❤️B U S A M E D E M L A

Klockan 8 fick vi in frukost! Jag åt en smörgås med god aptit. Helt plötsligt kände jag att något inte stämde och sekunden efter fångade jag en spya i min hand. Sambon fattade snabbt och gav mig en sån där kräkpåse. Hej då frukost. Jävla skit tänkte jag. Nån timma senare hällde jag i mig en Yoggi, det visade sig vara ett av mina smartare drag den här dagen eftersom det var det sista jag fick äta. 

Strax innan elva var sambon tvungen att åka hem och bli omlagd. Intet ont anande lämnade han mig med hanterbara värkar och jag andades igenom dem utan några problem. Bebisen dippade dock och jag fick mat-förbud om det skulle bli tal om snitt. Bara klara vätskor till mig alltså. Men jag hade ändå svårt att få i mig något.

Sen gick det fort. Droppet gav stor effekt och jag fick höga doser. Jag slet av mig skjortan för svetten började rinna. Hur ont har du? Frågade min barnmorska. Hur ont kan man ha? Ställde jag som motfråga. Ja mellan 1-10 hur onda är värkarna? Då svarade jag 7. Då kan få smärtlindring om du vill. Jag valde lustgas av alternativen hon gav. Masken på och så långa fina djupa andetag. Jag hade fått beröm för min andningsteknik och mitt lugn genom hela processen och lustgasen fick jag grepp om fort. Den gav jättebra smärtlindring men jag blev verkligen sådär icke-härligt tequila-runda-på-munken-stup-full och när jag pratade så lät det helkul. Som att jag hade något tjockt i halsen. 

Vid tolv hade jag etablerade värkar. För att tackla dem fick jag in ett gåbord som jag hängde över med lustgasen i högsta hugg. Hade jag fått bestämma hade jag stått upp under hela förlossningen men eftersom bebisen fortfarande dippade ganska så djupt under värkarna så var jag tvungen att ligga ibland. Min läkare kom nu in och var med resten av tiden för att hålla koll på mig och bebis. Jag förstod att varje dipp var ett steg närmare kejsarsnittet och jag var livrädd för att sambon inte skulle hinna tillbaka. Att ta värkarna liggandes på sida var horribelt. Det funkade inte alls och nu var jag ledsen, orolig, spänd och längtade efter sambon. 

Jag fick stå igen och min barnmorska och doktorn började prata om EDA. De sa att det var mitt beslut att ta och att de visste att jag inte ville föda med EDA men att de rekommenderade det eftersom mina värkar var så starka och jag var så påverkad av sömnbrist och inte fått äta osv. Jag gav dem onda ögat allihop och tjurade som en barnunge. Vi gjorde en deal att narkosläkaren kunde komma och presentera sig.. Lite.. Så att jag kunde få se hur han såg ut. Det gick jag med på. Så han kom in och doktorn presenterar mig: ja det här är Emelie, hon är mycket bestämd och envis och har en övertygelse om att man skall föda barn utan EDA. Jag gav henne en nöjd onda-ögat-blick för det var just var jag tyckte minsann. Vi stirrade på varandra en stund narkosläkaren och jag, jag försökte psyka ut honom därifrån men jag fick ju värkar under tiden så han hade övertag om man säger så. Den jäveln. Snäll var han också. Till slut när dem sett mig storandats igenom några värkar så får jag som förslag att sätta in en EDA OM det nu skulle vara så att jag ville ha en sen. För snart är det för sent och bara för att den sitter där så behöver man inte sätta igång den. Jag nappade på betet och vi körde igång. Jag fick ligga på britsen och kuta rygg som en katt. Samtidigt hade jag världens värkar, lustgas och uskan att hålla hand med. Det kändes inte ett dugg att lägga den. Inga läskighetet där. När narkosläkaren var färdig så frågade han om den skulle vara avstängd eller om han skulle vrida på någon dos. Vriiiiiiiid påååå vrålade jag i lustgasmasken och så var det med det. Klockan halv ett kom sambon tillbaka och hann möta narkosläkaren i dörren. Han hade sövt sambon många gånger under den senaste tidens operationer. Sambon fick slänga av sig grejerna och sätta sig på plats för att stötta. Han blev lite chockad över att hitta mig sådär när han lämnade mig lugn och ganska så bekymmersfri. Nu började EDAN ge effekt, sambon var äntligen på plats och jag kunde slappna av. Det enda jag kände var ett stort tryck neråt vid varje värk och oj så kroppen jobbade. På två timmar öppnade jag mig till 10 cm och det utan värkstimulerande dropp. Alla var paffa över hur min kropp liksom blev kanonredo bara den fick möjlighet och hade det inte varit för EDAN så hade förlossningen säkert blivit ännu längre. 

Nu var det snart dags att börja krysta. En ny barnmorska kom på plats och jag fick prova att kissa. Det gick inte. De ville tömma med kateter och jag försökte passa på den, men när uskan förklarade att det vore tråkigt om min urinblåsa brast när bebisen skulle ut så ändrade jag mig snabbt. Det kändes inte ens. Tömd och redo!

Nu var klockan 15.05 och jag hade krystvärkar. Jag ställde mig knästående i sängen och började krysta. Efter en stund blev jag trött i benen och det kändes som att bebisen inte kom så mycket neråt. Jag bytte position till liggande på sida med ena benet i högläge. Sen svankade jag och krystade men bebisen åkte tillbaka hela tiden. Jag fick lite dropp igen för att krystvärkarna skulle bli längre. Till slut fick jag in tekniken och vågade trycka på och hålla ut. Vilken enorm kraft! Helt plötsligt hade jag huvudet stående i öppningen. Nu gör du ingenting sa barnmorskan, jag lydde och höll så gott jag kunde. Nu lät jag "aj aj aj aj aj aj" fram tills nästa värk. Får jag trycka på nu frågade jag och det var okej så jag tryckte på och kände hur huvudet äntligen kom ut följt av ena axeln som barnmorskan vippade ut. Sen sa det slurk och jag kände hur bebisen gled ur min mage och jag såg min bebis ligga mellan mina ben. 

Här kanske man tror att jag börjar böla av kärlek. Men nej. Haha. Jag börjar vråla "Jag gjorde det!!" "Jag kunde!!" "Jag har fött barn!!" "Det blev inte snitt!" i världens glädjerus. Just då var jag mest nöjd med att ha fött ut ett barn än att ha fått ett barn till. Jag var kung! 

Sambon väcker mig ur mitt stora hybris-moment och säger att det blev en lillebror. Sen får jag upp honom på bröstet och han är världens sötaste bebis. Precis som sin storebror. Och då var jag den lyckligaste tvåbarnsmamman i hela världen. 

Jag hade en ganska rolig förlossning. Det var en skön stämning bland alla i personalen och det skrattades en del åt mina kommentarer och dråpligheter. Jag tror inte att jag var en jobbig patient. Alla gratulerade och sa om och om igen hur duktig jag hade varit. Världens självförtroende-boost.

Sambon var mitt stora fantastiska stöd. Vi har gjort en enorm resa tillsammans den senaste tiden och han var inlagd på sjukhus senast en vecka innan. Det var hela tiden på håret om han skulle kunna vara med och i vilket skick han skulle vara i. Att han kunde sitta bredvid mig och klappa på mig, peppa mig och trösta mig de där sista timmarna var helt otroligt för oss båda. Det blev så bra det bara kunde bli. Han fick se sitt andra barn födas till världen. Han kunde stötta mig. Vi gjorde det! Tillsammans! Helt otroligt.