Jag orkar inte mer nu.
17 Oktober 2014
Och så kom det. Monsterutbrottet. Sixtens stora monsterutbrott försvann så fort hans pappa hade kommit hem. Men sen pappa åkte tillbaka till sjukhuset har han varit som speedad. Idag kunde han inte hålla ihop sig själv längre och jag fick ta hand om det värsta utbrottet vi någonsin varit med om. Det höll i så länge att jag inte trodde att det skulle ta slut. Ledsamheten efteråt var enorm och han hulkade så hans lilla kropp skakade samtidigt som jag berättade om hans fantastiska pappa som snart kommer hem igen. Just nu sover han alldeles utmattad i sängen bredvid mig. Jag borde också sova men jag bara gråter..
13:44:03
Sambons sjukdomar
Det gör så ont i hela mig. Jag kan inte ens sätta ord på hur trasig man blir av att se sin 2,8 åring falla sönder och samman i saknad efter sin pappa. Jag kan inte göra honom hel hur mycket jag än försöker. Det gör så ont. Vi skulle få lugn och ro fram till bebisens ankomst. Vi skulle få njuta av tid tillsammans. Det skulle vara bra nu.
Mitt hjärta orkar inte ta mer. Hur ska jag kunna ta hand om Sixten och en spädis samtidigt? Hur skall allt gå till? Hur ska jag kunna organisera allt så att det fungerar för Sixten? Han kan inte bli av med sin mamma också. Inte efter allt som har hänt. Han behöver mig som allra mest just nu och då skall det komma en liten bebis och sära på oss.
Tänk om jag blir snittad och Sixten måste tas om hand av våra familjer.
Jag orkar inte med det här. Jag önskar just nu att jag inte vore gravid. Jag orkar inte mer. Det gör för ont i hjärtat. Hur jag än vrider och vänder på allt så finns det ingen lösning som är tillräckligt bra för någon i den här familjen. Hur fan ska jag tänka?
Kommentarer
Postat av: Johanna
Det kommer en dag när ni ser tillbaka på det här och inser hur jäkla bra ni tog er igenom det, trots allt.
Under min tid på sjukhuset var Tuva ofta arg på mej, vägrade prata i telefon o så.... det var ett hårt slag!
Jag blev akutsnittad när Charlie kom. Efter 3-4 dagar kände jag mej relativt okej och kunde fungera normalt. Det kommer gå bra Emelie! Men jag vet, det känns avlägset....vad jag än säger så känns det långt fram i tiden till en normal tillvaro. Men det kommer.... ❤
Kramar
Svar:
busamedemla.blogg.se
Trackback
