Idag har han fått benen ihopsydda, han blev sövd men allt gick bra! De har haft honom sittanded uppe lite längre. Nu är det dags att komma igång och kämpa.
Benet är i stort sätt tillbaka nu och armen kämpar på. Talet är mycket bättre.
Nu skall orken och kämparglöden komma tillbaka. Jag ska försöka hjälpa till med den när/om jag träffar honom i morgon. Han har en lång väg kvar innan han är sitt jag som han var innan propparna denna gång. Men det blir väldigt mycket bättre för varje dag som går. Tänk om han hade sluppit de här komplikationerna. Då hade läget varit ett annat.
Imorgon kommer han förhoppningsvis ner till en avdelning. Han ligger ju fortfarande på IVA. Sen hoppas jag att han repar sig fort och får komma hem snart. Men inte för snart förstås. Han skall kunna fungera här hemma mitt i kaoset med två små barn. Jag kommer inte att ha många stunder över till att hjälpa honom så det krävs att han blir någorlunda självgående.
Jag längtar efter att få ta med mig Sixten dit. Han börjar få en väldig pappa-längtan nu. Kanske i morgon eller på tisdag. Jag hoppas på det!