Jag tränar på att älska mig själv. Både insida och utsida. För ca ett år sedan gick jag ner massor med vikt. Jag ville må bättre i kroppen men trodde faktiskt också att jag skulle älska mig själv mer om jag var normalviktig. Det har nog alltid varit en dröm hos mig att passa in, att inte sticka ut för mycket både på utsidan och insidan.
Under hösten gick jag nästan upp allt jag gått ner. Jag kände hur självförtroendet dalade och hur jag helt plötsligt skämdes för mig själv igen. Då fick det fan vara nog.
Jag tvingade mig själv att utmana mina ramar, bryta dem, skjuta isär dem. Med små steg har jag ändrat min bild av mig själv och även om jag är långt ifrån mål så mår jag mycket bättre.
Steg 1 var att sluta skämmas för min storlek. Det jobbar jag fortfarande på men det går mycket bättre. Där ligger verkligen mitt största problem och min skam för min kropp hindrar mig så vansinnigt mycket när det kommer till att ta plats och våga ge av mig själv i ALLA situationer.
Steg 2 var att utmana min bild av det kvinnliga. Så jag gav fan i att raka benen bland annat och använder minimalt med smink. Ibland mascara, ibland inget alls. Jag sminkar mig mest när jag skall göra något där jag vill vara extra fin men då gör jag det för att det är roligt och för att vara lite extra. Inte för att jag vill fungera i vardagen.
Men tillbaka till de håriga benen. Jag har badat på badhus med håriga ben hela vinterhalvåret! Och nu när sommaren kom så gav jag mig fan på att fortsätta vara hårig. Jag har dock trimmat ner håret med sambons hårtrimmer när håret blivit längsta möjliga (sådär varannan månad kanske) så jag är inte i mål här heller men JÄVLAR va jag känner mig stark. Idag hade jag shorts och klänning på jobbet till HÅRIGA BEN! Och även om jag övade på ursäkter i bilen på väg till jobbet om någon skulle ifrågasätta och kände världens ångest inför att visa upp dem (jag hade till och med strumpbyxor redo i väskan) så gick det bra! Ingen kommenterarade mina ben och jag kände självförtroendet växa under dagen.
Håret syns inte så bra tyvärr men här kommer en segerbild!
På kvällen hade vi femkamp med två andra förskolor och när vi satt och åt på gräsmattan så glänste mina håriga ben i solskenet. Jag var stolt.
Håriga armhålor på kvinnor är något av det vackraste jag vet. Men där är jag inte än även om jag inte behöver ha nyrakade armhålor när jag har på mig plagg där de blottas.
Det kanske får bli nästa feministiska hemläxa? Eller nästa sommars projekt. Eller så behöver jag inte utmana den delen hos mig själv? Har jag modet?