❤️B U S A M E D E M L A

Klockan 8 fick vi in frukost! Jag åt en smörgås med god aptit. Helt plötsligt kände jag att något inte stämde och sekunden efter fångade jag en spya i min hand. Sambon fattade snabbt och gav mig en sån där kräkpåse. Hej då frukost. Jävla skit tänkte jag. Nån timma senare hällde jag i mig en Yoggi, det visade sig vara ett av mina smartare drag den här dagen eftersom det var det sista jag fick äta. 

Strax innan elva var sambon tvungen att åka hem och bli omlagd. Intet ont anande lämnade han mig med hanterbara värkar och jag andades igenom dem utan några problem. Bebisen dippade dock och jag fick mat-förbud om det skulle bli tal om snitt. Bara klara vätskor till mig alltså. Men jag hade ändå svårt att få i mig något.

Sen gick det fort. Droppet gav stor effekt och jag fick höga doser. Jag slet av mig skjortan för svetten började rinna. Hur ont har du? Frågade min barnmorska. Hur ont kan man ha? Ställde jag som motfråga. Ja mellan 1-10 hur onda är värkarna? Då svarade jag 7. Då kan få smärtlindring om du vill. Jag valde lustgas av alternativen hon gav. Masken på och så långa fina djupa andetag. Jag hade fått beröm för min andningsteknik och mitt lugn genom hela processen och lustgasen fick jag grepp om fort. Den gav jättebra smärtlindring men jag blev verkligen sådär icke-härligt tequila-runda-på-munken-stup-full och när jag pratade så lät det helkul. Som att jag hade något tjockt i halsen. 

Vid tolv hade jag etablerade värkar. För att tackla dem fick jag in ett gåbord som jag hängde över med lustgasen i högsta hugg. Hade jag fått bestämma hade jag stått upp under hela förlossningen men eftersom bebisen fortfarande dippade ganska så djupt under värkarna så var jag tvungen att ligga ibland. Min läkare kom nu in och var med resten av tiden för att hålla koll på mig och bebis. Jag förstod att varje dipp var ett steg närmare kejsarsnittet och jag var livrädd för att sambon inte skulle hinna tillbaka. Att ta värkarna liggandes på sida var horribelt. Det funkade inte alls och nu var jag ledsen, orolig, spänd och längtade efter sambon. 

Jag fick stå igen och min barnmorska och doktorn började prata om EDA. De sa att det var mitt beslut att ta och att de visste att jag inte ville föda med EDA men att de rekommenderade det eftersom mina värkar var så starka och jag var så påverkad av sömnbrist och inte fått äta osv. Jag gav dem onda ögat allihop och tjurade som en barnunge. Vi gjorde en deal att narkosläkaren kunde komma och presentera sig.. Lite.. Så att jag kunde få se hur han såg ut. Det gick jag med på. Så han kom in och doktorn presenterar mig: ja det här är Emelie, hon är mycket bestämd och envis och har en övertygelse om att man skall föda barn utan EDA. Jag gav henne en nöjd onda-ögat-blick för det var just var jag tyckte minsann. Vi stirrade på varandra en stund narkosläkaren och jag, jag försökte psyka ut honom därifrån men jag fick ju värkar under tiden så han hade övertag om man säger så. Den jäveln. Snäll var han också. Till slut när dem sett mig storandats igenom några värkar så får jag som förslag att sätta in en EDA OM det nu skulle vara så att jag ville ha en sen. För snart är det för sent och bara för att den sitter där så behöver man inte sätta igång den. Jag nappade på betet och vi körde igång. Jag fick ligga på britsen och kuta rygg som en katt. Samtidigt hade jag världens värkar, lustgas och uskan att hålla hand med. Det kändes inte ett dugg att lägga den. Inga läskighetet där. När narkosläkaren var färdig så frågade han om den skulle vara avstängd eller om han skulle vrida på någon dos. Vriiiiiiiid påååå vrålade jag i lustgasmasken och så var det med det. Klockan halv ett kom sambon tillbaka och hann möta narkosläkaren i dörren. Han hade sövt sambon många gånger under den senaste tidens operationer. Sambon fick slänga av sig grejerna och sätta sig på plats för att stötta. Han blev lite chockad över att hitta mig sådär när han lämnade mig lugn och ganska så bekymmersfri. Nu började EDAN ge effekt, sambon var äntligen på plats och jag kunde slappna av. Det enda jag kände var ett stort tryck neråt vid varje värk och oj så kroppen jobbade. På två timmar öppnade jag mig till 10 cm och det utan värkstimulerande dropp. Alla var paffa över hur min kropp liksom blev kanonredo bara den fick möjlighet och hade det inte varit för EDAN så hade förlossningen säkert blivit ännu längre. 

Nu var det snart dags att börja krysta. En ny barnmorska kom på plats och jag fick prova att kissa. Det gick inte. De ville tömma med kateter och jag försökte passa på den, men när uskan förklarade att det vore tråkigt om min urinblåsa brast när bebisen skulle ut så ändrade jag mig snabbt. Det kändes inte ens. Tömd och redo!

Nu var klockan 15.05 och jag hade krystvärkar. Jag ställde mig knästående i sängen och började krysta. Efter en stund blev jag trött i benen och det kändes som att bebisen inte kom så mycket neråt. Jag bytte position till liggande på sida med ena benet i högläge. Sen svankade jag och krystade men bebisen åkte tillbaka hela tiden. Jag fick lite dropp igen för att krystvärkarna skulle bli längre. Till slut fick jag in tekniken och vågade trycka på och hålla ut. Vilken enorm kraft! Helt plötsligt hade jag huvudet stående i öppningen. Nu gör du ingenting sa barnmorskan, jag lydde och höll så gott jag kunde. Nu lät jag "aj aj aj aj aj aj" fram tills nästa värk. Får jag trycka på nu frågade jag och det var okej så jag tryckte på och kände hur huvudet äntligen kom ut följt av ena axeln som barnmorskan vippade ut. Sen sa det slurk och jag kände hur bebisen gled ur min mage och jag såg min bebis ligga mellan mina ben. 

Här kanske man tror att jag börjar böla av kärlek. Men nej. Haha. Jag börjar vråla "Jag gjorde det!!" "Jag kunde!!" "Jag har fött barn!!" "Det blev inte snitt!" i världens glädjerus. Just då var jag mest nöjd med att ha fött ut ett barn än att ha fått ett barn till. Jag var kung! 

Sambon väcker mig ur mitt stora hybris-moment och säger att det blev en lillebror. Sen får jag upp honom på bröstet och han är världens sötaste bebis. Precis som sin storebror. Och då var jag den lyckligaste tvåbarnsmamman i hela världen. 

Jag hade en ganska rolig förlossning. Det var en skön stämning bland alla i personalen och det skrattades en del åt mina kommentarer och dråpligheter. Jag tror inte att jag var en jobbig patient. Alla gratulerade och sa om och om igen hur duktig jag hade varit. Världens självförtroende-boost.

Sambon var mitt stora fantastiska stöd. Vi har gjort en enorm resa tillsammans den senaste tiden och han var inlagd på sjukhus senast en vecka innan. Det var hela tiden på håret om han skulle kunna vara med och i vilket skick han skulle vara i. Att han kunde sitta bredvid mig och klappa på mig, peppa mig och trösta mig de där sista timmarna var helt otroligt för oss båda. Det blev så bra det bara kunde bli. Han fick se sitt andra barn födas till världen. Han kunde stötta mig. Vi gjorde det! Tillsammans! Helt otroligt. 

Vi var tidiga till förlossningen och fick sitta ner och vänta. Sen ropades vi upp och det var dags. Världens varmaste barnmorska hade vi fått och läkaren som var med hade gjort vändningsförsök och snitt med storebror. Hon var med hela den här resan också och vilken fantastisk människa hon är. Rak och ärlig, rolig och positiv. På själva kontrollen fick jag vara testperson på deras nya ctg-maskin. Trådlöst och hippt. Den fungerade fint och allt såg bra ut. Några sammandragningar registrerades men annars var det lugnt. Vi tittade med ultraljud att det verkligen var ett litet huvud där nere också för säkerhets skull. Jag fick nål i handen men den hamnade konstigt så den gjorde vansinnigt ont, kunde inte använda handen alls. 

På kontrollen tyckte barnmorskan dock att det hade gått tillbaka till 1,5 cm. Jävla skit tänkte jag och grät en skvätt. Hade jag gjort ballongjäveln i onödan?? Nu var jag trött och besviken. Jag saknade Sixten något så enormt och hade gjort allt för att åka hem och sova sådär nära och mysigt bredvid honom. Klockan var eftermiddag och jag undrade om det någonsin skulle komma igång. Vad var nästa steg? Gel? Jag hann tänka 1000 tankar. Men en läkare fick känna efter för att dubbelkolla. Nej då. Det var öppet 3 cm. Nu kunde vi gå vidare med att spräcka hinnorna. Framsteg! Det kändes inte ett dugg. Oj så mycket vatten det forsade! På med värkstimulerande dropp (oxytocin). Nu började det hända grejer. Värkarna kom igång fint med droppet och jag hade ca 4-5 värkar per 10 minuter. Vid varje värk kom en flod med vatten. Jag tyckte det var ganska fnissigt. Värkarna tog jag sittandes i en stol med hjälp av dyktekniken men skönast var att stå, gärna lutad mot en vägg. Om det är såhär värkar känns så är det ju ingenting sa jag högt till undersköterskan och hon smålog och sa att vi kunde prata om det senare.. Efter några timmar med dropp som de ökat några gånger så hamnade jag i nån slags ond värkspiral. Jag fick inga pauser mellan värkarna utan de gjorde ont hela tiden. Det vägrade ge med sig och jag hann inte ladda innan nästa värk slog till. Det var outhärdligt och barnmorskan fick koppla bort droppet. Efter det fortsatte min kropp med egna värkar. Inte alls lika täta eller smärtsamma men att kroppen reagerade var väldigt positivt. 

Jag har fött fram honom. Det är helt otroligt! Det finns massor att berätta men det får vi ta i den takt jag hinner med. Så mycket kärlek!

Storebror Sixten är glad som en sol och deras första möte var magiskt. Finaste bröderna. Jag grät för att äntligen få träffa Sixten och för att jag var så otroligt rörd. Sixten tog med sig pappa hem men jag och lillebror får vänta tills i morgon först och främst. Jag hade lång vattenavgång och då måste man vänta två dygn minst.

Vi mår bra! Jag är mör, men ok. Vilken skillnad mot att bli snittad! 

Jag pendlar mellan att vara smått hysterisk och förväntansfull med lugn och sansad.

Det som känns värst just nu är att min snippa kommer att bli köttfärs av eller att jag kanske snittas. Jag är inte så sugen på det.

Emotionellt är det fruktansvärt jobbigt att jag måste vara ifrån Sixten. Att vi säger hej då i morgon bitti på obestämd tid. Hur förbereder man sig mentalt för det? Jag har dödsångest och är livrädd för att inte komma hem igen, eller inte ha en bebis att ta med hem. Det är svårt att styra känslorna efter allt som har varit. Hur skall jag kunna hålla masken när vi säger hej då?

Jag så skör just nu och undrar hur jag skall överleva den här förlossningen både psykiskt och fysiskt när ingen del av mig är mogen. Jag är rädd för att jag kommer att bli chockad. Det är ju IMORGON det troligtvis sätter igång.

Att belöningen är en liten bebis, ett barn, kärlek, det försöker jag fokusera på. Blixtförälsken. Att möta det största i livet, sitt barn. Den största kärleken i sitt liv. 

Men både jag och sambon satt och skakade på huvudet i morse och pratade om hur dåligt förberedda vi är den här gången. Tack och lov är det inte vårt första barn. Så vi borde komma ikapp bara vår lilla vän kommer ut. 

Det här inlägget är förinställt. Ikväll äter vi grillat och njuter av varje sekund tillsammans med Sixten. Jag skall kissa femtio gånger och njuta av att det inte gör ont. Innan underlivet blir en trasig vulkan. 

Vi hörs när vi hörs. (Ahhhhh!)

OM sambon måste opereras igen på grund av det eventuella vecket så kan det kanske gå att styra det till efter att bebisen är ute så att han orkar vara med på förlossningen. Men blir han akut sjuk igen så antar jag att de öppnar upp honom akut. Nu måste vi hjälpas åt att hålla tummarna på att sambon får vara stabil tills bebisen är ute så att han får se sitt barn födas. Det skulle vara katastrof om vi låg åtskilda på varsin avdelning på visby lasarett under förlossningen. Men vi har blivit lovade att han skall rullas in till mig om han är inlagd. Bara han inte ligger under operation just då.. Förlossningen kommer fixa en säng till honom oavsett så att han skall kunna vila under förlossningen. Han klarar inte en heldag sittandes som det är just nu. 

- jag dreglar likt en Sankt Bernard så fort jag lägger mig ner och blundar lite. Herregud så jag dreglar. Det är vansinniga mängder. 

- om vi fortsätter på hundtemat så kan jag nu stolt meddela att jag även skvätter urin i små behagliga doser. Skvätt skvätt. 

- humöret åker bergochdalbana, lika så växlar jag mellan att vara livrädd för allt som komma skall med att vara cool och världsvan. 

- jag är rädd för allt just nu. Rädd för att tiden med Sixten är över. Rädd för att bebisen skall vara sjuk och att vi i värsta fall inte ens kommer hem med en bebis. 

- det sticker i brösten värre än det gjorde nånsin när jag hade börjat amma Sixten. Ja och så läcker jag mjölk, inga stora mängder men ändå. Det där med att läcka saker ut kroppens alla öppningar verkar vara ett sjukt tema under denna graviditet. 

- håret är superflottigt, från ingenstans. Hormoner?

- förvärkar from hell. Bring on the real stuff säger jag bara. 

- nerver i kläm. Helt plötsligt fungerar inte benen längre. 

- ALLT gör ont. ALLT!! 

- jag vaknar sjuhundra gånger varje natt precis klarvaken och det tar evigheter innan jag somnar. När jag somnar så vaknar jag av något Sixten gör i sömnen. 

- jag svettas och svettas och svettas. Det är juli månad all över again. 

- jag går och gör ofrivilliga pysljud då och då. Det kommer rapar och uppstötningar. Ibland får jag upp lite kräk också. Bättre mellanmål får man leta efter.

- jag svullnar och somnar och den där jävla vikten fortsätter stadigt uppåt. Det har absolut inget att göra med all chips jag trycker i mig om kvällarna. 

Så. Nu har jag gnällt färdigt. 

Är inte skiten över snart? 

Järn 134 (fortfarande utan tillskott)

Urin 0/0

Blodtryck 130/80

Sf mått 37

Hjärtljud 156

Bra värden! Bebis ligger med huvud ner! So far so good. MEN fortfarande ruckbar. Vilket jag visste egentligen eftersom jag har ett bowlingklot ibland och inget klot alls andra dagar. 

Min bm försökte göra en hinnsvepning men det gick inte vägen. Jag har börjat mjukna men är långt ifrån redo för förlossning. Tappen är ca 2 cm lång fortfarande och de riktiga förberedelserna är inte färdiga än. Min bm trodde inte på bebis den närmaste tiden.

Igångsättning nästa helg? Jag hoppas att jag hinner mogna så pass att kroppen är redo. Ja, om det inte sätter igång innan. Troligtvis INTE.

I natt skall jag prova att sova sittande. Fy va jag saknar min icke-gravida kropp.

Första dagarna var jag vid gott mod och tänkte att det inte gjorde så mycket om jag gick över i en hel evighet (bara jag slipper bli igångsatt) men nu börjar tålamodet tryta. Det är blandade känslor. Jag njuter av att vara med Sixten och sambon. Det är härligt att se sambon bli piggare för varje dag som går (skillnaden är ENORM). Men jag är trött på att vara gravid nu. Det gör mest ont och jag är stentrött eftersom jag vaknar klarvaken flera gånger per natt.

Till Sixten hade vi aldrig något babynest. Jag hade inte hört talas om det då och vi använde oss av amningskudden för att mysa in honom i soffan och sängen. Men ärligt talat så låg han mest på mig som en liten groda de flesta timmarna på dygnet. Det var där han ville vara och där fick han vara så mycket han hade behov av. Den här lilla skrutten kommer att få det lite svårare med uppmärksamheten och kommer förmodligen inte att få lika mycket grodtid med sin mamma som storebror fått men det finns ju vissa knep för att få till den där tryggheten ändå. Bland annat har jag pluggat på hur man knyter sjal till nyfödda och räknar med att lillplutt skall hänga med mig nära hjärtat även om vi är i farten och inte sitter i soffan och grodar oss. Sen fastnade jag för det där med babynest. Det är litet, trångt och mysigt och går att flytta med överallt. Första tiden med Sixten satt jag och sov med honom på bröstet. Nu kommer jag ju springa mellan två barn och hoppas då att jag kan ha babynestet i sängen och få det tryggt för lilla bebis så att hen inte vaknar varje gång storebror kallar.

Vi har noll planer på hur allt skall fungera med sömnen när bebisen kommer. Jag tänker hålla alla dörrar öppna. Målet kommer att vara att alla i familjen skall få sova så bra och mycket som möjligt sen får vi anpassa oss efter det. Om det så betyder att hela vårt sovrum kommer att bli ett stort samsovningsprojekt med barnvakt/stötteperson blandat med oss och ungar så får det bli så. Skall man överleva småbarnstiden så tror jag att man får släppa alla normer och "hur det borde vara" eller hur det "ser ut i andra familjer". Vi får köra en lösning som fungerar för oss. Målet är att vi alla skall må så bra som möjligt, hela familjen, stor som liten. Vi behöver trygghet och stabilitet i vår familj. Inte "tydliga ramar", "fasta rutiner" och "regler" som måste följas. Befriande var ordet. Sambon är ju dessutom fortfarande nyopererad och måste sova i egen säng i någre veckor till minst så det är jag och ungarna helt enkelt. Det löser sig. Jag är inte orolig.

 

Det blir ju lite pyssligare om jag blir snittad, mene... Nä. Det tänker jag inte gå med på.

 

Babynestet har svärmor/farmor sytt ihop så fick jag avlastas från det projektet mitt i allt kaos. Jag lämnade med en beskrivning från nätet och allt material som inte alls gick på många kronor jämfört med vad det kostar att köpa ett färdigt. Tyget är från IKEA och svärmor/farmor har även sytt ett överdrag till amingskudden så att den kan få vara snygg i soffan.

Gissningar kommer här:

Della (flicka)

❤️ Sixten (lillebror)

Pappa/morfar (flicka)

Emily (pojke)

Lina (pojke)

Malin (flicka)

Lena (flicka)

Karin (pojke)

Terese (pojke)

Sandra (flicka)

Maddi

Sophi

Jonas

Tessa (pojke)

Julia (pojke)

Therese (flicka)

Mamma/mormor (pojke)

❤️pappa/sambo (pojke)

Louise (pojke)

Jag är nervös och pirrig. Undrar om jag kommer att vara det varje dag nu och bara leta "tecken" på att det sätter igång. Nästa tid hos barnmorskan är onsdagen den 29. Då skall vi undersöka hur långt min kropp kommit och om det går att göra hinnesvepning. 

Nu tycker jag att vi gör en sån där lista. NÄR KOMMER BEBIS TROR NI? Och vad blire för kön. Vinnaren vinner en stooooooor....... Ära.... ;)  

Så, kom igen. Vad tror ni? Hit me.. (De rara anonymisarna får gärna gissa också)

Hur vet/känner man förresten att det är på gång? Kan man ana något sådär sista tiden eller är det meningslöst att leta tecken? Ja förutom de där uppenbara som vattenavgång eller slempropp som lossnar. Just nu känns det som att jag skulle kunna vara gravid i 1000 år till om min kropp fick bestämma så jag har inga hopp på att inte behöva bli igångsatt längre. För bara några dagar sen kändes det mer som att det kunde vara dags när som helst men något har förändrats även om jag inte kan sätta fingret på vad.. 

Nånstans i hjärtat känns det lite som en sorg att den här graviditeten blev så långt ifrån vad vi hade planerat att den skulle bli. Om nu det här är min sista graviditet jag upplever så hade jag hoppats att jag kunde få njuta av den mer. Men livet blir liksom sällan vad man planerat. Och så fort bebisen är ute hos oss kommer nog graviditetens tuffa tid att vara ett minne blott ändå. Det är ju inte själva graviditeten som är den egentliga resan. 

För allt är liksom emot mig. Till och med på Ica jävla maxi KNUFFAS folk och går IN I MIG för att de inte kan flytta sig och gå runt min stora och gravida kropp som samtidigt måste ha koll på min son. Då får jag lust att börja slåss. Jag som är världens fredligaste person på jorden annars. 

Jag tror att allt kommer att falla på plats när sambon är hemma igen. Då kommer det att kännas lättare och vi kan ladda om, igen. 

Idag gick jag på mitt sista mvc-besök innan bf. Det ska bli spännande att se om det hinner bli några fler. Nästa inbokade besök är den 29 och vi är beräknade till den 24. Tio dagar kvar alltså. Barnmorskan hade på känn att det skulle komma en liten bebis den 26-27-28 där nånstans. Vi får se om hon har rätt. 

 

Idag kollade vi att bebis fortfarande ligger med huvud neråt (check på den!) och så hjärtljuden förstås. Hjärtljuden låg på 148 denna gång. Högst hittills. Men barnmorskan hade bråkat en del med bebisen innan så det var inte så konstigt. 

 

Blodtrycket var fint och några andra värden tog vi inte. Det behövdes inte med tanke på vilka fina värden jag haft hela vägen helt enkelt. Järntabletter kunde jag skippa. De strular bara till det med magen och min kropp verkar ha oändliga järnreserver denna gång. Min räddning! Förstå att ha järnbrist också mitt upp i alltihop.

 

Efter det praktiska pratade vi en lång stund om själva förlossningen. Barnmorskan gick verkligen igenom det steg för steg med mig och gav alla supertips hon kunde komma på. Jag kände mig tokpeppad och laddad när jag gick ut därifrån. Nu har jag lite extra koll och det behövs. 

 

Ja herregud. Snart blir det bebis.

Det där med en av varje verkar vara det mest ultimata. Balansen i universum typ.

Att jag önskade mig en dotter, att Sixten skulle få en lillasyster handlar nog mycket om mitt eget kön och min relation till mina fantastiska systrar och det kvinnliga som binder oss samman. Jag älskar kvinnor! Det kvinnliga är heligt för mig. Det är så mycket styrka, engagemang, glöd och vacker sårbarhet. Närhet. 

Sixten är ingen pojke i den mening att han är en tuffing som leker krig och brottas. Han är en mjuk kille med fantastisk empati och med ett vänligt sinne. Jag ser hur alla egenskaper jag älskar i det kvinnliga framträda mer och mer hos min älskade son. Vi lär oss så mycket om livet tillsammans och jag känner mig inte mindre nära honom för att vi inte har samma sorts könsorgan. Jag har aldrig önskat mig en dotter för att klä henne i gulliga små vuxenkläder eller göra manikyr och ansiktsmask tillsammans. Det jag har önskat mig är den fantastiska "kvinnlighet" jag älskar och prisar och den har jag ju redan i mitt första barn. 

Hela det här resonemanget låter helt uppåt väggarna, och det är det verkligen! Jag om någon har ju den övertygelsen om att kön och egenskaper inte har något biologiskt samband utan att det helt skapas av samhällets normer och värden. Men det förändrar inte det faktum att samhället GÖR skillnad på kön och att hur fantastiska genus-genomtänkta miljöer vi än skapar runt våra barn så finns alltid samhället och de äldre könskodade generationerna kvar. Barnen programmeras ändå och jag har alltid en sorts inneboende rädsla för att jag skall förlora Sixten till den kalla och hårda manligheten där man inte får visa känslor och måste vara ensam och stark. Men det gör inte allt "arbete" ogjort. Och när mina barn får barn så kommer det att ha förändrats ännu mer. Fantastiskt med utveckling! 

När jag plussade denna gång så försvann min önskan om ett speciellt kön ganska så direkt. Från och med då önskade jag mig ett friskt barn lika fantastiskt som Sixten.

Men omgivningen fortsätter att önska mig en liten tös och många tror att det är just en tös som ligger där inne. Jag har tydligen "tjej-mage" och en hel del andra tecken som skall tyda på det.

Vad jag själv tror? Som jag skrivit nån gång förut så tror jag på en lillebror och den gissningen har bara blivit mer och mer säker hos mig med tiden. Jag tror verkligen att en lillebror växer här inne i magen. Med helt andra personlighetsdrag än Sixtens förstås.

Det skall bli otroligt spännande att få veta vad som gömmer sig där inne. Snart vet vi! Och spelar roll, det gör det, även om jag inte önskar mig ett speciellt kön så kommer helt andra utmaningar med en dotter. 

Vatten samlas på, fogarna gör ont. Ryggen låser sig ibland och nerver hamnar i kläm så att jag är orörlig emellanåt. 

Men det VÄRSTA är den där stickande, brännande, känslan nere i snippan. Det är precis som att bebisen stöter i botten eller något, fast än att hen ligger helt stilla. Så märklig känsla. Jag hoppar till och ajjar mig varje gång. För den känslan är sådär skön alltså. Bowlingklot i brallan - check! 

Som det känns nu med alla förberedelser som kroppen sysslar med så tror jag inte att bebis kommer att behöva bli igångsatt. Men man ska aldrig säga aldrig. 

Jag hade extra fint sällskap med mig idag! Sambon tog rullstol ner från sin avdelning och fick höra hjärtljud och träffa barnmorskan. Det var så fint att vara där tillsammans! Jag har svävat på moln sen dess. 

Jag skall skriva ut ett mer specifikt förlossningsbrev att ha med i bb-väskan  samt ett utdrag på vad dyktekniken är om barnmorskorna där inte har den kunskapen sen innan så att de snabbt kan läsa på. 

Hur som helst, de viktigaste punkterna i brevet är: 

- att de är pålästa om vår situation och om hur min graviditet har varit kämpig på grund av allt runt omkring.

- att de hjälper mig att behålla lugnet så att jag kan använda mig av dyktekniken 

- att jag kan tänka mig smärtlindring om jag verkligen måste men att jag helst vill ha en så naturlig förlossning som möjligt

- att förlossningen skall få ta tid och att jag får hjälp med att töja sakta så att jag får så lite bristningar som möjligt

Ja, det var väl det mest väsentliga. Men om jag skall vara helt ärlig så ser jag mig själv gråta och tjura mig igenom förlossningen och tåla minimalt med smärta. Det kommer att vara SÅ synd om mig. Haha.. Fast min inställning är att jag skall lyssna och lita på min kropp. Den är byggd för det här och den vet vad den skall göra. Det gör att jag känner mig lite tryggare. Men snart kommer paniken. Jag känner att den bubblar inom mig. Aj aj aj aj..

Det börjar bli dags att packa den där beryktade bb-väskan. Allt är köpt och förberett så det skall bara packas ner. Just nu ligger det mesta i en prydlig hög på middagsbordet.

- ett set kläder i storlek 50.

- ett set med kläder i storlek 56

- en pyjamas

- en overall 

- blöjor

- olja från Weleda 

- finaste filten från newbie

- mössa x2

- sköna kläder & stora trosor

- amningsbehå

- tutt-pads

- Purelan till torra och ömmande bröst

- bamsebindor 

- två handdukar till vad som

- hårsnoddar 

- tandborste och tandkräm 

Ja sen skall jag ju packa lite i sista minuten också. Sådär som duschgrejer och hårborste. En vattenflaska har jag förstått skall vara bra att ha. Änglamarks jordgubbssaft skall också med! Med den i en flaska kan jag ta mig igenom vad som helst ta mej fan. 

Något jag har missat?