Det blåser som satan på vår lilla ö nu. Jabla kallt (som en viss treåring skulle ha uttryckt sig) är det. Men oj så vackert. Speciellt ute på landet där vi bor. Idag blev jag så tagen att jag var tvungen att stanna bilen och försöka ta ett kort med mobilkameran för att fånga det magiska som hypnotiserade mig under hela min bilfärd hem. Det gick inte. Ni får helt enkelt ta en sväng om ut på landet bland åkrar och fält. Ja alltså fortfarande körandes på vägen förstås.
Det blåser så pass att snön från dikeskanterna liksom svävar över vägen som en mystisk snörök-dimma. Helt fantastiskt. När solen gått ner är det ganska läskigt eftersom det helt plötsligt kan komma en snövall man måste plöja sig igenom men på dagtid. Oj oj oj. Det är det vackraste jag sett på länge.
Ett fjantigt försök att fånga en magisk upplevelse. Tänk om jag haft fina kameran, stativet och tid.
I morgon är jag och Sixten solo med familjemys och r-u-t-i-n-e-r på schemat. Jag har tänkt skriva ett inlägg om att vara förälder till en tvååring. Det kan bli.. Intressant..