39+0
18 Oktober 2014
Nu går vi in i bf-veckan och bebisen kan komma när som helst. Jag är inte förberedd mentalt för fem öre just nu. Med sambon tillbaka på sjukhuset är min hjärna långt ifrån redo att ta mig an en förlossning. Det är precis som att jag stänger av. Vadå 6 dagar till bf? Jag har varit gravid i en evighet och kommer att vara det en evighet till. Om jag ens är gravid?
22:11:09
Graviditet Torsten
Nånstans i hjärtat känns det lite som en sorg att den här graviditeten blev så långt ifrån vad vi hade planerat att den skulle bli. Om nu det här är min sista graviditet jag upplever så hade jag hoppats att jag kunde få njuta av den mer. Men livet blir liksom sällan vad man planerat. Och så fort bebisen är ute hos oss kommer nog graviditetens tuffa tid att vara ett minne blott ändå. Det är ju inte själva graviditeten som är den egentliga resan.
Den senaste veckan har varit tung. Många förvärkar, ont över allt. Det är precis som att varje steg jag tar gör ont. Jag vaknar flera gånger på nätterna av att jag inte lyckas ligga skönt. Allt är verkligen dåligt just nu och samtidigt som jag är livrädd för att förlossningen skall starta så önskar jag få komma ur den här gravida kroppen nu. Jag är trött på att vara otymplig och ha ont överallt.
Den psykiska pressen är ändå värst. Det känns som att jag har hela världens tyngd på mina axlar. Att jag måste tajma in min kropp att föda när det passar alla runt omkring mig. Att jag MÅSTE gå över för allas skull. Att jag måste föda vaginalt och skadas så lite som möjligt. Det är tufft. Jag vill bara skrika rakt ut att jag fan föder när jag "vill" och att nästa person som ber mig att knipa får en käftsmäll som heter duga. När de där hemska förvärkarna kommer så får jag nästan panik. Hela kroppen spänner sig och vrålar NEJ! Inte nu! Sätt inte igång än. Sen när det lugnar ner sig är jag SÅ lättad men samtidigt besviken. Så konstiga känslor. Själv säger jag på ren autopilot med ett fejkat smile att jag minsann skall knipa ordentligt så att sambon hinner hem från sjukhuset innan det blir dags till alla jag möter. Men jag vill inte vara nån nyckelperson just nu. Jag vill inte att allt skall hänga på mig. Jag vill få föda barn i lung och ro och jag vill få återhämta mig i lugn och ro. Jag vill att Sixten skall få vara trygg och glad men det verkar vara en omöjlig uppgift just nu.
För allt är liksom emot mig. Till och med på Ica jävla maxi KNUFFAS folk och går IN I MIG för att de inte kan flytta sig och gå runt min stora och gravida kropp som samtidigt måste ha koll på min son. Då får jag lust att börja slåss. Jag som är världens fredligaste person på jorden annars.
Jag tror att allt kommer att falla på plats när sambon är hemma igen. Då kommer det att kännas lättare och vi kan ladda om, igen.
Kommentarer
Postat av: Sambo/älskling
Jag kämpar så det glöder. Vi ses i morgon och ger varandra kärlek. Massor av kärlek.
Svar:
busamedemla.blogg.se
Trackback
