❤️B U S A M E D E M L A

Jag förstår inte än idag, över ett år senare, hur sjutton hjärtat kunde fullkomligt explodera i mitt bröst av en kärlek större än själva livet. Meningen med livet. Jag kommer så väl ihåg honom i magen. Hur försiktig han var, hur jag sen kände igen honom utanför magen på hans rörelsemönster. Hur kärleken sköljde över mig och trollband hela mitt jag första gången jag hörde/såg honom med egna ögon.

Meningen med livet ligger och sover sen en timma tillbaka. Om någon timma till kryper jag ner bredvid honom och snusar mig till söms.

Han börjar bli bättre nu min lilla groda. Sprallet börjar göra entré och han charmar mig totalt och framkallar de där stora fina mammakänslorna som värker lite extra i hjärtat. Det är väl behövligt efter en tuff sjukdomsmånad. Fasar gör han också. Ibland gör det mig galen inuti men tålamodet är ändå stort. Det gäller att vara ödmjuk och ha stor förståelse för den utveckling som sker i hans liv. Något ingen av oss rår för. Vi flyter med och försöker ta det med ro mest, lägger annat åt sidan, gör saker när humöret tillåter. Men ibland är det tur att tanken är hemlig. Annars hade hans första ord blivit faaan.

Min lilla lilla skrutt. Va stor han börjar bli, och vilken härlig personlighet han har. Hans nya grej är att smacka pussar mot en med munnen. Han brukar klappa/klia på ryggen, kamma slingor av mitt hår i sina händer, pussas och kramas, krypa nära nära och säga piiiip med fingret på min näsa. Vi har så många fina "grejer" som är "våra". Kärleksbevis mellan oss. Och jag önskar och skall göra allt i min makt för att vi alltid skall vara såhär nära varandra.

Jag älskar ta mej fan ihjäl mig.