5 dl honung som vispas tills det löses upp. När vätskan svalnat till rumstempereratur så skall det hällas i citronsaft från två citroner. Sila igen. Häll upp på flaska och förvara i kylskåp! Klart!

Receptet fick jag från min kusin.

Ingefära skall vara bra för att bland annat stärka immunförsvaret, minska ledvärk och hjälpa matsmältningen. Googla ingefära så ploppar det upp fakta om dess nyttoeffekter.

Jag är såld!

19:51:40 Vardagsliv Kommentarer 4

Halloween en vecka för tidigt.

20 Oktober 2015

Är jag seg i kolan eller är jag seg i kolan? Vi drog till Tollbys och köpte halloween-pumpa och en grå morgon efter för få timmars sömn så tyckte jag att det var en bra idé att fixa till den! När jag visade den för sambon så förstod jag att det var EN HEL VECKA för tidigt. Min första tanke var skam, speciellt då jag lagt upp den fin pumpan på Facebook, men det skakade jag av mig fort och konstaterade att det blir perfekt med två veckors halloween. I år var Sixten chef över designen på pumpan.

Vi hjälptes åt med att gröpa ur den och sen fick Sixten måla ögon, näsa och mun.

Såhär fantastiskt fin blev den!

Sen skar jag ut efter hans ritning. Den lyser fint i mörkret och jag blir så himla glad när jag ser den. Tänk att om några år så skär han helt själv i en pumpa. Det är så roligt med traditioner!

Vi gick all in på pyntet direkt. Numer skriker vi av skräck när vi skall hämta bestick.

Det hänger läskiga spindlar i nät lite överallt.

Och de där döskallarna (köpta på ica maxi förra året) går att pynta med lite överallt med en klutt kladdmassa.

Torsten tyckte sådär om morsans och brorsans plötsliga kärlek till läskiga saker och gömde sig.

(Egentligen hämtar han en boll som rullat in)

21:26:08 Vardagsliv Kommentarer 0

När jag är bra.

15 Oktober 2015

När huvudet spinner in sig i negativa nät så är det lätt att bara fokusera på allt negativt man gör. Jag har varit väldigt duktig på att lyfta fram alla mina dåliga egenskaper och hävdat att jag är bra på att se mina brister. Att det skulle vara ett tecken på självinsikt. För att självinsikt skall fungera så gäller det att ha en god självkänsla. Hur ska man annars kunna acceptera sina brister utan att slå på sig själv? Att slå på sig själv leder knappast tills en positiv förändring. Har man en god självkänsla kan man ta ansvar för sin förändring.

Ofta tycker jag att jag är en ganska så dålig morsa. Det känns som att jag aldrig är med mina barn. Att jag liksom bara springer runt och fixar med tusen saker. Då är det bra att använda sin mobil och fotografera. För då finns bevis på min delaktighet och närvaro.

Jag gör fina saker för mina barn. Det gör mig till en fantastisk mamma även om jag springer omkring ibland. Jag pussar massor på dem, lyssnar, skrattar med dem, ger dem hyfsat sunda värderingar och lär dem om mina, deras och andras gränser. Jag hittar på roliga saker ibland och vi trivs lika bra i vår vardag. Jag är en hyfsat bra morsa trots allt..

"Mamma jag tar kort på er nu!" Sixtens nya intresse är att ta kort på sin mamma och lillebror. Här är vi morgonfisar a la okristligt tidigt.

21:05:37 Vardagsliv Kommentarer 1

Om att säga hej då till en terapeut.

13 Oktober 2015

Så kom den där dagen. Jag har väntat och längtat men trodde att det skulle kännas annorlunda. Idag gjorde jag och terapeuten slut. Jag är färdig hos henne och nu är det dags för mig att stå helt på mina egna ben. Hennes visitkort ligger tryggt i plånboken om jag skulle behöva henne igen. Vi har inget nytt möte inbokat. Men alltså VA!? Ska jag inte träffa henne igen? Det kom nästan en tår när jag gick där ifrån. Hon vet så otroligt mycket om mig och mitt liv. Jag är oändligt tacksam för alla verktyg hon gett mig.

Det känns som att jag för första gången börjar lära känna mig själv på djupet. Jag är mer och mer sann mot mig själv för varje dag som går och det gäller att jag är ärlig med mina behov, att veta vem jag är, vad som är viktigt för mig och sen leva som jag lär.

Jag har verktygen. Nu gäller det för mig att ta ansvar för mitt mående. Det kunde jag inte för ett halvår sen men nu är jag där. Jag har lysande utsikter för att må mitt allra bästa när min trettioårsdag kommer. Det skall bli fantastiskt att få se vart jag lyckas leda livet.

Det är förstås mycket att ta tag i och förändra men små steg åt rätt håll blir ju en ganska lång sträcka till slut. Jag ser ljust på framtiden.

21:39:10 Vardagsliv Kommentarer 2

Ett värdelöst inlägg.

11 Oktober 2015

Om allt och ingenting. Jag har haft ett par tunga dagar med sorg och ledsamhet. Det är väl sånt som måste få pysa ut ibland och jag är glad över min tid hos terapeuten på tisdag. Då är det en hel månad sen senaste besöket. Jag tror inte att vi behöver boka in tätare besök men det är skönt att ha henne kvar.

Just nu känns det mesta jobbigt. Sixten är ofta arg och jag har jättesvårt att nå fram till honom utan att vi hamnar i konflikt. Torsten har just upptäckt glädjen i att klättra. Han har också gjort en egen slags hösttid. Klockan fyra är det tydligen dags att gå upp.

Allt går så fort och jag hinner inte med. Det känns som att jag gör allt sådär halvdåligt. Inget blir bra.

Jag är så trött på allt vad sjukdomar heter... Den här eviga väntan på att få tillbaka en sambo utan alla miljoners biverkningar. Jag tänker tillbaka på minnen från när Sixten var bebis och vill bara stortjuta rakt ut. Vi har haft det så jävla bra och nu är allt såhär.. Jag är så himla trött. Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att vara i fas på riktigt med mig själv igen. Och vi. Sambon och jag. Kommer vårt förhållande att klara alla påfrestningar? Det känns som att alla våra vänner och bekanta barnfamiljer snart har separerat och det gör mig rädd. Vad säger att vår kärlek håller i en evighet? Den blir ordentligt testad de här åren. Verkligen ordentligt testad. Samtidigt vet jag att kärleken oss emellan är precis lika stark som den alltid har varit. Men lätt är det inte och vi kommunicerar som krattor för att göra det lite mer spännande. Klarar vi det här så klarar vi allt.

Jag fortsätter med mina kravlösa promenader som både jag och Torsten älskar, mindfulness och att få loss tid till mig själv. Det där hatade ordet "egentid" är tyvärr något jag behöver emellanåt. Samtidigt behöver jag och sambon vi-tid. Den spenderar vi på middag ute eller tillsammans en liten stund i soffan på kvällen när ungarna har somnat.

Ja shit alltså. Haha, helt galet det här med att leva.

21:26:24 Vardagsliv Kommentarer 1

Torsten 11 månader.

08 Oktober 2015

Från två tänder till fem. Tänderna uppe har kommit fram liksom ytterligare en i den undre raden. Jag tror att en sjätte tand är på väg uppe också.

Nu står han stadigt ungen! Men än så länge inga steg utan att hålla i sig. Han kanske tar något enstaka mellan möbler eller så men inga riktiga "gåsteg" än.

Han har börjat klättra på allt han bara kan. Snabb i benen är han och det gäller att hålla sig i närheten så att han inte slår sig.

Det bästa Torsten vet är att vara ute och krypa. Promenader med vagn är också en favorit. Största favoriten är brorsan. Det finns inget som konkurrerar med honom.

Just nu är det inte helt lätt att bebishänga med Torsten. Han är väldigt förtjust i andra bebisar och vill gärna fram och pussa eller klämma lite. Det går inte så bra och den mesta tiden går till att hålla honom borta från små kompisar. Han är rakt igenom full av kärlek men det är svårt att säga till en liten bebis som blir omkullknuffad och attackerad med mys.

Bitandet verkar inte vilja ge med sig alls. Han ÄLSKAR att bitas och det spelar ingen roll vad vi gör, men vi fortsätter att kämpa. Någon dag måste det ju gå över kan jag tycka.

Nattetid sover han som en spädis. Det vill säga ryckigt och med många uppvak. På dagarna är det svårt att sova och han blir ofta väckt av storebror eller andra saker. Ute i vagn sover han bäst. Bilen går också bra så länge den är igång.

Maten går jättebra just nu! Han vägrar fortfarande bebismat men äter fina mål mat! Det bästa är när han får äta själv. Plockmat ska det vara och allt som i te smakar så mycket kastar han bort.

22:34:18 Torsten Kommentarer 0

Hej, jag heter Emelie och jag är introvert.

06 Oktober 2015

Det är fantastiskt att bli äldre. Jag ser faktiskt fram emot att fylla trea nolla nästa år. Livet blir liksom stabilare ju äldre jag blir, till och med när livet är kantat av utmaningar. En sak som jag börjar inse och behöver ta på allvar är den människa jag verkligen är. Jag har snubblat på begreppen introvert och extrovert ett par gånger det senaste året och fan alltså. Jag måste nog acceptera att jag är introvert. Det mesta av beskrivningarna stämmer in på mig och jag tror att en stor del av mitt lyckliga jag kommer att växa om jag lär känna mig själv bättre. Jag vill vara sann och ärlig mot mig själv och leva på ett sånt sätt som gör att jag mår bra, står upp för det som är jag och hjälper mig att älska mig själv.

Så vem är mitt introverta jag?

Jag tycker om människor men behöver ladda om mellan mina möten med dem.

Kallprat är INGET för mig. Jag vill prata djupt på en gång, i kallprat är jag väldigt obekväm.

Jag tycker inte om dagens sätt att vara uppkopplad på. Det där med att man skall vara tillgänglig dygnet runt och svara på allt... Ibland skiter jag i att svara när någon ringer för att istället ringa upp lite senare. Det kostar mycket energi att prata i telefon och om jag svarar när energin är låg så blir det bara ett dåligt samtal ändå.

Jag älskar att vara ensam. Min ensamtid skattas högt! Det är knepigt att få till med små barn och jag tror att det kan vara lite knepigare under småbarnsåren för oss introverta. Just för att det är så lite ensamtid till att ladda. Nästa varje kväll sitter jag och sambon (som är extrovert) i soffan och tittar på tv/småpratar. Det stör mig att jag aldrig tar mig tid till att verkligen få vara ensam och drunkna i böcker eller annat utan krav på umgänge. Det borde jag verkligen prioritera.

Det finns säkert massor jag missat men för ikväll räcker det gott och väl.

En morgon då jag önskade mig ensam-tid.

22:10:53 Vardagsliv Kommentarer 1

Att leva i nuet.

02 Oktober 2015

Jag är så smärtsamt medveten om att livet sker just nu. Att varje andetag är ett förlorat ögonblick som aldrig kommer tillbaka. Ändå har jag så svårt att fånga nuet. Jag har alltid levt mer eller mindre i då- och framtid med några korta tillfällen då jag vaknar upp i nutid. Det är inte ett roligt sätt att leva på och jag missar ju själva meningen med livet som händer mitt framför mig. Det går så fort. Tiden stannar inte för något och bryr sig inte om att vänta in grubblare som mig.

Alltså, när jag får vara med om sånadäriga ovardagliga upplevelser så är det ju förstås lättare att hänga i nuet. Men i vardagen, där är det lätt att tappa bort sig. Där tappar jag greppet. Trots två barn som borde vara en motivation om något till att hålla sig kvar i nuet så seglar hjärnan iväg åt alla möjliga håll.

Eftersom jag ändrar om riktningen på mitt liv och försöker att leva efter andra mönster än tidigare så krävs det förändringar och konkreta hjälpmedel. Ett sådant är Mindfulness. De flesta är kanske bekanta med den metoden sen länge men för mig var det nytt. Jag hade hört begreppet Mindfulness men aldrig brytt mig om att förstå innebörden. Och helt ärligt, det tog ett par meditationer innan jag började förstå vad syftet är. Jag blev mest irriterad i början. VAD FAN VILL HON ATT JAG SKA TÄNKA PÅ!? Skrek jag inombords åt den där lugna och harmoniska rösten i den guidade meditationen som gjorde mig allt annat än balanserad. Men ilskan tog mig in i nuet så någon nytta gjorde det ju ändå och nu har jag börjat fördjupa min förståelse och kan hitta till metoden i vardagen också även om det tar tid att komma på att använda den i stundens hetta.

Med snabba drag.. Såhär fungerar Mindfulness för mig:

- Fokuserad och medveten andning. Jag börjar med att hitta andningen, vart i kroppen den sitter. Sen går jag vidare med att låta hela kroppen öppna upp sig och andas som en stor enhet, en maskin, en lunga. Det är otroligt kraftfullt när det klaffar.

- Medveten och närvarande i nuet. Det andra jag gör är att hitta de där markörerna för det som sker just här och nu. Vad hör jag, vad ser jag, vad känner jag i min kropp, känner jag någon doft/lukt, har jag någon smak i munnen, vilken känsla bär jag på...

Det är sällan jag använder mig av den guidade meditationen längre, nu guidar jag mig själv oftast. Men det är skönt att låta någon annan guida ibland. Speciellt när jag inre är på topp. Det har visat sig att Mindfulness fungerar väldigt bra för mig och jag ser fram emot att utveckla de förmågorna.

Mindfulness kan vara att stå barfota i gräset en kväll och ta in den fantastiska utsikten över majsfältet hemma.

22:08:27 Vardagsliv Kommentarer 0