❤️B U S A M E D E M L A

Jag har alltid varit en känslomänniska med förmågan att känna så mycket och innerligt att jag nästan går sönder ibland. Någon/några gånger per år så gör jag det. Går sönder alltså. För ibland blir liksom allt för stort och för mycket och då måste jag gå sönder för att få komma tillbaka. Ladda ur. Komma igen. Stänga av och starta om. 

Jag har alltid nära till gråten. Gråter gör jag till de flesta känslorna, och det utan att gå sönder. Det är som en sorts öppen kanal från känslorna till tårarna. Idag grät jag när Pippi skulle lämna Tommy och Annika för att åka till Söderhavet med sin pappa. Sen grät jag för att hon stannade kvar. 

Igår och idag är jag hemma och vabbar med en förkyld och hostig storskrot. Det går åt mängder av snorpapper och jag är så glad och tacksam över att hans pappa har lärt honom hur man fräser. I min iver att ta bort snor snabbt i hoppleken på hans säng så missade jag att be honom fräsa och tog istället pappret och "tryckte" ut snoret istället. Ni vet sådär "som man gör". Sixten protesterade, blev ledsen och bestört. Efteråt höll han sig för näsan och grät. Jag skämdes. Satte honom i knät, sa förlåt och förklarade att det inte var min mening att göra honom illa. Sa förlåt igen. Hans snyftande ebbade ut och snor rann återigen från näsan. Jag frågade om han kunde fräsa och så snöt han sig på sitt eget vis. Efteråt satt vi kvar i en lång kram. Jag strök honom över ryggen och vaggade lugnt fram och tillbaka så som min farmor alltid vaggat mig (och fortfarande gör när vi kramas). Länge länge satt vi där. Utan att säga något. Vi vaggade fram och tillbaka och jag kunde inte tänka på något annat i hela världen än hur mycket kärlek jag gungade i min famn just där. Just då. Han somnade och jag la ner honom på sängen. Då kom nästa omgång tårar. För det var så vackert att de stora känslor som vällde fram i mammahjärtat inte fick plats.