Dan före dopparedan.
Inskrivningsdag. Möten med läkare, och op-team med professor M i spetsen. "Kärlanastomos". "Det är svårt att säga något om hur tiden efteråt blir eftersom operationen inte görs så ofta". "Det är en operation med stora risker men en klok investering om den lyckas." "Jag måste påtala riskerna". "Minst 1 vecka på Karolinska".
I korridorerna går patienter med klamrade huvuden. Alla betydligt äldre. Du är stark, jag fäller någon tår när vi pratar om tiden som varit även om vi bara skrapar på ytan av allt vi gått igenom. Jag biter ihop. Vi skrattar och skojar. Spelar kort. Vi får permis och på vägen ut skymtar vi en mycket ung kille i en av salarna.
Vi ringer till FaceTime till vår lilla äldsta son som är hemma från förskolan med sin mormor idag. Han vill inte se på oss. Han håller händerna för ögonen och är ledsen. Vi skojar och busar. När vi lägger på är han glad. När vi lagt på går mitt hjärta sönder. Han gråter efter sin mamma. Han är smart. Han vet att det är mamma som gäller nu precis som gångerna innan. Han förstår inte vad som händer hans pappa men han förstår att det år något stort på gång.
Jag kan inte förstå att det är dags i morgon redan. Jag ska få gå med och lämna dig vid dörren in till operationssalen. Det blir det jobbigaste hej då vi har gjort. Av våra 13 år tillsammans har du varit sjuk i 9. Vi fick de 4 första åren utan allvarliga sjukdomar och komplikationer. Aldrig trodde vi att det skulle stå här där vi är idag. Men nu står vi här. Och nu kör vi.
