❤️B U S A M E D E M L A

Sixten valde att vända sig så sent som i vecka 38 + några dagar. Han hade legat fint med huvudet neråt men vände om under en helg. På måndagens mvc-besök låg han helt plötsligt med huvudet upp och rumpa ner. Eftersom jag var så långt gången i min graviditet fick vi tid till vändningsförsök morgonen efter. Vi blev ombedda att packa väskorna redo eftersom vändningsförsöken kan sätta igång graviditeten i värsta fall.

Jag stressade som en tok den kvällen. Packade och handlade som en dåre. Jag var jättenervös men tänkte att vändningsförsöket säkert skulle lyckas.

Det gjorde det inte, efter tre MYCKET smärtsamma försök gav dem upp. Jag kände mig som riktig mes som inte kunde hantera smärtan. Nu efter snittet fick jag berättat för mig att Sixten låg med benen rakt ut, då är det omöjligt att vända. Det hade inte gått hur mycket de än tog i. Så nån mes var jag inte - med facit i hand.

Vi fick tid för kejsarsnitt en vecka senare. Jag grät hela den dagen när vi träffade läkare och sköterskor för inskrivningssamtal. Jag ville verkligen föda normal. Jag har en stor förbi för nålar och diverse ingrepp. Jag är livrädd för knivar, sår osv. Tanken på att de skulle skära i mig fick mig att gråta på en sekund. Jag tycker att en lagning av en tand är illa, hur skulle jag fixa en så stor operation? Den långa veckan innan det var dags mådde jag pyton. Sambon tröstade och tröstade och sa att han skulle ta hand om mig och bebisen på bästa tänkbara sätt!! Det lugnade mig. Han är underbar! Och det skulle bli så bra! Jag visste att jag hade världens bästa stöd i sambon!

Kvällen innan operationen mådde jag pyton. Jag fick inte många timmars sömn. När väckarklockan ringde kändes det inte som att jag fått sova en sekund ens.

Vi kom in på förlossningen 05.45. Jag fick duscha med egna grejer och byta om till vit sjukhusrock och höga strumpor. Sedan kom en sköterska och satte kateter. Inte en favorit bland upplevelserna. Sedan sattes nål i armvecket. Katetern gjorde att jag kände mig konstant kissnödig. Det var vidrigt. Men jag var så nervös för allt annat att jag försökte tänka bort det.

Tjugo i åtta rullades vi upp till operation. Sambon fick byta om till operationskläder och jag fick mig ett gott skratt. Tårarna spröt och jag var livrädd samtidigt som jag var så förväntansfull och lycklig över att få träffa min bebis. När jag skulle byta från sjukhussängen till britsen jag skulle opereras på så skakade benen så mycket att jag knappt kunde ställa mig upp. Inne på operation fick jag hälsa på alla läkare. Fast jag hade ju träffat nästan allihop på inskrivningen. Just innan bedövningen skulle läggas sprack sambons byxor i grenen. Jag skrattade och sticket gick som en dans. Det var inte ett dugg farligt och gjorde inte alls ont. Sedan väntade vi på att bedövningen skulle ta. Det gick fort. Jag fick ett skynke framför mig så att jag inte skulle se vad de pysslade med. Sambon satt bredvid och höll mig i handen. Narkosläkaren fick vår kamera och tog en massa foton. Jag kunde vicka på tårna ganska länge och berättade högt för alla läkare att jag minsann kunde vicka på dem fortfarande! Jag ville inte att de skulle skära innan jag verkligen var bedövad. Efter ett tag frågade jag när de skulle börja, men då hade dem redan satt igång tydligen.

Under operationen kände jag hur de drog och slet i mig, men då hade jag slappnat av eftersom det inte gjorde ett dugg ont. Jag tyckte inte ens att det var obehagligt. Efter några minuter sa sambon att han kunde se vår bebis och sekunderna efter kände jag världens ryck och hörde hur en bebis skrek!! Är det min bebis som skriker, frågade jag samtidigt som tårarna spröt. Och det var det förstås! Va fin han är, utbrast jag när jag fick se honom. De höll fram honom till oss inlindad i en handduk. Vad blev det, vad blev det, frågade jag och barnmorskan svarade att vi kunde se efter själva. Så vi lyfte på handduken och fick se att vi fått en liten son. Sedan gick sambon med ut för att torka av honom och klippa navelsträngen. Narkosläkaren hakade på med kameran i högsta hugg. De var bara borta i några sekunder innan de kom tillbaka. Tårarna bara rann när sambon kom tillbaka till mig med vår älskade son i sin famn. De känslorna går inte att beskriva. Det var så fantastiskt. Jag var så lycklig! Jag fick upp Sixten på bröstet och han började suga på min haka. Sedan fick han ligga där när de sydde ihop mig.

När allt var färdigt fick vi ligga på uppvaket tillsammans hela familjen. Sambon ringde runt och meddelade att allt gått bra och att vi blivit föräldrar till en liten son! Jag fick tillbaka känseln i benen väldigt fort och vi fick åka ner till vårt rum. Där väntade en kontroll av Sixten som sambon fick vara med på. Jag låg i sängen och var alldeles salig.

Sambon gick iväg för att äta lunch efter några timmar och jag låg där i min säng tillsammans med min son och försökte få igång amningen.

Innan kejsarsnittet var jag väldigt rädd för smärtan efteråt. Kejsarsnitt gör ont. Att föda barn gör ont. Det kommer att göra ont hur man än får ut sitt lilla underverk. Samma kväll som operationen fick jag prova att ställa mig upp bredvid sängen och trampa några steg. Det gjorde så vansinnigt ont. Sjukt ont! Dagen efter tog de bort katetern. Jag fick Alvedon och Ibumetin mot smärtan i såret. Det kändes inte som att det hjälpte ett skit och jag fasade för varje toalettbesök. Första två besöken fick jag morfin för att komma upp. Det blev jag helgroggy av. Då var det nästan bättre att vara utan.

Sakta sakta blev smärtan bättre och jag kunde börja gå runt på bb. Snittet lades på onsdag morgon och på fredag kväll satt jag i det gemensamma rummet och åt kvällsfika tillsammans med Sixten. Söndag förmiddag fick vi åka hem. Jag var fortfarande ordentligt mör och kunde inte ta mig ur soffan eller sängen med Sixten i famnen men sakta sakta blev det bättre. Efter en vecka mådde jag hyfsat bra och nu efter två veckor känns det okej, även om det kan göra lite ont om jag inte tänker mig för.

Och jag kunde skratta! Det var mitt största bekymmer. Hur skrattar man med ett stort operationssår på magen? Men det gick!

Jag överlevde! Jag fick min älskade son. Och ja, ge mig ett par år så skulle jag göra det igen!

Kom till världen idag kl.8.24 genom planerat kejsarsnitt.
Han vägde 4015 gram kärlek och var 51 cm lång.

Allt har gått bra och det var verkligen kärlek vid första ögonkastet. Aldrig har jag känt en sådan enorm kärlek. Och att se samma kärlek och känslor strömma igenom sambon och lysa genom hans ögon var så magiskt att det inte går att beskriva med ord.

Nu försvinner vi in i vår bubbla ett tag!

Jag är MAMMA!!!!!!

Att min stora fina mage skall försvinna och ut komma en underbar liten varelse har jag ännu inte riktigt förstått. Jag är så van vid att ha "någon" i magen nu så det kommer förmodligen kännas väldigt märkligt när vår lilla vän tillslut kommit ut. Jag har haft en väldigt bra graviditet. Jag har kunnat jobba och jag har kunnat njuta. Enda riktiga krämporna har varit mängden vatten i min kropp och så halsbrännan. Ont i höften hade jag sen innan men den har inte blivit så jättemycket sämre. Foglossning hade jag tidigt i graviditeten men den försvann någon gång på vägen. En riktig drömgraviditet med andra ord. Jag har haft en del förkylningar och dessutom maginfluensa, men mellan alla sjukdomar har jag varit oförskämt pigg och strålande glad. Att vara en gravidis är min grej, helt klart!

Jag måste ju vara ett typiskt exempel på att bära bebisen högt? Nere på magen är det mjukt och gosigt, (fläsket alltså) och uppe är magen spänd, stor och stenhård. Hade jag varit smal innan graviditeten så hade nedre delen av magen förmodligen varit platt. Haha, nää.. Nu på slutet har jag fått bristningar under naveln. De är ganska ytliga så jag hoppas att de bleks fort i takt med att magen krymper. De är inte sådär härligt knallröda och breda så jag hoppas att de inte hinner explodera nu de dagarna som är kvar. Fast jag tycker ändå det är fint. Som små röda skyddande linjer av kärlek. Den största kärleken i livet. Det stör mig inte att de finns där. Jag hade redan bristningar runt höfterna efter tonårstiden. Och skulle jag få för mig att bli modell så får dem väl photoshoppa! ;)

Idag är det söndag. Vår dag består av vila och förberedelser. Jag skall tvätta nån maskin, gå igenom väskorna för att se att vi verkligen har allt och så skall julsakerna bort. Det märks att nervositeten börjar stiga. Fast den bra sortens nervositet! Och jag längtar! Jag längtar sååå efter min lilla älskling. Jag vill bli mamma nu! Helst nyss. Men jag får snällt vänta tills det är dags.

Tills dess skall man passa på att vila har jag hört. Kroppen verkar ha missat det och jag vaknar nu mer än någonsin på nätterna. Klarvaken. Som att jag är på väg nånstans. Jag sitter med mina svullna fötter över sängkanten, rapar halsbränna och funderar. Fast jag vet inte riktigt på vad. Sen somnar jag om förstås. Antar att hela jag går och laddar.

Jag har kommit så långt i min mentala process att själva operationen känns okej. Jag grubblar fortfarande lite över första tiden hemma men efter en morgon med näsan i ett bloggarkiv hos en viss tvillingmamma så känner jag mig stärkt! Hon kunde minsann röra sig efteråt och ta emot besök och städa efter visst antal dagar.. Jag tror att jag målat upp en bild mycket mörkare än vad verkligheten ser ut (så typiskt mig), men nu börjar det släppa.

Jag tänker på mitt barn och det pirrar i hela hjärtat av längtan! Det är nästan så att det kan få sätta igång så jag slipper vänta!

Jag funderar en del kring vilket kön det kan vara. Innan lillbusen vände sig var jag helt säker på att det var en kille. Men nu lutar det åt en tjej. Fast det har nog bara att göra med att jag själv vände mig till säte precis innan förlossningsdags och fick plockas ut. Och igår förstärktes känslan ytterligare då jag och mamma gick igenom mina bebiskläder. Så nu har jag lånat hem en del till vår. Jag fick se dressen jag åkte hem i från bb och min första julklänning osv. Så mysigt att mamma sparat det! Jag kan ju säga att jag var knallrosa som liten. En riktig tjejtjej med volanger och grejer. Får jag en dotter kommer jag nog inte att bli så genusrabbiat som jag alltid trott insåg jag snabbt.. Haha. Men det får tiden utvisa. Jag hinner ändra mig tusen gånger..

Nu har jag börjat spy av min halsbränna. Trevligt värre. Men nu är det inte långt kvar.

Det var extra skönt att vakna upp i morse och veta att jag har hela helgen framför mig, med massa sambomys. Han skall bara jobba några timmar sen är det vi, och jag skall följa efter honom som en liten svans. En liten jobbig kärlekskrank svans.

Det kanske är vår sista helg utan bebis. Snart kommer livet att förändras på ett sätt man nog inte kan förstå innan det har hänt. Och vi längtar oss tokiga båda två. Men nu är det inte långt kvar. Snacka om att stå och trampa på målsnöret. Egentligen är det en vecka kvar till Bf idag. Och vem vet? Kanske bebisen har snurrat runt på något magiskt sätt? Då får vi snällt vänta vidare som alla andra.

Jag drömmer mycket nu. Bearbetar nog massor i sömnen, fast jag kommer inte riktigt ihåg vad jag drömmer. Vet bara att det är mardrömmar.

Snart min älskade lilla skruttbebis, snart skall vi äntligen få träffas och se varandra. Du kommer att vara världens underbaraste. Det vet jag redan!

Bebisen har fått så fina presenter från alla håll och kanter. Här är ytterligare några. Från två fina familjer på mitt jobb har den fått bodys. Och av sin yngsta moster har den också fått ett snuttelamm och en badkappa. En arbetskamrat har gett den en barbapappahaklapp och en Pettson och Findus-body.

Snuttelammet ligger nedpackad i bb-väskan och väntar spänt på att få träffa bebisen!

blir det inte riktigt som man tänkt sig. Jag hade full koll på mina känslor kring en "normal" förlossning och såg verkligen fram emot när den skulle starta. Jag har kommit tillfreds med att spricka, kanske bli klippt, sugklockor och hela paketet. Jag hade snickrat ihop en målbild och tyckte att det skulle bli roligt! Jag längtade! Men ibland blir det inte som man tänkt sig.

Efter tre vändningsförsök gav läkarna upp. Bebisen låg envist kvar med rumpan där huvudet egentligen skall vara och vägrade att svänga runt, oavsett hur hårt dem tryckte. För mig var vändningsförsöken en pina. De gjorde jätteont men jag kan tänka mig att det inte är så farligt om bebisen inte sitter fast. Min sambo var en ängel och höll i mina händer och försökte få mig att komma ihåg att andas. Något som inte var helt lätt när bricanylen fick hjärtat att picka i en rasande fart och smärtan från trycken på magen gjorde det outhärdligt.

Det får bli planerat kejsarsnitt sa läkarna och gick ut. Och kvar satt vi.

Efter massor av möten med olika läkare är vi inskrivna och klara för kejsarsnitt. Vi har fått ett datum och ett klockslag.

Samma läkare som försökte få runt bebisen blir den som kommer att operera. Vid ett senare möte med henne bröt jag ihop och blev ledsen. Jag skämdes och var rädd för att vändningsförsöken misslyckades för att jag var för vek inför smärtan. Men hon förklarade att de hade varit riktigt elaka mot mig och att jag hade varit väldigt tålig.

Miljoners med olika känslor far omkring i mitt huvud nu. Jag får börja om med en ny mental process och ändra målbilden helt. Det känns väldigt jobbigt att ha datum och tid bestämt. Jag känner mig snuvad på min förlossning och känner mig inte så pepp just nu. Jag måste nog få vänja mig vid tanken ett tag.

Tänkte skriva ett inlägg om hur ett "vanligt" mvc-besök går till som gravidis. Tog lite kort och grejer. Men det blev inget vanligt besök.

Det var ingen liten fot som min mamma fick känna igår, det var en hand. Bebisen har vänt sig om. Nu liksom!!! Nu???? Den skall ju snart ut! Barnmorskan hittade inte längre det lilla huvudet där nere och efter kontroll med ultraljud verkade den ha vänt sig om.

Så i morgon bitti skall vi till förlossningen och försöka vända bebisen. Eftersom jag är så långt gången i min graviditet så är det lite bråttom. Skulle den inte vända sig så blir det kejsarsnitt. Inom kort. Vi blev också ombädda att ta med bb-väskorna eftersom förlossningen kan sätta igång av vändningsförsöket.

Ja hörre ni. Det var inte riktigt såhär det var planerat och jag vill verkligen få uppleva en vanlig vaginal förlossning. ca 50% av alla vändningsförsök lyckas så jag hoppas att vi tillhör den lyckliga halvan.

Helt plötsligt blev det väldigt verkligt och jag har panikhandlat in allt det sista och packat noga inför morgondagen.

Förhoppningsvis lägger bebisen sig tillrätta i morgon och vi kan fortsätta rulla på med livet de sista veckorna som egentligen är kvar här nu!

Söta små kläder och sängkläder snurrar i tvättmaskinen med parfymfritt tvätt- och sköljmedel. Jag "boar" lite försiktigt här hemma och försöker få färdigt inför äventyret som väntar!

Jag skall sy några underlakan av ett av våra lakan vi köpt till vår säng men som inte vill ligga på plats. Men jag har gott om tid på mig, intalar jag mig själv i alla fall. Jag räknar stenhårt med att gå över tiden länge. Nästan så att jag tror att jag kommer att bli igångsatt. Eftersom min lilla bebis är så lugn tror jag inte att den har bråttom ut.

Jag var också en lugn bebis när jag låg i min mammas mage. Gjorde inte alls så mycket väsen av mig. Och det är jag fortfarande. Lugn och försiktig.

Igår fick mamma "mormor" känna en liten fot som stack ut och busade. Vi satt vid symaskinen och sydde lite och så kände jag världens tryck inifrån magen, nästan så att skinnet skulle gå sönder.. Det kändes så tydligt att det var en liten fot. Häftigt. Det tyckte "mormor" också som spärrade upp ögonen och såg sådär jättelycklig ut som bara en mormor kan antar jag jag.

Jag har själv alltid tyckt att det är sådär jättefnittrigt och pirrigt att få känna på någons bebis genom magen. Det är så häftigt. Det enda som är häftigare är ju förstås att få känna det själv, inifrån, för det är en upplevelse man inte kan förklara ordentligt eller förstå om man inte upplevt det själv.

Det är extra häftigt när man riktigt känner vilken kroppsdel det är som putar ut. Min lilla bebis sparkar just ingenting utan det som går att känna är när den flyttar sig lite och ordnar runt där inne. Så "mormor" fick verkligen in en kanonträff..

Snart väntar mitt sista mvc-besök innan Bf-datumet!

Jag sitter i soffan och känner mig seg. En förkylning har hoppat på mig och jag är trött, har ont i huvudet och är snorig. I magen är det full fart idag. Min annars så lugna bebis bufflar och vrider sig så hela magen putar åt olika håll. Men bebisen ändrar inte sitt läge och ligger med rumpa upp och huvud ner. Även om rumpan far omkring lite från höger till mitten av magen.

Det skall bli så spännande att få möta det lilla miraklet i min mage. Även om vi redan känner varandra så startar den riktiga relationen först när bebisen kommit ut. Jag vet än så länge ganska lite om min inneboende i magen. Jag vet att h*n sover mycket, gärna på natten, är vaken i omgångar på morgonen, förmiddagen, eftermiddagen och kvällen. Nattetid är det lugnt. H*n är en väldigt lugn bebis som buffar försiktigt och korta stunder. Ibland buffar h*n bara till lite kort för att liksom visa att h*n finns där. Men det är sällan det blir längre stunder så andra hinner känna eller titta. Vår bm tycker också att det är en lugn och kanske lite blyg bebis men hjärtljuden är inte låga så det är inget "konstigt" eller "farligt".

H*n tycker inte om hett vatten när jag badar, hög musik eller när jag är stilla för länge. När jag sjunger eller pratar blir det alldeles lugnti magen. Vid colaintag exploderar bebisen i galna ryck och rörelser. Så här är det colastopp. Innan årskiftet festade jag till det med cola vid speciella tillfällen men efter jul och nyår är det tvärstopp.

Bebisen tycker redan väldigt mycket om sin pappa. Ibland märker jag hur h*n reagerar på sambons röst och jag tror de längtar lika mycket efter att få träffa varandra.

Det skall bli så otroligt spännande att få lära känna den lilla individ som ligger i min mage. Jag är väldigt nyfiken på hur h*n ser ut, vems drag h*n kommer att ärva och visa när h*n blir lite större och vilket kön det är, förstås. Även om jag inte är mest nyfiken på könet. Jag är mest nyfiken på mängd hår och hårfärg konstigt nog.

Och om h*n är så lugn som det verkar.. H*n kanske bara vilar inför att komma ut och vara en riktig vilde utanför magen...

Tiden bara springer iväg! Magen växer fortfarande men inte lika fort som förut. Nu ser den större/mindre ut beroende på hur lilla busen ligger där inne. Jag känner mig väldigt nöjd med mitt beslut att gå på semester innan det är dags. Jag behöver lugn och ro.

Det börjar sjunka in nu, att det förhoppningsvis kommer en liten älskad och väntad familjemedlem om några veckor. H*n har ju redan varit en familjemedlem ända sen h*n flyttade in i magen i maj, men snart skall h*n få komma ut och jag skall få krama och pussa på riktigt.

Jag är inte längre rädd för förlossningen. Jag börjar känna mig redo. Jag fortsätter att förbereda mig mentalt, det är viktigt för mig. Snart är det dags!

Nu är nästan julen över för våran del. Det är ett släktknytis i morgon som vi ännu inte bestämt om vi skall gå på. Men sen är julen över för denna gång!

På onsdag skall vi på kontroll och få reda på om bebisen ligger åt rätt håll och om den har fixerat sig. Spännande!

Sen skall jag försöka klämma in en klipptid. Man vet aldrig när man har tid till att klippa sig igen! Och så vill jag gärna vara fin i håret inför nyår! Jag längtar lite efter årets nyårsafton. Lite extra för att år 2012 kommer med så mycket härliga saker förstås. Men också för att vi skall fira i lite mindre skala, ca 13 glada nyårsfirare är vi som skall äta nyårsmiddag på restaurang och sedan fylls gänget på senare på kvällen hemma hos en kompis.

Jag skall hitta en klänning bara som tillåter en bamsemage..

Nu är det inte mycket kvar på listan!!!

Vagn:
(x) Vagn
(x) Filt
(x) Åkpåse (vi har köpt en för spädisar och tänker köpa större till nästa vinter)
(x) kudde
(x) Plastad frotté
(x) Vagnleksak/Mobil
(x) Reflex 
(x) Skötväska

Bil:
(x) Bilstol 
(x) Solskydd

Sova gott:
(x) Spjälsäng
(x) Spjälskydd
(x) Madrass
(x) Täcke
(x) Kudde
(x) Lakan
(x) Plastad frotté
(x) Påslakanset
(x) Leksaksmobil/speldosa
(x) Gosedjur

Sköta om:
(x) Skötbord
(x) Skötbädd/skötskydd
(x) Mobil
( ) Våtservetter
( ) Tvättlappar
(x) Blöjor 
(x) Blöjhink 
(x) mjuk babyhårborste och kam

Äta mat:
(x) Amnings-BH - köpte två på twilfit i Sthlm. De satt bäst på mig!
(x) Bröstpump
( ) Nappflaska
( ) Flaskborste
( ) Modersmjölksersättning
( ) Amnings kupor
( ) Haklappar
(x) Dreggelhaklappar

Bada:
(x) Badbalja
(x) Tvättlappar av frotté
( ) Babyolja
(x) Badhandduk med huva
(x) badtermometer - en jättefin delfin!

Vi har fortfarande några punkter kvar, och vi måste ta tag i apotekslistan. Jag har inte heller packat den berömda väskan än, men det kommer, jag har gott om tid på mig (inbillar jag mig).

Mini-Apotek:
( ) Kräm mot röd bebisrumpa
( ) Näsdroppar för spädbarn
( ) Panodil, stolpiller för spädbarn
( ) Febertermometer
( ) Kräm mot torr hud
( ) Idomin
( ) Barnolja
( ) Xylocain

Vi har 90% av graviditeten bakom oss nu när bara en månad återstår! Jag fattar inte vart tiden har tagit vägen! Med jul och nyår framför oss kommer förmodligen tiden att flyga förbi. Det känns så overkligt! Nästan som att det är mer overkligt nu än när jag gjorde mitt positiva graviditetstest. Trots att jag känner vår älskling ofta och ser hur det putar ut en liten rumpa då och då så fattar jag inte fullt ut! Vi skall bli föräldrar. Det är galet! Sängen är ihopmonterad och vi har provbäddat (vi skall ändå tvätta allt i parfymfritt) men ändå kan jag inte fatta att vårt barn skall ligga där. Vår lilla lilla bebis.

Jag tror att det är bra att jag har några veckor på mig att smälta allt det här. Göra mig bättre förberedd mentalt! Så mycket förberedd man kan bli i alla fall. Tänk att jag skall få bli mamma!! Underbart!!

Bebisens vagn är på plats, bäddad och klar. Nu väntar den bara på sin passagerare. Vagnen är en Teutonia Fun med sväng/låsbara framhjul. En smal modell med snygg design! Jag älskar den redan! Fast mest för att något så värdefullt och fint skall fraktas i den.. <3