Ynklig och sjuk.
28 December 2015
19:14:35
Vardagsliv
Jag känner mig som vädret i morse. Till och med värre. Jag är förkyld. Hela huvudet bultar och det gör ont i halsen. Jag hade lätt kunnat sova bort en vecka. Den här förkylningen har knackat på ett tag, men som "ensamstående" så går det inte att känna efter. Då får förkylningen snällt vika hädan för alla måsten. Idag så skulle Sixten till läkaren och Torsten skulle passas av sin mormor så då passade jag på att be om barnvakt över natten. Hjälp va sjuk jag blev sekunden då jag lämnat barnen och slappnade av. Jag är däckad i soffan och undrar hur i hela friden jag skall ta mig till BVC med Sixten i morgon och fungera som mamma resten av dagen.
Min mamma är en riktig pärla. Vi behöver så otroligt mycket hjälp utifrån. Jag har börjat vänja mig vid det. Förut tyckte jag att det var ganska jobbigt att be om hjälp men nu har jag insett att det är tvunget för att det skall fungera. Mina barn har många trygga vuxna omkring sig och jag är väldigt tacksam för det! Jag har ju ingen annan vuxen i den här familjen att dela ansvaret med. Det märks tydligt nu när jag blir sjuk. Det är så sårbart.
Jag har ibland svårt att förstå allt som har hänt och händer vår familj. Tänk att vi lever såhär. Det är så konstigt. Jag har läst på om kronisk sorg och känner igen mig så mycket. Det är svårt att vara kronisk sjuk, men det är också svårt att vara den friska i en familj med en kronisk sjuk vuxen. När den kroniska sorgen knackar på så sörjer jag det liv jag önskade för oss. Jag saknar att kunna bjuda hem vänner på middag, socialt umgänge överlag. Men jag gör mitt bästa för att vi som orkar skall få det vi behöver. Som ensam med två små barn är det inte direkt enkelt att bjuda hem och rodda en middag på egen hand. Speciellt inte med en som vilar på övervåningen. Det är en speciell situation att vara en familj med en kronisk sjuk familjemedlem. Det är så mycket som styrs av och kretsar kring sjukdomen. Jag hoppas fortfarande på en dag så vi ser tillbaka på den här kämpiga tiden och har fått ett mer stabilt liv. Ett liv där vi kan leva lite mer som vi vill även om det alltid kommer att vara sjukdom med i ekvationen.
Det är mycket jag längtar efter samtidigt som jag behöver acceptera läget och försöka hitta glädjen i nuet. Jag börjar bli bra på det. Det är härligt.
Jag skulle inte vilja vara utan de här erfarenheterna. De har gjort mig till en bättre människa och tvingat mig förändra och omvärdera livet.
Nu väntar en omläggning av sambons ben och sedan skall jag trycka något avsnitt av Dawsons creek till innan sängen kallar.
Kommentarer
Trackback