Min (första vaginala) förlossning - del 1
15 November 2014
Fredag morgon kl.8.00 den 7 november hade vi tid för överburenhetskontroll på förlossningen. Vi pussade Sixten hej då på morgonen, morfar hade kommit för att äta frukost och barnvakta. Natten till fredag sov jag inte många timmar. Sixten hade feber och var vaken så jag fick sova i hans säng och trösta/vara nära. På fredagen var jag nervös för att lämna sjuka Sixten men också för att behöva åka hem igen nu när allt var så ordnat med det praktiska. Eftersom min kropp var så omogen på den senaste kontrollen så var jag rädd för att de skulle vilja ge den mer tid.
Sen var det dags att kolla in hur öppen jag var. Fortfarande bakåtlutad tapp, ca 0,5 cm öppen på det inre och kanske 2,5 på yttre. Läkaren fick också känna, de diskuterade fram och tillbaka om det skulle fungera med en baard-kateter. Till slut bestämde dem att ett försök var på sin plats. Vi bytte rum och jag fick ligga i en gynstol. Jag såg framför mig hur de skulle trycka in en stor heliumballong i min lilla omogna tapp men det var en slang med en liiiiten ballong på änden som skulle på plats. Det var lite obehagligt eftersom de fick slita och dra ganska hårt i tappen för att komma in och första försöket misslyckades men sen satt den som en smäck. Jag ursäktade mig lite och sa att jag var en fegis, lite som nasse eftersom jag hade varit lite nervös innan och ställt många frågor (hej kontrollbehov). Då svarade doktorn med att säga att det brukar vara de allra tuffaste som säger så. Men nu kunde jag pusta ut. Jag var helnöjd. Det kändes som ett naturligt sätt att starta förlossningen på.
21:03:29
Graviditet Torsten
Vi var tidiga till förlossningen och fick sitta ner och vänta. Sen ropades vi upp och det var dags. Världens varmaste barnmorska hade vi fått och läkaren som var med hade gjort vändningsförsök och snitt med storebror. Hon var med hela den här resan också och vilken fantastisk människa hon är. Rak och ärlig, rolig och positiv. På själva kontrollen fick jag vara testperson på deras nya ctg-maskin. Trådlöst och hippt. Den fungerade fint och allt såg bra ut. Några sammandragningar registrerades men annars var det lugnt. Vi tittade med ultraljud att det verkligen var ett litet huvud där nere också för säkerhets skull. Jag fick nål i handen men den hamnade konstigt så den gjorde vansinnigt ont, kunde inte använda handen alls.
Tillbaka i förlossningsrummet fick jag vandra runt och vänta. Trycket från ballongen skulle fungera som ett bebis-huvud-substitut och leda till att jag skulle öppna mig tre cm. När det blev skiftbyte så fick jag ny nål, den här gången i armvecket, mycket bättre! Nya barnmorskan var också kanon. Jag hade börjat känna av lite tuffare sammandragningar nu. Läkaren kom in och drog i ballongen innan hon gick hem, ganska så hårdhänt. Hej värkar. Nästa gång barnmorskan drog i ballongen sa det plopp. Yes! Öppen tre centimeter alltså. Nu fick jag vänta på ny kontroll. Heja kroppen!
På kontrollen tyckte barnmorskan dock att det hade gått tillbaka till 1,5 cm. Jävla skit tänkte jag och grät en skvätt. Hade jag gjort ballongjäveln i onödan?? Nu var jag trött och besviken. Jag saknade Sixten något så enormt och hade gjort allt för att åka hem och sova sådär nära och mysigt bredvid honom. Klockan var eftermiddag och jag undrade om det någonsin skulle komma igång. Vad var nästa steg? Gel? Jag hann tänka 1000 tankar. Men en läkare fick känna efter för att dubbelkolla. Nej då. Det var öppet 3 cm. Nu kunde vi gå vidare med att spräcka hinnorna. Framsteg! Det kändes inte ett dugg. Oj så mycket vatten det forsade! På med värkstimulerande dropp (oxytocin). Nu började det hända grejer. Värkarna kom igång fint med droppet och jag hade ca 4-5 värkar per 10 minuter. Vid varje värk kom en flod med vatten. Jag tyckte det var ganska fnissigt. Värkarna tog jag sittandes i en stol med hjälp av dyktekniken men skönast var att stå, gärna lutad mot en vägg. Om det är såhär värkar känns så är det ju ingenting sa jag högt till undersköterskan och hon smålog och sa att vi kunde prata om det senare.. Efter några timmar med dropp som de ökat några gånger så hamnade jag i nån slags ond värkspiral. Jag fick inga pauser mellan värkarna utan de gjorde ont hela tiden. Det vägrade ge med sig och jag hann inte ladda innan nästa värk slog till. Det var outhärdligt och barnmorskan fick koppla bort droppet. Efter det fortsatte min kropp med egna värkar. Inte alls lika täta eller smärtsamma men att kroppen reagerade var väldigt positivt. 
Sjuke sambon sov middag och jag kämpade på med mina värkar. Till slut bestämde vi oss för att ge mig en sovdos. Jag var helt slut. Efter ett par värktabletter och en morfinspruta i skinkan från nya barska barnmorskan (hon var säkert inte så barsk men jag var tjurig och grinig så det sjöng om det) så sov jag som en gris mellan 12-03. Sen småslumrade jag fram tills morgonpersonalen kom. Idag är dagen D sa barnmorskan. Dagen vadå? Frågade jag. Dagen då bebisen skall ut. Ehm okej, svarade jag osäkert. Ja du kan ju inte vara gravid hur länge som helst nu när vi satt igång dig förstår du. Ohh my goood tänkte jag. Fortsättning följer...
Kommentarer
Postat av: Sara
vill läsa fortsättningen nuuuuuu!!!!
Svar:
busamedemla.blogg.se
Trackback
