Allt kommer att bli bra.
25 September 2014

Det har varit ett par tuffa dagar. Ikväll gråter jag av lättnad för första gången på väldigt länge.
22:16:44
Sambons sjukdomar
Sambon har haft den ena komplikationen efter den andra och ligger fortfarande inlagd. Han har haft det så tufft så tufft och det har varit hopplöst emellanåt. Men nu verkar vi närma oss en vändning. Den där vändningen är så välkommen nu!!! Jag hoppas på att vi kan få ett slut på alla "överraskningar" nu, att vi har vänt från botten så att det bara kan bli bättre. Min älskade sambo. Som han kämpar! Idag lät han till och med glad. Som jag saknar honom! Jag vill bara få hem honom nu!!! Men inte innan han är så pass bra att han får komma hem förstås.
I morgon skall Sixten följa med och träffa sin pappa för första gången på 1,5 vecka. Båda behöver verkligen få träffa varandra nu. För bådas skull. Jag förbereder mig mentalt. Det kan bli svårt att lämna pappa kvar sen. Och jag är beredd på en reaktion efteråt.
Jag har fått tillbaka mina provsvar som visade att jag fått en bakterie som gör att jag är avstängd från jobbet. Det är inget farligt och jag har inte lyckats smitta min son ens, så ingen fara på taket. Jag kan i bästa fall föda normalt också så det håller vi tummarna för nu. Även om det inte var det provsvaret jag hade hoppats på så känner jag mig ändå lättad. Nu VET jag och kan planera utifrån det. Det verkar som att jag inte kommer att jobba de där två veckorna jag egentligen har kvar och det är nog lika bra känner jag nu. Jag må va plikttrogen och "duktig flicka", men nån måtta får det vara. Min familj och jag själv måste gå i första rummet.
Jag börjar undra om både jag och sambon var torpeder i vårt förra liv, så som karman slår tillbaka på oss just nu. Min barnmorska hade dock en annan teori. Hon sa att alla människor är med om såna här livskriser, men man vet liksom aldrig när de kommer. Vi får vårt tunga lass nu, men det betyder att vi kan få ett lugnt liv sen. Stämmer det så är jag ganska nöjd med att få beta av allt i den här rasande snabba takten som allt går i. Jag tror inte att stormen är förbi än, men vi börjar närma oss ett slut.
I morgon skall jag få träffa psykologen. Jag vet precis vad jag behöver prata om. Sen skall jag ladda, ta hand om min familj och göra mig redo för det lilla miraklet som växer i min mage.
Kommentarer
Trackback