❤️B U S A M E D E M L A

Under kvällen blev det mer och mer klart att han inte är tillräckligt pigg för att lämnas iväg och jag fick höra av mig till arbetskamraterna. 

Mitt barn går alltid i första hand. Det är självklart. Jag har dessutom turen att jobba i ett starkt arbetslag som ställer upp för varandra och fixar allt utan minsta tendens till sura miner. Men ÄNDÅ kommer den där unkna känslan som en käftsmäll. Det handlar inte om att jag har ett kontrollbehov som gör att jag inte kan släppa jobbet. Det handlar inte heller om att jag måste vara duktig eller förverkliga mig själv genom något slags duktighetskomplex.

Nä, det handlar om något annat. Bara det där med att man strular till det för andra. Att man "krånglar" till det. Att andra måste ställa upp för en. Det är så galet tungt att bära på nått vis. Jag har inte den självkänslan, det självförtroendet, den synen på mig själv som så pass viktig att jag är värd att rubba på rutiner för. Det är nog där skon klämmer. Jag vill inte vara en börda för andra. Hur lyckas man bli sån?

Så känner jag ofta. Vill inte söka vård när jag är sjuk till exempel. Drar mig in i det längsta innan jag gör insatser för mig själv där det liksom påverkar andra.

Att man skall värdera sig själv så lågt... Hur gör man för att inte skicka det vidare till sina barn?