❤️B U S A M E D E M L A

Sambon blir sakta bättre. Han är fortfarande sjukskriven men har lyckats hålla sig från sjukhuset rekordlänge nu. Det är lite vätska kvar bakom snittet förutom de saker som skall åtgärdas nästa höst. Det verkar som att faran är över nu men det som är kvar är inte det lättaste att fajtas mot. Sambon kämpar för att bli av med morfintabletterna som han tagit för smärtorna. Nu trappar han ut sakta men säkert. När morfinet går ut kroppen blir han grå i hela ansiktet, svettas och ser så sjuk ut att jag nästan vill skicka iväg honom till sjukhuset. Jag har fortfarande inte vant mig vid att se honom ha ont och vara sådär sjuk. Det kanske låter enkelt att sluta med morfin. Men jag kan säga, att jag inte ens skulle önska min värsta fiende att behöva ta sig ur ett sådant beroende. Jag saknar oss. Herregud vad jag saknar oss. Glimtar av oss kommer tillbaka mer och mer. Jag bara längtar efter att allt morfin är ur hans kropp. Jag längtar också sådär galet långt fram. Fram tills efter den sista operationen är gjord nästa höst. När allt är färdigt och fixat. När vi kan leva livet som vi vill igen och bara segla fram till vårt bröllop.Och den dagen vi gifter oss, då är vi friska och glada och fullständigt på det klara med att inget kan bräcka oss. För vi har redan levt sida vid sida genom glädje och sorg, sjukdom och hälsa. Vi har redan bevisat att vi kan. Så vi kan bara njuta oss igenom livet sen som man och hustru, trygga med att det är vi tills döden skiljer oss åt.