❤️B U S A M E D E M L A

- att höger hand saknar styrka, men rörligheten är ganska bra nu.

- ordblindhet, det byts fortfarande en del ord och han kan inte skriva för då blir det konstiga ord. Att läsa ett längre stycke är också svårt.

- trötthet i hjärnan efter att ha ansträngt den.

- minnesförlust. De första dagarna efter operationen är borta och nu har han svårt att minnas saker.

- benen, det gör fortfarande ont och de har stora långa ärr.

- magen, såret efter stomin har fått bakterier och spolas ur under sövning varje dag. 

Sambon får inte så mycket information (eller så minns han inte?) men vi tror att Karolinska är intresserade av att få upp honom så fort han är redo och kan förflytta sig. Det trånga kärlet i hjärnan behöver kollas och eventuellt opereras. Tidigare har de inte velat operera pga riskerna för att något går snett, men nu kanske det börjar bli värt risken. Det kanske är större risk att han får proppar som gör honom halvsidesförlamad och då måste de välja vad som är bäst. Vilken risk de vågar ta...

Det är tungt här hemma. Jag hade barnvakt i fredags och fick dansa en kväll. Men den lilla energi jag lyckas alstra tar slut så fort. Jag är trött på hela situationen. Och ensam. Trött och ensam. Jag längtar efter närhet. Vi tände det andra ljuset i adventsstaken idag och jag undrade om sambon får vara med och tända det tredje eller om det blir ytterligare en ensam helg med barnen. Han kan ju inte hjälpa till med något direkt men han kanske kan titta på barnen ibland åtminstone så att de blir lite sedda när jag springer omkring och gör allt som måste hinnas. 

Jag är trött. Barnen slår bakut åt hela situationen och jag är en väldigt dålig mamma emellanåt. Jag skäller och suckar, men pussar och kramar också förstås. Sen har jag väl väldigt höga och amibitiösa krav på mig själv också. Trevlig kombo.

Jag är bara så trött på att vi inte kan leva ett jämställt liv tillsammans. Jag drar alltid det där tunga lasset, nästan helt utan paus och draghjälp. Det känns lite hopplöst att vi kanske måste vänta på ytterligare en stor och riskfylld operation. Finns det ens något ljus i tunneln att hoppas på? I mitt huvud snurrar miljoners med tankar och ibland önskar jag att jag var 15 år igen, sådär ung och längtande efter det stora äventyret med att skaffa en älskande att bilda familj med. Jag var så säker på hur det skulle bli. Vilken fantastisk mamma jag skulle bli och hur härligt livet skulle vara då. Jag anade inte det här... Denna verklighet fanns inte alls med i planeringen.