❤️B U S A M E D E M L A

Han går in på sin tredje vecka som inlagd på sjukhuset och hjälp vad jag saknar honom. Bara att få kramas ordentligt. Pussas utan den där slangen som sitter i vägen. Stjäla en kram i köket när han lagar mat. Sitta bredvid varandra i soffan och bara vara nära. Krypa upp intill varandra i sängen en extra stund innan vi somnar. Såna där enkla vardagsgrejer saknar jag ihjäl mig efter. 

Nu kämpar vi tillsammans! Allt kommer att bli bra!

Lördagen försvann i ilska och ledsamhet. Jag hade en kort och stressig stund på stan och sen missade vi ett dop. Jag har raderat den dagen från livet.

Idag har vi hängt med min pappa, Sixtens älskade moffa. Vi tog med honom för att hälsa på sambon och sen lagade vi mat hemma hos honom och "nanne". Jag fick en ordentlig powernap på soffan och sen var det dags att åka hem.

Det märks att jag är i slutet av graviditeten. Den där förlamade tröttheten man känner i början har gjort comeback och jag hade lätt kunnat somna ståendes mot en dörrpost om jag bara fick chansen. 

Jag har blivit sjukskriven från jobbet de två sista veckorna jag egentligen skulle ha jobbat. Tack gode Gud för det. Jag skall lämna Sixten fast än att jag är hemma från jobbet. Det kommer kännas jättekonstigt men jag förstår att jag är tvungen. För att orka vara en bra mamma till det barn jag redan har och för att ladda inför att bli en bra mamma till den som komma skall så är jag tvungen. Heltid kommer han inte att gå. Han kommer att må bra av att leka med sina kompisar ett par timmar istället för att hänga med sin trötta mamma. Jag ska få mer tid hos sambon och mer tid till mig själv och mitt uppdrag jag fick av psykologen. Vilken psykolog! Bara det är värt ett inlägg. Men nu skall jag lyssna på kroppen och sova. 

Och!? Liksom?

Vad fan är det som är jobbigt egentligen? Sambon har fått en operation som på sikt kommer att göra honom friskare än han varit på ÅR!

Ungjäveln ska ut i vilket fall som helst och det hade blivit omtumlande i vilket fall som helst. 

Allt som måste göras just nu skulle ha behövt göras i vilket fall som helst.

Jag hade förmodligen varit ett jävla psykbryt de sista veckorna i vilket fall som helst. 

Jag kan inte sova. Jag är så ruskigt jävla förbannad idag. På alla runt omkring och allra helst mig själv. 

Efter regn kommer inte solsken tydligen, utan ren jävla ilska är vad som kommer.

Missade ett dop gjorde vi också. Vi har varit bjudna på 4 dop i år och bara lyckats vara med på 1 av dem. Så jävla uruselt.

Jävla skitdag. Jävla skitliv. Jävla skitkropp och skithjärna som bara leker offer hela tiden. 

Jag mår bra. Sambon mår snart bra. Sixten mår bra och bebisen mår bra. 

I övrigt kan alla dra åt helvete. Inklusive jag själv. 

Just nu är jag både ledsen och arg. Jag hade inte planerat det här. Det fanns inte ens som möjligt värsta-senario. Varför skulle det bli så här? Varför händer det här oss? Vad har vi gjort för att förtjäna det här?

Jag är så rädd. Så full av panik. Hur skall jag klara av en förlossning? Kommer vi någonsin att få ett normalt liv igen? Ett som inte cirkulerar kring sjukdom. Tänk om bebisen också visar sig vara sjuk? Vågar jag ens älska mitt lilla knyte i magen med risk att få hjärtat krossat om några veckor? 

Kommer det någonsin någonsin någonsin vända för sambon som nu har skyhög feber och såna magsmärtor att en ny röntgen skall göras. Varför skall han få lida såhär? 

Jag står inte ut med tankarna. Jag känner mig så frustrerad och värdelös som inte kan göra något för att göra det bättre. Det finns inget slut. Inget ljus i tunneln just nu. Jag orkar inte mer. Men jag måste. Det är inte mig det är synd om. Det är min stackars stackars sambo som lider men jag hatar att stå bredvid och vara fånge i min stora hopplöst ickefungerande kropp. Det gör så ont att stå bredvid. Inte kan jag vara på sjukhuset så mycket som jag skulle vilja heller. 

Nytt för veckan är ordentliga stickningar i underlivet. Sammandragningar delux och nån nerv som verkar vara i kläm. Sover gör jag inte många timmar i sträck. Det börjar närma sig förlossning helt enkelt.

Älskade bebis. Ligg där så länge du kan.

Jag var lite spänd över hur han skulle reagera när han skulle få se sin pappa med alla slangar och grejer men det var helt i onödan. Sixten lämnade över ballongerna med ett glädjetjut och hoppade sedan jämfota av glädje och skrek lyckligt "min pappa min pappa!!". Slangarna blev en rolig lek och pappa blev en elefantpappa med en extra snabel i näsan.

Jag kan inte ens skriva det här utan att tårarna rinner i en strid ström nedför mina kinder. Sixten var så glad, sambon var så glad! Tyvärr blev sambon sämre under tiden vi var där men vi hann med ett ganska långt besök där de hann prata och busa lite innan sambon mådde så dåligt att vi var tvunga att gå.

Läkarna tror att han blir kvar på sjukhuset nästa vecka också och jag lider så med min sambo som då går in i sin tredje vecka på sjukhus. 

Jag önskar så hårt och innerligt att han kan få bli bra nu. Att han kan få slippa ha så ont och att det inte blir fler steg bakåt nu. Efter vi lämnat sjukhuset så fick han feber. Varför vet vi inte och nya prover har lämnats. Jag önskar att jag kunde bära hans smärtor en liten stund. avlasta honom. Byta plats om så bara för ett dygn så att han kunde få komma hem och leka med sitt barn och mysa utan smärtor. 

Fy fan för allt det här.

Sambon har haft den ena komplikationen efter den andra och ligger fortfarande inlagd. Han har haft det så tufft så tufft och det har varit hopplöst emellanåt. Men nu verkar vi närma oss en vändning. Den där vändningen är så välkommen nu!!! Jag hoppas på att vi kan få ett slut på alla "överraskningar" nu, att vi har vänt från botten så att det bara kan bli bättre. Min älskade sambo. Som han kämpar! Idag lät han till och med glad. Som jag saknar honom! Jag vill bara få hem honom nu!!! Men inte innan han är så pass bra att han får komma hem förstås. 

I morgon skall Sixten följa med och träffa sin pappa för första gången på 1,5 vecka. Båda behöver verkligen få träffa varandra nu. För bådas skull. Jag förbereder mig mentalt. Det kan bli svårt att lämna pappa kvar sen. Och jag är beredd på en reaktion efteråt. 

Jag har fått tillbaka mina provsvar som visade att jag fått en bakterie som gör att jag är avstängd från jobbet. Det är inget farligt och jag har inte lyckats smitta min son ens, så ingen fara på taket. Jag kan i bästa fall föda normalt också så det håller vi tummarna för nu. Även om det inte var det provsvaret jag hade hoppats på så känner jag mig ändå lättad. Nu VET jag och kan planera utifrån det. Det verkar som att jag inte kommer att jobba de där två veckorna jag egentligen har kvar och det är nog lika bra känner jag nu. Jag må va plikttrogen och "duktig flicka", men nån måtta får det vara. Min familj och jag själv måste gå i första rummet. 

Jag börjar undra om både jag och sambon var torpeder i vårt förra liv, så som karman slår tillbaka på oss just nu. Min barnmorska hade dock en annan teori. Hon sa att alla människor är med om såna här livskriser, men man vet liksom aldrig när de kommer. Vi får vårt tunga lass nu, men det betyder att vi kan få ett lugnt liv sen. Stämmer det så är jag ganska nöjd med att få beta av allt i den här rasande snabba takten som allt går i. Jag tror inte att stormen är förbi än, men vi börjar närma oss ett slut. 

I morgon skall jag få träffa psykologen. Jag vet precis vad jag behöver prata om. Sen skall jag ladda, ta hand om min familj och göra mig redo för det lilla miraklet som växer i min mage.

Sf-mått 34

Järn 121

Socker 7.0 (men då hade jag ätit frukost en halvtimma innan)

Hjärtljud 134

Järnvärdet är ju egentligen bra, men jag skall fylla på inför förlossningen med en tablett varannan dag. Det är viktigt att jag är i så bra form som möjligt till förlossningen med tanke på allt runt omkring. Jag behöver vara pigg efteråt och det skall järnet hjälpa mig med. 

Min mvca gissar på en lillebror hon med. Det skall bli spännande att se om vi båda har rätt.

Vi behöver gå igenom killnamn. Än så länge känns bara alternativen till tjejnamnen klara. Men killnamn har vi väldigt få av. Vi har några veckors spånande kvar så det blir att rota i släktträden. 

Shit va tiden har gått fort. Snart har vi en BEBIS! Det är ju inte klokt.. 

När jag väntade honom så sprudlade jag av kärlek och längtan. Jag var så otroligt lycklig under hans graviditet, och den kärleken som växte med varje millimeter han växte, exploderade sen när han föddes. Allt var så självklart, han var så självklar och min kärlek var så självklar.

Den här gången är jag så distanserad och likgiltig (när jag inte är orolig eller ledsen). Lilla bebisen var så otroligt efterlängtad när vi plussade och kärleken började växa sådär ljuvligt och härligt under hela våren. Men i takt med att sambon blev sämre så vaknade en frustration över min gravida kropp. Och nånstans på vägen så trappades kärleken och längtan ner. Det är sällan den bubblar upp till ytan och ibland undrar jag om den ens finns där.

Min största rädsla just nu är att jag inte kommer att hitta kärleken innan bebisen skall födas. Tänk om explosionen uteblir efter förlossningen. Tänk om kärleken aldrig vaknar.

Sixten är så förväntansfull och hans kärlek till sitt ofödda syskon gör mig så rörd och full av hopp. För om jag skulle känna ens en tiondel av vad han känner så grejar vi det här.

Vi tvättar bebiskläder just nu och Sixten dansar runt med de pyttesmå bodysarna och skrattar och säger "åhhhh, bebis!!!" om och om igen. När han lånar min telefon så trycker han igång en av mina bebisappar (den där bebisen ser verkligast ut) och så förkunnar han högt och glatt att han vill mysa bebisen! Vi läser böcker om att bli storebror och han har sån koll. Han längtar så otroligt mycket.

Så även om mamman i den här familjen kommer att ha svårt med känslorna i början så finns det en storebror med kärlek så det sprudlar och fyller hela vårt hus. Kärlek är det sista bebisen kommer att vara utan. 

Dagens psykologbesök är flyttat till på fredag. Jag måste få ett provresultat först. Sixtens visade ingenting och han är fullt frisk. På mig syntes "något" så de odlar vidare och jag går på helspänn och väntar på resultatet. 

Jag börjar undra om jag ens kommer att komma tillbaka till mitt jobb innan det är dags att gå hem. 

Det blir bara graviditet blandat med jämmer och elände. Jag är förvånad över att ni står ut och läser troget genom all skit jag skriver. 

Mycket är jag öppen och ärlig med, men inte allt. Inte allt som rör sambon. Jag vill inte lägga upp detaljer kring det som händer honom nu. Jag försöker koncentrera mitt skrivande runt mina egna känslor och upplevelser om det som sker runt omkring. Ja, ni vet.

Just nu är det lite varannan dag i humöret här hemma. Jag och Sixten grälar oss hysteriskt ledsna emellanåt (i onsdags och allra senast idag). Ibland frågar han om jag inte skall gråta när han demonstrerar sin vilja. Han vet att jag hela tiden är millimeter från att brista. Han är orolig för mig och hans pappa. Jag är värdelös på att hålla masken uppe konstant. Vi blir så arga på varandra men är samtidigt så otroligt nära varandra och beroende av varandra just nu. Vi grälar och gråter, kramas och tröstar varandra. Saknar sambon/pappa och säger att vi älskar varandra. Vi skrattat och tramsar, släpper måsten, äter glass direkt efter frukost och skrattar åt varandras pruttar så att vi trillar omkull. Jag försöker att leka så mycket jag kan när jag är på

gott humör. Idag var vi rejält osams och jag tappade humöret. Inuti var jag så arg att jag inte ville vara nåns mamma längre alls. Jag var så trött, ledsen och arg. Kände mig ensammast i världen. Nu ikväll så skäms jag såklart. Jag tycker så vansinnigt synd om Sixten som har en otillräcklig mamma just nu. Det är så typiskt mig också att vara så hård mot mig själv. Men jag vet hur det påverkar honom, allt som sker just nu, och det gör ont i en mammas hjärta. 

I morgon är vi hemma, men på tisdag har jag tänkt att vi skall vara tillbaka på jobb och föris. Det beror sig på morgondagen och om vi fått något svar från prover som vi väntar på.

Den här dagen har varit en riktig skitdag. Jag var sent hos sambon (Sixtens mormor var här och nattade) och det var extra svårt att lämna honom ensam efter den här kvällen. Jag vill bara få krama honom, bära hans smärtor en stund och slippa lämna honom ensam. Kommer allt någonsin att bli bra?

Jag har så svårt för yta just nu. Men om jag känner för att lägga upp något ytligt så kanske nån kategori får sig ett inlägg. 

Igår var jag med några tjejer på Joda och åt en efterlängtad middag. Jag ska försöka leva på det ett tag. 

Jag har kondis som en 90-åring. Kroppshyddan är enorm och jag stånkar och suckar. Det är svårt att hitta en skön sovställning och jag drömmer tonvis med mardrömmar just nu.

Det där med att vila upp sig sista tiden kan jag glömma. Nu är det all in som gäller.

På tisdag i veckan som kommer har jag besök hos psykolog och på onsdag skall jag på rutinkoll. Skönt med lite inbokade möten. 

Sixten och jag hälsade på sambon innan operation och sen tog vi resten av dagen fri. Det visade sig bli en tuff dag för oss båda. Sixten som är van att hämta pappa på sjukhus blev väldigt påverkad av besöket idag. Så jag har sjukanmält oss resten av veckan. Jag har inte hjärta att lämna iväg honom när han är så orolig och splittrad inuti. Min lilla trollunge. Som han saknar sin pappa... 

Och jag med. Som jag saknar min sambo och önskar att jag kunde vara där. Någon timme efter sköterskan ringt så ringde sambon upp. Det var ett svårt samtal. Att höra sin andra hälft i det tillståndet är svårt när man inte kan göra något. Man är så maktlös.

Jag önskar att jag kunde ta bort allt det onda. Fy vilka smärtor. Jag önskar att han slapp vara ensam.

I morgon skall jag på besök. Sixtens mormor skall barnvakta en stund på eftermiddagen. Åh va jag längtar.

Jag förstår inte hur jag skall kunna sova i natt med vetskapen om hur ont han har och att han är ensam. Fy så ont det gör i hjärtat. Speciellt att han är ensam.

Han har en otroligt tuff tid framför sig. Vägen tillbaka till ett normalt liv kommer att bli lång, smärtfylld och ganska så svår för honom. Men det kommer att vara värt allt i slutändan. Om ett par månader lovade kirurgen att vi skulle ha gamla vanliga sambon tillbaka. Nu börjar resan mot ett stabilt liv. SOM jag unnar sambon det efter allt han har gått igenom och lidit av den där jävla sjukdomen.

Min älskade älskade sambo. Vad mycket vi skall behöva lära oss av livet. 

Den här graviditeten blev inte som jag hade tänkt mig. Men livet blir sällan som man har tänkt sig.

Huvudsaken är att det från och med snart kommer att bli bra. 

Sambon får äntligen den hjälpen han behöver. Han kanske inte är återhämtad till när bebisen kommer men det fixar vi också. För vi fixar allt. Vi är ett superteam och har alltid varit. 

Tarmen går inte att rädda och hela tjocktarmen skall opereras bort. I morgon skall Sixten få krama om sin pappa ordentligt för sen kommer de inte att träffas på ett tag. 

Jag har varit ledsen men nu känner jag mig redo. 

Jag skall göra en gigantisk och söt lemonad av de här jävla citronerna och snart har jag en hel familj.

I tisdags började han sin nya medicin. Den sista chansen innan operation blir aktuell. Jag hoppas att det inte är den som spökar. Det börjar bli lite nervöst det här.

Jag känner mig inte trygg med att han kommer att finnas vid min sida under förlossningen. Vad som helst kan hända när som helst och jag börjar få panik. Tänk om han försvinner in när det blir dags för mig att föda. Tänk om han blir inlagd under första tiden hemma med ny bebis och Sixten. Tänk om jag blir snittad och orörlig i en hel evighet. Tänk om sambon blir opererad och orörlig i en hel evighet. Allt händer så snabbt och det finns liksom inga förvarningar. Helt plötsligt har han feber och på två dagar är han så dålig att han måste läggas in. 

Hur kommer vårat liv att se ut? Det är inget som är farligt eller dödligt. Jag är inte orolig för hans liv. Han får den vård han behöver. 

Vi kan inte styra över nånting, men vi kan göra allt för att vara så förberedda som möjligt. I helgen tänker jag bli färdig med så mycket jag kan till bebisens ankomst. Om allt praktiskt kan få vara färdigt så är det i alla fall DET. 

Idag har jag panik. Jag vill inte föda barn. Jag vill inte vara gravid. 

Jag ser på min fantastiska son och undrar hur det här påverkar honom. 

I morgon är det säkert bättre. När man inte kan bryta ihop så får man bita ihop.

Åh va jag tycker synd om sambon. Min stackars stackars sambo. Kan han inte få vila och vara frisk snart?

Hur det än går så är jag övertygad om att Sd får sitt bästa valresultat någonsin. Det skrämmer slag på hela mig. Vilken hård värld mina barn kommer att växa upp i. Vilket jobb jag har framför mig med att fostra nästa generation till älskande människor som kan bryta den här fruktandsvärda våg som bryter sönder vårt fina land i tusentals splittrade bitar. 

Jag tror att "snälla", "vanliga" och "charmiga" Jimmy Åkesson kommer att avgå som partiledare efter detta val. Jag tror att partiet kommer att hårdna och förändra det politiska klimatet med hjälp av Björn Söder eller Kent Ekeroth. 

Jag tror att vi har fyra omtumlande år framför oss. Jag vill inte vara med. Jag trodde aldrig att jag under min livstid skulle få vara med om det här. Men nu är jag det och jag måste ta ansvar. Det måste ni också!

Vänder Sveriges ekonomi och de behövande i vårt land kan få det bättre ställt vad det gäller trygghet inom olika områden så kommer sd att minska. Det måste hända NU!

Denna vecka har jag varit ganska så irriterad och trött emellanåt. Jag väntar fortfarande på att jag skall gå in i min rosa bebisbubbla och stråla av lycka. Men det kanske inte infinner sig alls den här gången. Jag försöker att inte jämföra mina två graviditeter utan bara acceptera att det är som det är, att de är två helt olika graviditeter precis som det kommer att vara två helt olika individer. 

Jag har haft en del diarré den här veckan. AV ALLA GRAVKDKRÄMPOR liksom. Tack för den. Haha. Visst nått hormon som ökar, måtte det lägga sig snart.

Annars har veckan bjudit på bebisbesiktning och allt såg fint ut. Det känns bra att hen ligger åt rätt håll även om det inte innebär nånting egentligen. Jag är lite skrajsen för att en förlossning skall starta med bebisen i säte utan att vi vet om att hen ligger så. Jag har hellre ett planerat snitt än ett akutsnitt. Tror jag. Jag kanske får vara noga med att be dem kontrollera läget noga på bb. Fast det kanske dem alltid gör när man kommer in?

En vecka kvar sen är det bara fem veckor kvar till bf. Flest bebisar föds inom en vecka efter bf så det hoppas jag på. Den veckan är dessutom min lillasyster hemma så det skulle passa sig bra med barnvakt och allt till Sixten om lillskrot skulle vilja titta ut då. Men praktiska planer är väl alltid till för att brytas? I det här fallet kan man ju liksom aldrig vara med och bestämma nånting. 

Den här omgången var det på håret att jag inte skulle hinna med veckans fototriss. Mönster finns ju omkring oss, ja överallt, ja hittade några mönster på lite olika ställen som jag fastnade för.

 

Jag ligger med fötterna på soffbordet i viloläge en kväll med full aktivitet i magen då Sixten kommer på att han saknar något.
Sixten: Mamma hämte den?

Jag: Nää, jag har ont i fötterna. Det är vatten i dem så jag måste vila.

Sixten: (går fram till fötterna med stora ögon, klappar dem och utbrister med stort medlidande) Oooooj, mamma måste tojka bott vatten på foten då!

 

Gullunge..

Det är många kryss sen förra gången och så några som förnyats. Mycket har vi ändrat uppfattning om vad gäller vilka produkter som skall användas. Jag undrar tex om lillskrot kommer att åka särskilt mycket vagn? Eller ligga i sin spjälsäng.. Det finns i alla fall. 

Vagn:

(x) Vagn

(x) Filt

(x) Åkpåse

(x) kudde

(x) Plastad frotté

(  ) Vagnleksak/Mobil

(x) Reflex 

(x) Skötväska

Att bära med:

(x) sjal (tricot slen)

(  ) bärsele (vill köpa en ergo)

Bil:

(x) Bilstol 

(x) Solskydd

Sova gott:

(x) Spjälsäng

(x) Spjälskydd

(x) Madrass

(x) Täcke

(x) Kudde

(x) Lakan

(x) Plastad frotté

(x) Påslakanset

(  ) babynest (tyg inhandlat!)

(x) Leksaksmobil/speldosa

(  ) Snuttis (Sixten skall få välja och köpa)

Sköta om:

(x) Skötbord (tvättmaskinen)

(x) Skötbädd/skötskydd

(x) Mobil

(  ) Våtservetter (tänkte göra egna)

(  ) Tvättlappar

(x) Blöjor 

(-) Blöjhink (äääääh)

(x) mjuk babyhårborste och kam

Äta mat:

(x) Amnings-BH

(x) Bröstpump

(  ) Nappflaska

(x) Flaskborste

(x) Modersmjölksersättning

( ) Amnings kupor

(x) Haklappar

(x) Dreggelhaklappar

Bada:

(x) Badbalja

(x) Tvättlappar av frotté

( ) Babyolja (skall beställas inom kort)

(x) Badhandduk med huva

(  ) badtermometer

Mini-Apotek:

(x) Kräm mot röd bebisrumpa

(  ) Näsdroppar för spädbarn

(  ) Panodil, stolpiller för spädbarn

(x) Febertermometer

(x) Kräm mot torr hud

( ) Barnolja (kommer köra samma till bad och våtservetter)

Det finns inget som heter vardagsrasism - det heter rasism.

Det finns inget som heter främlingsfientlighet - det heter rasism.

Det finns inget som heter sverigevän - det heter rasist. 

På söndag röstar jag på F! 

Inte bara för att jag vill att Gudrun skall lyfta debatten kring jämställdhet och feminism. Inte bara för att Gustav behöver en medhjältinna som kämpar mot rasismen och tar debatten. 

Jag röstar på F! för att jag vill se en rosa-grön-röd regering som kan få Sverige på fötter och på nytt spår iväg från den socialdarwinism som börjar färga vårt land. 

Fortsätter socialdarwinismen att utvecklas tillsammans med nationalsocialismen, antisemitismen och denna hets mot romer som fått skrämmande genomslag i Sverige så har vi alla ingredienser till ett nytt världskrig. Vilka skall vi utrota den här gången? Vems barn kommer att dö först när kampen om allas lika värde har gått förlorad i samma veva som Sverigedemokraterna kan stå i en reklamfilm på bästa sändningstid och påstå att de inte är rasister. 

Fint blodtryck.

0/0 på kissprov

Och så ett fantastiskt järnvärde på 130. Jag behöver fortfarande inte börja med tabletter med andra ord utan kosten klarar av att stabilisera upp. 

Sockret testade vi inte denna gång.

Under kvällen blev det mer och mer klart att han inte är tillräckligt pigg för att lämnas iväg och jag fick höra av mig till arbetskamraterna. 

Mitt barn går alltid i första hand. Det är självklart. Jag har dessutom turen att jobba i ett starkt arbetslag som ställer upp för varandra och fixar allt utan minsta tendens till sura miner. Men ÄNDÅ kommer den där unkna känslan som en käftsmäll. Det handlar inte om att jag har ett kontrollbehov som gör att jag inte kan släppa jobbet. Det handlar inte heller om att jag måste vara duktig eller förverkliga mig själv genom något slags duktighetskomplex.

Nä, det handlar om något annat. Bara det där med att man strular till det för andra. Att man "krånglar" till det. Att andra måste ställa upp för en. Det är så galet tungt att bära på nått vis. Jag har inte den självkänslan, det självförtroendet, den synen på mig själv som så pass viktig att jag är värd att rubba på rutiner för. Det är nog där skon klämmer. Jag vill inte vara en börda för andra. Hur lyckas man bli sån?

Så känner jag ofta. Vill inte söka vård när jag är sjuk till exempel. Drar mig in i det längsta innan jag gör insatser för mig själv där det liksom påverkar andra.

Att man skall värdera sig själv så lågt... Hur gör man för att inte skicka det vidare till sina barn? 

Alla kidsen har levt rövare på Leos lekland med sina fäder, det har varit lekplatshäng, dop och massa lek och umgänge. Jag har hunnit med ikea och stan. Vi har tränat konflikthantering till tusen och Sixten har visat för oss helt nya sidor som jag inte är så lycklig över. Vi har jobb att göra för att få tillbaka honom i hans trygga och vänliga balans. Men så har han också haft en helg med sena kvällar, för lite sömn, middagsvilor i bil och oregelbundna mattider. Allt har varit uppochned-vänt men i det stora hela så har det varit roligt. Vi hade en lång läggning ikväll där han pratade om sina små kompisar och om känslor som svallat under helgen. Han har varit mycket bekymrad över kompisen Å som varit ledsen. Men glädjen alla kompisar emellan när det fungerar är så rolig att se. 

Fogarna blir bara värre och värre. Det är som att hela jag skall klyvas mitt itu. Bara att vända sida på natten knäcker en ju nästan. Att stå på ett ben för att ta av sig skor eller strumpor är lika med döden. Eller när jag suttit en lång stund och sen skall komma i gång i rörelse igen. Att stå funkar bra. Stackars de gravida som hamnar i rullstol eller får gå med kryckor. Den lilla smärta jag har i ljumske-området är fruktandsvärd bara den. 

Jag börjar bli hungrig. Vill gärna äta och dricka mycket. Ofta. Mat är liksom livet. Längtar efter ost gör jag. Känner nig lite skrajsen inför amning och vilka avkall på mat jag kommer att behöva göra för en lång tid framåt. Jag får hetsäta lök och sånt annat klassiskt de sista veckorna som är kvar. Ifall att.

Och hjälp va jag är stor nu! Kolossal. Hela jag är som en stor val. Smidigheten är lika med noll och jag tar stor plats vad jag än gör. Det skall bli skönt att få tillbaka min kropp när den här graviditeten är över. 

Jag har fem arbetsveckor kvar. Det är inte många. Humöret är fortfarande bättre än vad det har varit även om det är mycket oro. 

Och hjälp va jag drömmer på nätterna. Bearbetning delux.

Jag fick ett möte hos psykologen om 20 dagar. Men om en vecka träffar jag min mvc:a så om jag mår sämre så kan vi bolla lite då.

Vilken klok psykolog jag fick prata med. Hon lyckades få mig att förstå några väldigt viktiga saker på bara en halvtimma. Saker som gör att jag fått ett nytt sätt att tänka på. Det viktigaste just nu är att jag tar hand om mig själv. Att jag samlar kraft inför det som komma skall. Prio ett är att ladda, vila och komma i form til när bebis-hen skall födas. Jobb är sekundärt, och jag skall be om hjälp från alla i vår omgivning med praktiska ting. Min roll i familjen är otroligt viktig, jag är en nyckelperson som behöver må bra för att allt skall fungera. För första gången på väldigt länge (kanske någonsin?) så förstår jag hur viktigt det är att jag tar hand om mig själv. Att inte bara ta hand om alla i min närhet och se till deras behov. För om jag struntar i mina egna och hamnar där jag nyss var så kan jag inte hjälpa någon alls. Då fungerar jag inte över huvudtaget. 

Psykologen sa också att det inte alls är så konstigt att jag bryter ihop nu. "Lösningen" för sambons sjukdomar är nära och vår vardag börjar reda upp sig. Det är då man kan få lov att braka, när man inte behöver bita ihop längre. När man kan andas ut. 

Jag har också under de här dagarna insett hur orolig jag faktiskt är. Inte helt medvetet men på ett omedvetet plan. Jag är rädd för hur sambons mediciner skall få honom att må. Det är väldigt allvarliga biverkningar som vi måste hålla koll på och även operationen som är sista utvägen har en lång återhämtningstid och riskerar komplikationer. Allt detta samtidigt som en liten bebis och en 2,6 åring kan bli tufft. 

Att vara höggravid, mamma till en busig 2 åring, jobba heltid och samtidigt bära all denna oro för sambon är också tufft. Om jag dippar igen så behöver jag ge mig själv möjligheten till att gå ner i tid sista tiden som är kvar. Vi får se hur jag gör och hur det här går.

Idag är jag uppåt, glad och förväntansfull . Bilen är packad och Öland väntar på oss. Sixten är superexalterad! Han skall få åka båt med Åsa och Morgan och träffa Bastian och bebis-Lissa. 

Hej livet, glädjen och lyckan. Jag älskar dig!

Jag känner mig faktiskt mycket mycket bättre. Idag kryper det i kroppen av rastlöshet så det bli jobb i morgon. Jag känner mig faktiskt ganska så utvilad. Om än lite i dimman fortfarande men det är stor skillnad! Det känns inte lika hopplöst längre. 

Jag kanske inte ens behöver en psykolog tänkte jag snabbt när det inte fanns telefontider idag, men så tänkte jag ett varv extra och jag vet ju inte hur jag mår i morgon efter jobbet och har man väl kommit dit jag har varit i över en vecka så gör man nog klokt i att besöka den dära psykologen i alla fall. Även om det känns mycket bättre för stunden. 

Tankarna snurrar runt om hur det kunde bli såhär och jag börjar få klarhet i vad som gjort mig så ledsen och låg. Men mer om det i ett annat inlägg när jag kan samla mina tankar lite bättre.

I höstens första omgång är det temat fönster som gäller. Min triss är väldigt mycket försenad men jag ville ändå få upp den på bloggen även om jag inte kan länka in mig hos fototriss med den.. Veckans tema har 1 bild än så länge så jag hoppas att jag hinner medverka i tid..

 

Ingenting skall jag göra idag. Jag ska inte städa. Inte ordna med en massa. Jag skall ligga i soffan och bara va enligt sambons ordination. Men hur gör man det? Då blir jag ju tvungen att tänka. De får bli de två t:na. Te och tv. Men först vill jag starta datorn och lägga upp en fototriss. För nu vill jag igång igen. Åh va jag ångrar att jag raderade nästan hela den kategorin. Den får fyllas på, på nytt helt enkelt.