❤️B U S A M E D E M L A

Sixten valde att vända sig så sent som i vecka 38 + några dagar. Han hade legat fint med huvudet neråt men vände om under en helg. På måndagens mvc-besök låg han helt plötsligt med huvudet upp och rumpa ner. Eftersom jag var så långt gången i min graviditet fick vi tid till vändningsförsök morgonen efter. Vi blev ombedda att packa väskorna redo eftersom vändningsförsöken kan sätta igång graviditeten i värsta fall.

Jag stressade som en tok den kvällen. Packade och handlade som en dåre. Jag var jättenervös men tänkte att vändningsförsöket säkert skulle lyckas.

Det gjorde det inte, efter tre MYCKET smärtsamma försök gav dem upp. Jag kände mig som riktig mes som inte kunde hantera smärtan. Nu efter snittet fick jag berättat för mig att Sixten låg med benen rakt ut, då är det omöjligt att vända. Det hade inte gått hur mycket de än tog i. Så nån mes var jag inte - med facit i hand.

Vi fick tid för kejsarsnitt en vecka senare. Jag grät hela den dagen när vi träffade läkare och sköterskor för inskrivningssamtal. Jag ville verkligen föda normal. Jag har en stor förbi för nålar och diverse ingrepp. Jag är livrädd för knivar, sår osv. Tanken på att de skulle skära i mig fick mig att gråta på en sekund. Jag tycker att en lagning av en tand är illa, hur skulle jag fixa en så stor operation? Den långa veckan innan det var dags mådde jag pyton. Sambon tröstade och tröstade och sa att han skulle ta hand om mig och bebisen på bästa tänkbara sätt!! Det lugnade mig. Han är underbar! Och det skulle bli så bra! Jag visste att jag hade världens bästa stöd i sambon!

Kvällen innan operationen mådde jag pyton. Jag fick inte många timmars sömn. När väckarklockan ringde kändes det inte som att jag fått sova en sekund ens.

Vi kom in på förlossningen 05.45. Jag fick duscha med egna grejer och byta om till vit sjukhusrock och höga strumpor. Sedan kom en sköterska och satte kateter. Inte en favorit bland upplevelserna. Sedan sattes nål i armvecket. Katetern gjorde att jag kände mig konstant kissnödig. Det var vidrigt. Men jag var så nervös för allt annat att jag försökte tänka bort det.

Tjugo i åtta rullades vi upp till operation. Sambon fick byta om till operationskläder och jag fick mig ett gott skratt. Tårarna spröt och jag var livrädd samtidigt som jag var så förväntansfull och lycklig över att få träffa min bebis. När jag skulle byta från sjukhussängen till britsen jag skulle opereras på så skakade benen så mycket att jag knappt kunde ställa mig upp. Inne på operation fick jag hälsa på alla läkare. Fast jag hade ju träffat nästan allihop på inskrivningen. Just innan bedövningen skulle läggas sprack sambons byxor i grenen. Jag skrattade och sticket gick som en dans. Det var inte ett dugg farligt och gjorde inte alls ont. Sedan väntade vi på att bedövningen skulle ta. Det gick fort. Jag fick ett skynke framför mig så att jag inte skulle se vad de pysslade med. Sambon satt bredvid och höll mig i handen. Narkosläkaren fick vår kamera och tog en massa foton. Jag kunde vicka på tårna ganska länge och berättade högt för alla läkare att jag minsann kunde vicka på dem fortfarande! Jag ville inte att de skulle skära innan jag verkligen var bedövad. Efter ett tag frågade jag när de skulle börja, men då hade dem redan satt igång tydligen.

Under operationen kände jag hur de drog och slet i mig, men då hade jag slappnat av eftersom det inte gjorde ett dugg ont. Jag tyckte inte ens att det var obehagligt. Efter några minuter sa sambon att han kunde se vår bebis och sekunderna efter kände jag världens ryck och hörde hur en bebis skrek!! Är det min bebis som skriker, frågade jag samtidigt som tårarna spröt. Och det var det förstås! Va fin han är, utbrast jag när jag fick se honom. De höll fram honom till oss inlindad i en handduk. Vad blev det, vad blev det, frågade jag och barnmorskan svarade att vi kunde se efter själva. Så vi lyfte på handduken och fick se att vi fått en liten son. Sedan gick sambon med ut för att torka av honom och klippa navelsträngen. Narkosläkaren hakade på med kameran i högsta hugg. De var bara borta i några sekunder innan de kom tillbaka. Tårarna bara rann när sambon kom tillbaka till mig med vår älskade son i sin famn. De känslorna går inte att beskriva. Det var så fantastiskt. Jag var så lycklig! Jag fick upp Sixten på bröstet och han började suga på min haka. Sedan fick han ligga där när de sydde ihop mig.

När allt var färdigt fick vi ligga på uppvaket tillsammans hela familjen. Sambon ringde runt och meddelade att allt gått bra och att vi blivit föräldrar till en liten son! Jag fick tillbaka känseln i benen väldigt fort och vi fick åka ner till vårt rum. Där väntade en kontroll av Sixten som sambon fick vara med på. Jag låg i sängen och var alldeles salig.

Sambon gick iväg för att äta lunch efter några timmar och jag låg där i min säng tillsammans med min son och försökte få igång amningen.

Innan kejsarsnittet var jag väldigt rädd för smärtan efteråt. Kejsarsnitt gör ont. Att föda barn gör ont. Det kommer att göra ont hur man än får ut sitt lilla underverk. Samma kväll som operationen fick jag prova att ställa mig upp bredvid sängen och trampa några steg. Det gjorde så vansinnigt ont. Sjukt ont! Dagen efter tog de bort katetern. Jag fick Alvedon och Ibumetin mot smärtan i såret. Det kändes inte som att det hjälpte ett skit och jag fasade för varje toalettbesök. Första två besöken fick jag morfin för att komma upp. Det blev jag helgroggy av. Då var det nästan bättre att vara utan.

Sakta sakta blev smärtan bättre och jag kunde börja gå runt på bb. Snittet lades på onsdag morgon och på fredag kväll satt jag i det gemensamma rummet och åt kvällsfika tillsammans med Sixten. Söndag förmiddag fick vi åka hem. Jag var fortfarande ordentligt mör och kunde inte ta mig ur soffan eller sängen med Sixten i famnen men sakta sakta blev det bättre. Efter en vecka mådde jag hyfsat bra och nu efter två veckor känns det okej, även om det kan göra lite ont om jag inte tänker mig för.

Och jag kunde skratta! Det var mitt största bekymmer. Hur skrattar man med ett stort operationssår på magen? Men det gick!

Jag överlevde! Jag fick min älskade son. Och ja, ge mig ett par år så skulle jag göra det igen!