Idag när jag slutade jobbet så vände livet sådär snabbt. Jag har så svårt att vänja mig vid de där snabba turerna. Det blev bestämt under eftermiddagen att sambon skall skickas med helikopter till Karolinska i morgon förmiddag. Han kan inte åka själv och jag var tvungen att ta ställning till om jag skulle åka efter eller om han skulle få med sig någon annan. Jag bröt ihop fullständigt. Jag visste att om jag var kvar hemma så skulle jag inte fungera varken på jobb eller som mamma. Men hur lämnar man en ettåring och en fyraåring som redan varit utan en förälder i två veckor? Mitt hjärta gick i tusen bitar. Det är det tuffaste beslut jag varit tvungen att ta på länge.
Imorgon åker jag efter med flyg. Jag skulle aldrig förlåta mig själv för att jag stannade hemma om det hände något. Barnen behöver mig. Men sambon behöver mig mer just nu och jag behöver själv få vara med. Jag kommer att vara på plats i några dagar sen åker jag hem till barnen innan saknaden blir för stor. Jag har en känsla av att allt kommer att gå fort när vi är på plats.
Paniken infann sig direkt. Jag åkte ner till sjukhuset för att barnen skulle få säga hej då och se pappa en sista gång innan han åker. Vi vet inte när de kan träffas igen. Sen åt vi snabbt på mc Donalds och sen hem för att packa i en rasande fart till både mig, sambon och barnen som får sova hos mormor och morfar D. Barnens faster hjälpte mig under kvällen, har fixat flyg och allt. Jag är lyckligt lottad som har människor runt mig som kan hjälpa.
I morgon gäller det. Sambons hjärna skall undersökas och sedan väntar eventuellt en operation.
Jag är livrädd och paniken har tagit grepp om varenda cell i mig. När vi går ut genom Karolinskas portar och allt är färdigt så vill jag aldrig mer behöva åka dit. Aldrig aldrig mer. Nu ska sambon få en lyckad operation UTAN komplikationer och sen skall vi hem, läka och sen är det bra. Inga fler operationer. Bara raka vägen till liv och harmoni.
Jag är så rädd, så ledsen och så trött. Det är svårt att se klart och känslorna strömmar i en rasande fart. Sambons neurolog skrämde upp oss inför den här operationen för 1,5 år sedan. Jag förstår inte hur jag skall kunna fungera under tiden han opereras.
De får söva mig också. Dödsångesten knackar på och mitt huvud hinner planera begravningar innan jag hinner andas lugnt och bromsa. Jag får för mig att flyget skall störta så att jag aldrig mer får se barnen. Hela mitt väsen skriker att jag borde flytta ner i en bunker med barnen och hålla dem trygga och nära. Min själ har förklarat krig och min kropp har ställt in sig på försvar.
Nu ska jag försöka sova och njuta av stt ligga nära de här små snusande kropparna som jag har bärt i min mage, ge liv till och älskat varje sekund sen de föddes. Nu förändras livet. Om det är till det bättre eller sämre vet vi om ett par dagar.
Håll tummar för oss! Vi behöver alla vi kan få.
