❤️B U S A M E D E M L A

Ja nog är tårarna stora hos den yngsta i vår familj just nu. Något hände strax innan S fyllde två år. Vårt glada och mestadels bekymmersfria barn vaknade en morgon med många stora känslor inom sig som vi inte fått sett förut. Det var som att han hade öppnat en dörr in till känslornas värld och det blev starten på en ganska jobbig period för oss alla men allra mest för honom själv. Att vara två år är inte lätt. Våra viljor stöts och blöts mot varandra och jag ser så tydligt hur S upptäcker sitt jag med allt vad det innebär. Ord som "Inte, nej, min och vill inte, används ganska så frekvent här hemma och det kan bli lite pyssligt (minst sagt) emellanåt. Det är under dessa tider som föräldraskapet ställs på sin spets och herregud vad jag har grubblat mig blå över hur jag skall förhålla mig till allt det nya som händer i vår tvåårings liv. "Tusen exempel på uruselt föräldraskap" skulle kunna vara titeln på en väldigt tjock bok med mig som författare och jag får skämmas nästan dagligen över hur jag bemöter mitt barn i vissa situationer. Sambon och jag pratar och pratar och pratar om strategier och förhållningssätt och det är liksom räddningen i allt det här. Hur gör vi? Hur bemöter vi? Vad säger vi? Det känns som att det tunga lasset har legat på mig en längre tid eftersom jag har flest lämningar/hämtningar på förskolan och måste slåss med tiden. Sambon har även jobbat och varit borta mycket kvällstid de senaste två månaderna så jag vet att jag lever, milt uttryckt. Det gör också att jag inte riktigt har samma enorma tålamod som jag oftast har.

 

Ilskan gjorde entré som en stormvind strax innan jul. När något inte blir som han har tänkt sig eller om vi missförstår varandra så kan det utlösa en väldig ilska. Situationer då utbrotten kommer är till exempel när katten vill gå ut. S vill så gärna att alla skall vara på samma ställe. Det är viktigt för honom men inte alltid så lätt att genomföra. Det här med att växla från uteaktivitet till inneaktivitet och vice versa är också något som inte fungerar just nu. Det slutar alltid med att jag får bära en protesterande och viftande tokarg S in eller ut. Sen följer ett utbrott i anslutning till det. Han gråter och gråter och jag får varken trösta eller röra honom.

 

I början var vi helt paralyserade av den enorma känsla han helt plötsligt uttryckte och vår första reaktion var att vi var tvugna att avleda eller bryta hans beteende när det exploderade. Det blev sju resor värre och vi satt flera gånger i soffan med en mycket arg och frustrerad kille som inte alls förstod varför vi "tvingade" honom att lugna ner sig. Han började kasta och förstöra saker i ren protest. Nu gör vi tvärt om. När det brakar så får det braka. Vi håller oss i närheten och väntar tills han är mottaglig för tröst. Jag brukar sitta bredvid och stryka honom över ryggen (om jag får, annars rör jag honom inte) tills han lugnar ner sig. Efter en stund går den arga gråten över i en ledsen gråt och det går att trösta och prata om vad som hänt. Vi försöker sätta ord på känslorna för att visa att vi förstår. Jag hoppas att det hjälper honom att förstå sina känslor så småning om och att vi kan prata om det tillsammans när han utvecklat språket ytterligare. Det viktiga just nu är att han får känna det han känner. Att han får vältra sig i glädje, ilska, ledsamhet och så vidare. Så som människor gör. Vi försöker också vara noga med att säga förlåt om vi reagerat på ett dåligt sätt. Åh, det är så himla viktigt för oss. Att bli sams när man har bråkat. Att visa S den respekten. För det blir självklart en del bråk när vi är stressade/trötta och jag vill att S skall få med sig den förmågan, att säga förlåt. För oss är det grunden till respekt. Att säga förlåt och förklara varför man tappat fotfästet. Alla individer har rätt till den respekten. Jag vill att S skall veta att det mamma och pappa gör inte alltid är rätt. Jag hoppas att det stärker hans sjävkänsla och respekt gentemot sig själv. Att han vågar säga ifrån om han blir illa behandlad oavsett vem det är som behandlat honom illa.

 

Vår familj lever i en ständig kompromiss just nu, och, ja, det är ju så resten av våra liv kommer att se ut. Det ÄR ju livet. Vi har ju gått från två individer med åsikter och viljor till tre och alla är lika värda att ta plats och bli respekterade. Dåliga dagar med många konflikter kan jag med längtan minnas hur livet såg ut innan vi fick barn. Hur "enkelt" allt måste ha varit. Varför förstod man inte det då? Hur enkelt det var att bara vara två. Haha, eller enkelt och enkelt. Våra gnabb har ju liksom snällt fått gå åt sidan efter S gjorde entré i våra liv även om de också pyser ut ibland.

 

Det är verkligen lika "fasansfullt och skrämmande" som fantastiskt underbart att vara mamma till en tvååring. Det är en ålder som bjuder på många skratt och ett språk som bubblar fram. S visar så många fina sidor och vi ser hur mjuk och omtänksam han är. Han leker på helt nya sätt (till exempel så nattar och matar han sina dockor och "bränner sig" när han skall ta ut mat från sin ugn så att vi måste blåsa och har "kapphi"-bjudningar med sin blommiga servis) och härmar oss i allt vi gör. Det är så fantstiskt roligt att han använder sin fantasi i leken och hänger på med glimten i ögat både på andras och eget initiativ. Språket har fått en riktig skjuts och han kan återberätta böcker vi läst eller händelser han varit med om med enkla ord även om det mest är mamma och pappa som förstår vad han säger än så länge. Han är så sugen på livet och utvecklas i en rasande fart. Han älskar sik (musik) och måste röra kroppen så fort en bra låt dyker upp, vi dansar och mimar i köket med träslevar medans vi lagar mat och han har en sådan glad inställing till livet som är fantastisk att ta del av. Pippi och traktorer är det bästa som finns, tillsammans med hans älskade katt som han tar hand om så kärleksfullt och fint. Och även om jag morrar och suckar över att jag måste spendera alla nätter i med rumpan hängandes utanför madrassen och nacken i ständig onaturlig böj så finns det inget finare än när S vaknar och kollar att jag är kvar, skumpar in nära nära och vill att jag håller om honom. Han ber om att få dela täcke och jag ligger och snusar på hans nacke tills jag somnar och det är precis vad jag skall göra nu.