En selfie i mina fina gamla trasiga och sneda brillor som jag dessutom inte ser ett skit i. But IiiIIiiI will always love theeeeheeeieeeieeem.
Så blev det dags att köpa nya glasögon. Helt plötsligt såg jag som en mullvad i strålande solsken. Typ inte alls. Sen var det ju det där med att jag inte gillar förändringar. Jag gillar verkligen inte förändringar.
När jag klipper håret hos frisör så suckar jag alltid av missnöje inombords (jag är ju alldeles för artig för att vara ärlig. Dessutom vet jag att jag förmodligen gillar det senare på sikt).
Jag avskyr att flytta och sörjer alltid mitt gamla hem länge innan jag trivs i mitt nya.
Jag tycker verkligen inte om när någon jag känner flyttar från min ö.
Byta jobb är pest tills jag har blivit gammal på nya jobbet.
Jag tycker till och med att det där med att resa kan vara ganska jobbigt eftersom det innebär massor av förändringar.
Ja, alltså, listan kan ju göras flera mil lång. Jag har helt enkelt lite svårt med förändringar.
Att byta glasögon kan vi kalla för en mega-gigantisk förändring. Glasögonen är ju en så stor del av mig och min personlighet. Det tog en evighet att välja ut nya men optikern bekräftade att det verkligen var dags. Synen hade försämrats mycket och ena ögat hade blivit närsynt utöver brytningsfelet.
Så. Nya brillor alltså. Den här gången ville jag tänka praktiskt. Barnen stöter i glasögonen ganska ofta och eftersom jag är född klant så behövdes ett par rejäla och slitstarka.
Efter x antal timmar hittade jag mina nya kompisar. Jag tycker om färgen men är inte hundra procent nöjd med formen. Vi får se om jag vänjer mig. Jag kan se igen! Det är det viktigaste.