❤️B U S A M E D E M L A

Just nu är jag både ledsen och arg. Jag hade inte planerat det här. Det fanns inte ens som möjligt värsta-senario. Varför skulle det bli så här? Varför händer det här oss? Vad har vi gjort för att förtjäna det här?

Jag är så rädd. Så full av panik. Hur skall jag klara av en förlossning? Kommer vi någonsin att få ett normalt liv igen? Ett som inte cirkulerar kring sjukdom. Tänk om bebisen också visar sig vara sjuk? Vågar jag ens älska mitt lilla knyte i magen med risk att få hjärtat krossat om några veckor? 

Kommer det någonsin någonsin någonsin vända för sambon som nu har skyhög feber och såna magsmärtor att en ny röntgen skall göras. Varför skall han få lida såhär? 

Jag står inte ut med tankarna. Jag känner mig så frustrerad och värdelös som inte kan göra något för att göra det bättre. Det finns inget slut. Inget ljus i tunneln just nu. Jag orkar inte mer. Men jag måste. Det är inte mig det är synd om. Det är min stackars stackars sambo som lider men jag hatar att stå bredvid och vara fånge i min stora hopplöst ickefungerande kropp. Det gör så ont att stå bredvid. Inte kan jag vara på sjukhuset så mycket som jag skulle vilja heller. 

Nytt för veckan är ordentliga stickningar i underlivet. Sammandragningar delux och nån nerv som verkar vara i kläm. Sover gör jag inte många timmar i sträck. Det börjar närma sig förlossning helt enkelt.

Älskade bebis. Ligg där så länge du kan.