❤️B U S A M E D E M L A

För någon/några veckor sen kom Sixten in i en riktig mamma-fas. Det är mamma som duger. Punkt. Att lämna från min famn till sambons betyder tårar och protester. Så han hänger mest i min famn just nu. Han vill vara i famnen, vara med i allt jag gör och sova tätt och nära på natten. Jag vet inte riktigt vad som satt igång "fasen" eller vad det kan vara han reagerar på. Kanske förskolestart? Att jag tagit största delen vab och att sambon jobbar och skarvat med gym/pass på kvällarna? Att han är och har varit sjuk länge? Att jag är sjuk och krasslig?

 

Jag är inte van att vara nr ett då han fram till nu har varit helt nöjd med båda på lika villkor och dessutom klarat barnvakter (mormor/morfar/moster/tant Marre) med bravur. Det gnager lite, att han som alltid varit tryggheten själv helt plöstligt biter sig fast så vid mig som att världen går under om han inte får sitta på min arm i min famn och gosa in sig. Har förskoledebuten varit så traumatisk att hans trygghet rubbats? Eller är det bara en "fas" likt alla andra faser vi tidigare gått igenom?

 

Han sitter inte i famnen dygnet runt, han leker själv, går runt i lägenheten/ute, "pratar" glatt med främlingar och accepterar sambons famn om han lyfter från golv. På förskolan funkar det fint om det inte är jag som lämnar. Men Sixten visar väldigt bestämt att han behöver vara nära mig nu. Mer än tidigare. Vilket han får förstås! Jag bara undrar v-a-r-f-ö-r och han kan ju inte berätta med ord så att hans pantade mamma förstår.

 

På fredag händer dessutom något fruktandsvärt. Jag skall åka båt till systrarna mina och vara borta en hel helg. Egentligen skulle vi ha åkt alla tillsammans men så valde vi att låta Sixten och sambon vara kvar hemma av olika anledningar (pengar/tid/spara semesterdagar/hans förkylning osv). HUR FAN SKA DET GÅ??? HUUUUR kan jag lämna mitt kära lilla barn när han så uppenbart behöver mig som mest??? Han har det förstås inte dåligt med sin pappa! Och det kanske till och med är bra för deras anknytning att de får en egen helg tillsammans men ändå. Fy fan säger jag bara. Aldrig har jag känt mig så egoistisk och dålig i mitt mödraskap. Ibland kommer dessutom en liten tanke om att det skall bli ROLIGT att träffa systrarna, gå på musikal, dricka vin, åka båt - själv, äta gott och bara vara Emelie en helg. Sen kommer det dåliga samvetet och kickar in.

 

Men visst klarar han det? Jag är övertygad om att allt kommer att gå bra. Jag hoppas verkligen det i alla fall. Jag intalar mig själv det. Livrädd för att jag skadar honom för livet med min frånvaro.

 

Dålig mamma stämplar ut!